Bondetåget

 

Varför gick August Ericsson med i Bondetåget?

När godsägaren August Ericsson reste till Stockholm för att delta i Bondetåget den 6 februari 1914 gjorde han det sannolikt främst för att stödja kravet på ett starkare svenskt försvar. Det var också den fråga som officiellt stod i centrum för manifestationen. Många lantbrukare, bönder och godsägare upplevde att den liberala regeringen under Karl Staaff inte tog den försämrade säkerhetssituationen i Europa på tillräckligt stort allvar. De ansåg att armén och flottan behövde stärkas och att försvarsanslagen måste öka.

Samtidigt speglade Bondetåget djupare strömningar i samhället. Sverige befann sig i en tid av snabb förändring. Industrialiseringen hade skapat nya sociala grupper, arbetarrörelsen växte och kraven på ökad demokrati blev allt starkare. För många på landsbygden väckte utvecklingen både förhoppningar och oro. Försvaret blev därför mer än bara en militär fråga; det kom att symbolisera nationell sammanhållning, ordning och ansvar för landets framtid.

Deltagarna reste inte till Stockholm för att kräva förändringar av statsskicket. Bondetågets uttalade mål var att påverka försvarspolitiken.

Men genom att tåget riktade sig direkt till kung Gustaf V och genom att kungen i sitt borggårdstal öppet stödde deras sak fick händelsen en betydelse som sträckte sig långt utanför försvarsfrågan. Plötsligt väcktes frågan om vilken roll kungen skulle ha i politiken och hur långt hans inflytande egentligen sträckte sig.

På kort sikt framstod dagen som en framgång för både kungen och Bondetågets deltagare. Regeringen Staaff avgick och försvarsfrågan fick ökad tyngd. På längre sikt blev följderna dock annorlunda. Borggårdskrisen bidrog till den debatt som några år senare ledde fram till parlamentarismens definitiva genombrott. När världskriget, livsmedelskrisen och de politiska oroligheterna kulminerade 1917 blev det i stället riksdagen som stärkte sin ställning på kungamaktens bekostnad.

För August Ericsson och de andra deltagarna var detta naturligtvis omöjligt att förutse. När de samlades framför Stockholms slott såg de sig inte som aktörer i en konstitutionell maktkamp utan som medborgare som ville värna landets säkerhet. I efterhand kan man ändå se att Bondetåget blev mer än en försvarsdemonstration. Det blev en historisk brytpunkt där det äldre Sverige, med kungen som en aktiv politisk kraft, mötte det nya Sverige som några år senare skulle präglas av parlamentarism, allmän rösträtt och demokratiskt folkstyre.

Spanska sjukan i Sverige 1918–1920

 

Spanska sjukan i Sverige 1918–1920

ChatGPT-s sammanfattning

Spanska sjukan 1918–1920 – 

en pandemi som drabbade Sverige hårt

Spanska sjukan var en av de mest omfattande pandemierna i modern historia. Den orsakades av ett influensavirus av typen A (H1N1) och spreds över världen under åren 1918–1920. Pandemin sammanföll med första världskrigets slut och fick mycket stora konsekvenser för befolkningen, även i det då relativt fattiga Sverige.

Trots namnet hade sjukdomen inte sitt ursprung i Spanien. Benämningen uppstod eftersom den spanska pressen, som inte var lika hårt censurerad som pressen i de krigförande länderna, tidigt rapporterade öppet om sjukdomsutbrottet. Därmed kom Spanien felaktigt att förknippas med pandemins ursprung.

Ett snabbt sjukdomsförlopp

Influensan började spridas internationellt under våren 1918. Under hösten samma år kom en betydligt allvarligare våg som drabbade stora delar av världen. Sjukdomen spreds snabbt genom människors resor, militära transporter och den ökade rörligheten i samhället.

Det som gjorde spanska sjukan särskilt skrämmande var att även unga och tidigare friska människor kunde bli svårt sjuka och dö. Detta skilde sig från många vanliga influensaepidemier, där framför allt äldre och personer med nedsatt hälsa löper störst risk.

