Självhushållningsväxter

 

Under självhushållningens tid skulle varje gård odla allt de behövde sin överlevnad.
Vissa var spånadsväxter t ex lin och nässla, humle för öltillverkning. Vad kallade man sådana växter?

Under självhushållningens tid var det avgörande att varje gård odlade en mångfald av nyttoväxter – alltså växter som hade praktisk användning i hushållet, inte bara som föda utan också för kläder, dryck, medicin, färgning och hantverk.

🌿 Vad kallades sådana växter?

De kallades ofta:

• Nyttoväxter – ett brett begrepp för alla växter med praktisk användning.
• Spånadsväxter – särskilt de som användes för att utvinna textilfibrer.
• Läkeväxter – för medicinskt bruk.
• Färgväxter – för växtfärgning av textilier.
• Örtagårdsväxter – samlingsnamn för kryddor, läkeväxter och ibland färgväxter.

🧶 Exempel på spånadsväxter

• Lin (Linum usitatissimum) – användes till linnetyg, rep och nät.
• Nässla (Urtica dioica) – gav fina fibrer till nättelduk, rep och segel.
• Hampa (Cannabis sativa) – grova fibrer till snören, säckar och segelduk.
• Tuvull och ängsull – gav "fattigmansull" från fröhår.
• Lind (Tilia spp.) – bast från barken användes till snören och rep.

🍺 Exempel på andra nyttoväxter

• Humle (Humulus lupulus) – för öltillverkning och konservering.
• Kål och rovor – basföda under vinterhalvåret.
• Kummin, anis, fänkål – kryddor och medicin.
• Renfana och färgtistel – användes till växtfärgning.
• Johannesört, rölleka, kamomill – läkeväxter med bred användning.

🍃 Varför var de viktiga?

De var en del av ett kretsloppsbaserat liv där allt togs tillvara. Inget odlades enbart för nöje – varje växt hade ett syfte, ofta flera. Det var en tid då kunskapen om växternas egenskaper var livsviktig.

Humleranka