Sjukdomen kunde utvecklas mycket snabbt. Den började ofta med feber, huvudvärk, muskelvärk och stark sjukdomskänsla. I svåra fall tillstötte lunginflammation, ibland med ett snabbt och dödligt förlopp.

Sverige drabbades hårt

Sverige hade vid denna tid omkring 5,8 miljoner invånare. Spanska sjukan nådde landet sommaren 1918 och spreds sedan över nästan hela landet.

Den värsta perioden inföll under hösten 1918, men nya sjukdomsvågor förekom även under 1919 och 1920.

Särskilt hårt drabbades vissa mindre samhällen och orter där sjukdomen snabbt kunde spridas mellan människor. Norrland och delar av inlandet hade betydande dödlighet. Även större städer som Stockholm, Göteborg och Malmö drabbades svårt.

I vissa orter blev situationen så allvarlig att en stor del av befolkningen insjuknade under en kort period. Sjukvården överbelastades, läkare och sjuksköterskor räckte inte till och även de som skulle vårda de sjuka kunde själva bli smittade.

Sjukdomen fick också konsekvenser för samhällslivet. Skolor och arbetsplatser fick stänga eller begränsa verksamheten när många var sjuka. Begravningarna blev fler än vad den ordinarie organisationen klarade av.

Varför drabbades vissa orter särskilt hårt?

Det fanns flera förklaringar till att dödligheten varierade mellan olika delar av landet.

• Befolkningens åldersstruktur: Unga vuxna drabbades ovanligt hårt.
• Bostadsförhållanden: Trångboddhet gjorde det lättare för smittan att spridas.
• Samhällets geografiska läge: Tät trafik och resande kunde bidra till snabb smittspridning.
• Tillgång till sjukvård: På landsbygden och i avlägsna samhällen kunde det vara långt till läkare och sjukhus.
• Befolkningens allmänna hälsa: Undernäring och andra sjukdomar kunde förvärra följderna.

I Sverige beräknas omkring 37 000 människor ha avlidit i spanska sjukan, även om olika uppskattningar förekommer. Globalt brukar antalet döda uppskattas till minst 50 miljoner, men högre beräkningar har också förekommit.

Hur kunde pandemin bekämpas?

År 1918 saknade man kunskap om influensavirusets exakta natur. Det var först 1933 som influensaviruset kunde isoleras. Något vaccin mot spanska sjukan fanns alltså inte.

Sjukvårdens möjligheter att behandla de svårast sjuka var begränsade. Antibiotika mot bakterieinfektioner hade ännu inte kommit i bruk. Därför kunde man inte behandla de lunginflammationer som ofta följde på influensan på det sätt som är möjligt i dag.

Myndigheterna försökte begränsa smittspridningen genom bland annat isolering av sjuka, hygienåtgärder och begränsningar av offentliga sammankomster. Men möjligheterna att påverka pandemins förlopp var små.

Så småningom avtog sjukdomen. Under 1920 hade pandemin i huvudsak klingat av.

En historisk jämförelse med vår egen tid

Spanska sjukan och covid-19-pandemin, som började spridas i slutet av 2019, har flera gemensamma drag. Båda var världsomfattande pandemier orsakade av nya virus, och båda visade hur snabbt en smittsam sjukdom kan spridas mellan länder och kontinenter.

Men skillnaderna är också betydande. År 1918 saknades den medicinska kunskap, diagnostik och sjukvårdsteknik som finns i dag. Det fanns varken intensivvård av modern typ, antibiotika mot sekundära bakterieinfektioner eller möjlighet att snabbt utveckla och distribuera vaccin.

Under covid-19-pandemin kunde forskare på kort tid utveckla effektiva vacciner. Samhället hade också helt andra möjligheter att följa smittspridningen och informera befolkningen.

En annan skillnad var vilka åldersgrupper som drabbades hårdast. Spanska sjukan hade en ovanligt hög dödlighet bland unga vuxna, medan covid-19 framför allt innebar en stor risk för äldre och personer med underliggande sjukdomar.

Två pandemier – två olika samhällen

Spanska sjukan och covid-19 visar att mänskligheten fortfarande är sårbar inför nya infektionssjukdomar. Men de visar också hur mycket medicinsk forskning, sjukvård och samhällsorganisation har utvecklats under det senaste århundradet.

År 1918 kunde en ung människa insjukna och dö inom några dagar utan att sjukvården hade särskilt mycket att erbjuda. Hundra år senare kunde en ny pandemi mötas med avancerad diagnostik, intensivvård och vaccin.

Det är kanske den viktigaste historiska lärdomen: Virusen har inte försvunnit, men människans möjligheter att förstå och bekämpa dem har förändrats dramatiskt.

Några länkar

Spanska sjukan 100 år: Vad kan vi lära av historiens värsta influensa? 29 januari 2018 - Vetenskapsradion | Sveriges Radio

Dödens vinter i Lappmarken | slakthistoria.se

Östersunds historia - Östersund.se

En viktig omständighet var att Östersund var en militär- och järnvägsstad. Där fanns två regementen och många människor vistades tillsammans i trånga utrymmen. Det underlättade smittspridningen.

Jämtlands län hade omkring 800 dödsfall per 100 000 invånare under 1918, vilket var den högsta länssiffran i Sverige.

Västerås – ett militärt utbrott med många döda

I september 1918 samlades 2 357 personer vid Västmanlands infanteriregemente i Västerås för repövningar.

Smittan kom in i förläggningen och spreds snabbt. Regementets sjukhus blev snart överfullt. Inom kort avled 80 personer.

Händelsen blev så uppmärksammad att en tidning beskrev Västerås som en stad som förvandlats till ett bårhus.

Under 1918–1919 dog omkring 250 personer i Västerås med spanska sjukan som dödsorsak.

Stockholm – skolor och tätbefolkade bostadsområden

Även Stockholm drabbades hårt. Den första vågen kom redan i slutet av juli 1918, men det var under hösten som sjukdomen blev särskilt omfattande.

Stadens folkskolor drabbades kraftigt. När många barn och lärare insjuknade blev det svårt att hålla verksamheten igång.

Stockholm hade också den tidens typiska storstadsproblem: trångboddhet, stora sociala skillnader och många människor som dagligen möttes i kollektivtrafik, på arbetsplatser och i offentliga lokaler.

Norrland och Dalarna i stort

Det var framför allt inlandet i norra Sverige som hade en hög dödlighet. Även delar av Dalarna drabbades svårt.

Det finns en geografisk förklaring som är värd att uppmärksamma. Smittan nådde inte alla avlägsna samhällen samtidigt. När den slutligen kom till vissa isolerade bygder kunde en stor del av befolkningen sakna tidigare immunitet.

Detta bidrog sannolikt till de mycket höga dödstalen på vissa håll.

4. Hur många dog i Sverige?

Uppgifterna varierar något beroende på vilken tidsperiod och vilka dödsorsaker man räknar med.

SCB:s historiska statistik redovisar 34 374 dödsfall under den period då epidemin uppträdde som farsot, från andra halvåret 1918 till första halvåret 1919.

Räknar man hela perioden 1918–1920 brukar siffran anges till omkring 37 573 döda.

Med en befolkning på knappt sex miljoner motsvarar det ungefär 0,6 procent av Sveriges befolkning.

Det är en mycket hög dödlighet för en enda pandemi. SCB beskriver epidemin som den dödligaste i Sverige sedan smittkoppsepidemin 1779.

Det är intressant att jämföra de båda pandemierna.
De hade flera gemensamma drag, men också mycket stora skillnader.

Faktor	Spanska sjukan	Covid-19
Tid i Sverige	1918–1920	2020–2022
Virus	Influensa A, H1N1	Coronavirus, SARS-CoV-2
Smittväg	Främst luftvägar	Främst luftvägar
Särskilt utsatta	Unga vuxna 20–40 år	Äldre, särskilt över 70 år
Vaccin	Saknades	Utvecklades snabbt
Behandling	Mycket begränsad	Syrgas, intensivvård och läkemedel
Svenska dödsfall	Cirka 37 600	Drygt 16 500 redan i maj 2022

Observera att dödssiffrorna bygger på olika långa perioder och delvis olika sätt att registrera dödsorsaken. De är därför inte helt jämförbara.

Svenska Militära minnesmärken+2

Skillnaden i vilka människor som dog

Detta är kanske den mest slående skillnaden.

Spanska sjukan hade en ovanligt hög dödlighet bland unga vuxna. Många av de drabbade var tidigare fullt friska människor i 20–40-årsåldern. Även barn och äldre dog, men den ovanliga överrepresentationen av unga vuxna gjorde pandemin särskilt tragisk.

Covid-19 hade däremot en mycket tydlig åldersprofil. De allra flesta som dog var äldre människor, ofta med bakomliggande sjukdomar.

Under 2020 var nio av tio avlidna med covid-19 över 70 år. Under 2022 var medelåldern bland de rapporterat avlidna 82 år.

Skillnaden i sjukvårdens möjligheter

År 1918 hade läkarna nästan inga möjligheter att påverka själva sjukdomsförloppet.

• Inget influensavaccin fanns.
• Antibiotika var ännu inte upptäckt för medicinsk behandling.
• Intensivvård och modern andningshjälp saknades.
• Kunskapen om virus och smittspridning var begränsad.

Under covid-pandemin hade sjukvården helt andra möjligheter.

Vacciner utvecklades på mycket kort tid och började användas i Sverige i slutet av december 2020. Det fanns också intensivvård, syrgasbehandling och läkemedel som kunde förbättra behandlingen av svårt sjuka.

Skillnaden i samhällets reaktion

Även här är skillnaderna stora.

År 1918 var samhället fortfarande präglat av första världskriget. Det fanns inga moderna kommunikationsmedel och informationen spreds genom tidningar och muntliga meddelanden.

Under covid-pandemin kunde myndigheterna kommunicera med hela befolkningen genom television, radio, internet och mobiltelefoner.

Sverige införde bland annat:

• Begränsningar av offentliga sammankomster.
• Rekommendationer om avstånd och att undvika folksamlingar.
• Distansundervisning och hemarbete.
• Vaccinationsprogram i stor skala.
• Tillfälliga besöksförbud på äldreboenden.

Det är också värt att nämna att Sverige valde en delvis annorlunda strategi än många andra länder. Under stora delar av pandemin byggde åtgärderna på rekommendationer och frivillighet, även om vissa bindande restriktioner infördes.

Överdödligheten under covid-pandemin

Ett intressant mått är överdödligheten, det vill säga hur många fler som dog än vad man normalt hade förväntat sig.

SCB har undersökt perioden 2020–2022 och kommit fram till att Sveriges överdödlighet låg mellan drygt fyra och sju procent, beroende på vilken beräkningsmetod som används.

Sverige tillhörde därmed de europeiska länder som hade lägst överdödlighet under perioden, tillsammans med övriga nordiska länder.

Statistikmyndigheten SCB+1

6. Vad kan vi lära av de båda pandemierna?

Det finns en viktig gemensam erfarenhet: Ett nytt smittsamt virus kan på kort tid förändra hela samhället.

Men det finns också en avgörande skillnad mellan 1918 och 2020.

År 1918 stod läkarvetenskapen i stort sett maktlös inför en sjukdom som kunde döda unga och friska människor inom några dagar. År 2020 hade vetenskapen helt andra verktyg. Genom internationellt samarbete kunde man snabbt identifiera viruset, utveckla vaccin och förbättra behandlingsmetoderna.

Det betyder inte att covid-pandemin var lindrig. Den medförde stort mänskligt lidande, många dödsfall och långvariga samhällskonsekvenser. Men den medicinska utvecklingen under det dryga sekel som skiljer pandemierna åt är anmärkningsvärd.

En historisk detalj som jag tycker är särskilt intressant: Arjeplog drabbades av en mycket svår våg av spanska sjukan först i början av 1920. Medan pandemin hade klingat av på många andra håll i Sverige fick alltså en liten, avlägsen inlandskommun uppleva en katastrof när omvärlden redan hade börjat återgå till det normala.

Det visar att en pandemi inte nödvändigtvis drabbar alla platser samtidigt – och att geografiskt avlägsna samhällen kan drabbas hårdast när smittan väl når fram.

Källor för vidare läsning

Här finns några särskilt användbara svenska källor:

1. SCB – Spanska sjukan och döden för 100 år sedan. Historisk statistik och dödlighet.
2. Kulturarv Västmanland – När Västerås drabbades av spanska sjukan. Intressant lokalhistorik.
3. Stockholmskällan – Spanska sjukan 1918–1920. Om sjukdomens spridning i Stockholm.
4. Karolinska Institutet – Vem dog i spanska sjukan?. Medicinhistorisk genomgång.

Min slutsats: Spanska sjukan och covid-19 visar två mycket olika stadier i mänsklighetens kamp mot smittsamma sjukdomar. Det är svårt att föreställa sig hur utsatt en befolkning var 1918, när det saknades både effektiva läkemedel och vaccin. Hundra år senare hade vetenskapen gjort enorma framsteg – men covid-19 visade samtidigt att vi fortfarande är sårbara för nya pandemier.

Hungerupproren 1917 -1918

I Västervik startade 1917 års oroligheter

Den 16 april 1917 lade nästan alla arbetare i Västervik ned arbetet vid lunchtid och tågade till stadens myndigheter för att protestera mot dyrtiden, livsmedelsbristen och den bristande tillgången på ransoneringskort. Det var en tid då potatis, bröd och ved var hårt ransonerade, och missnöjet hade byggts upp under lång tid. Demonstrationen var i grunden fredlig, men stämningen var spänd och hotfull. En brödbutik stormades, och även saluhallen trängdes det in i innan polisen ingrep.
Det avgörande var att protesterna i Västervik blev mönsterbildande. De krav som framfördes där – bättre livsmedelsförsörjning, fler ransoneringskort, högre löner och kortare arbetsdag – kom att upprepas i stad efter stad under de följande veckorna. I samtida rapporter beskrevs Västervik som startskottet för den landsomfattande vågen av demonstrationer.

Lyssna i mobilen till den intressanta podden om Hungerupproret 1917. Den handlar om en dramatisk tid i Sverige för mer än 100 år sedan.

Röde Frans och den lokala ledningen
En central gestalt i Västervik var Frans Johan Gustafsson, kallad ”Röde Frans”. Han lyckades vid flera tillfällen lugna folkmassan och få protesterna att övergå i organiserade förhandlingar. Det var han som föreslog att en kommitté skulle bildas – den så kallade 16‑aprilkommittén – som sedan förhandlade med myndigheterna om ransoneringskort och vedpriser. Kommittén blev en modell för liknande lokala organ runt om i landet.

Den svenska revolutionen

 

Den svenska revolutionen 

Den svenska revolutionen 1917–1919 var ingen isolerad händelse

När den svenska revolutionskrisen 1917–1919 beskrivs framställs den ofta som en följd av första världskrigets umbäranden, livsmedelsbrist och inspirationen från den ryska revolutionen. Det ligger mycket i den bilden, men utvecklingen hade djupare rötter än så. Händelserna mellan 1917 och 1919 kan snarare ses som kulmen på en maktkamp som hade pågått under lång tid och som blev tydlig redan före krigsutbrottet.

Ett viktigt förspel var Bondetåget i februari 1914. Tusentals bönder samlades i Stockholm för att stödja en starkare försvarspolitik, och kung Gustaf V höll sitt uppmärksammade borggårdstal. Talet ledde till en konstitutionell kris eftersom kungen öppet tog ställning i en politisk fråga utan regeringens stöd. Den liberale statsministern Karl Staaff avgick, och många uppfattade det som att kungamakten och den konservativa högern tillfälligt hade stärkt sin ställning på den folkvalda riksdagens bekostnad.

Under ytan fanns därmed en olöst konflikt om vem som egentligen skulle styra landet. Frågan handlade inte bara om försvaret utan också om demokratins framtid. Rösträtten var fortfarande begränsad, och stora grupper saknade politiskt inflytande. Motsättningarna mellan samhällsklasserna var betydande och förstärktes av den snabba industrialiseringen.

När första världskriget bröt ut samma år förändrades läget ytterligare. Sverige höll sig utanför kriget men drabbades ändå av livsmedelsbrist, stigande priser och växande social oro. Missnöjet ökade år för år. Våren 1917 förekom hungerdemonstrationer och protester på många håll i landet. Människor köade för mat, samtidigt som förtroendet för de styrande försvagades. Samma år skakades Europa av den ryska revolutionen, vilket väckte både förhoppningar och farhågor. För arbetarrörelsen visade händelserna i Ryssland att gamla samhällsordningar kunde störtas. För överklassen blev de en varning om vad som kunde hända om reformer uteblev.

Samtidigt drabbades världen av spanska sjukan. Pandemin bidrog till att ytterligare belasta ett redan hårt prövat samhälle. Sjukdom, död och osäkerhet förstärkte känslan av att den gamla ordningen inte längre fungerade som tidigare. Även om pandemin inte var en direkt politisk kraft blev den en del av den allmänna krisupplevelse som präglade tiden.

Mot denna bakgrund framstår åren 1917–1919 inte som en isolerad revolutionär episod utan som slutskedet i en längre utveckling. Bondetåget och borggårdstalet 1914 visade att de politiska motsättningarna var djupa. Krigsåren förvärrade de sociala problemen. Hungerdemonstrationerna visade att missnöjet nått breda folklager. Den ryska revolutionen skapade både inspiration och rädsla. Spanska sjukan förstärkte känslan av samhällelig kris. Tillsammans bildade dessa händelser en kedja av orsaker och verkningar som förändrade det politiska landskapet.

När allmän och lika rösträtt slutligen beslutades 1918–1919 var det därför inte resultatet av en enskild händelse. Reformerna växte fram ur flera års konflikter, kriser och kompromisser. Det nya statsskicket föddes inte ur en plötslig revolution utan ur ett långvarigt tryck på det gamla systemet. Den svenska demokratins genombrott kan därför bäst förstås som slutpunkten på en process där händelserna 1914, krigsåren, hungerkrisen, revolutionerna i Europa och pandemin alla spelade sin roll.

Historien handlar sällan om en enda orsak. I Sveriges fall var det samspelet mellan politiska konflikter, social oro och internationella händelser som öppnade vägen för det parlamentariska genombrottet. Sett i det perspektivet framstår Bondetåget 1914 mycket riktigt som ett spöke under ytan, en tidig signal om de krafter som några år senare skulle omforma det svenska samhället.

Barnaga

 Barnaga i Sverige under 1940-talet

Jag skrev till Copilot och berättade om 'risbastun' i min barndom och bad om en kommentar. Detta är svaret.

För att förstå dina minnen behöver man sätta in dem i sin tids uppfattningar om barnuppfostran. Det är viktigt att skilja mellan vad som var tillåtet enligt lagen, vad som ansågs normalt i samhället och vad enskilda familjer faktiskt tillämpade.

Barnaga – en accepterad uppfostringsmetod

Under 1940-talet var kroppslig bestraffning fortfarande en accepterad del av barnuppfostran i många svenska familjer. Att ge barn stryk när de hade varit olydiga eller gjort något som föräldrarna ansåg allvarligt betraktades inte automatiskt som misshandel. Det kallades aga och sågs av många vuxna som ett sätt att lära barn veta hut, visa respekt och förstå skillnaden mellan rätt och fel.

Det fanns en lång tradition bakom denna syn. Barn skulle lyda sina föräldrar, och föräldrarna ansågs ha både rätt och skyldighet att fostra sina barn. Kroppslig bestraffning var därför något som många vuxna själva hade upplevt under sin uppväxt och som de förde vidare till nästa generation.

Det betyder inte att alla föräldrar använde aga eller att metoden var oomstridd. Redan under 1930-talet hade läkare, psykologer och pedagoger börjat ifrågasätta kroppslig bestraffning. Under 1940-talet växte kritiken, även om den ännu inte hade fått något större genomslag i vanliga familjers vardag.

När den nya föräldrabalken antogs 1949 markerades en förändrad inställning. Kroppsaga borde undvikas, men föräldrarna hade fortfarande ett visst lagligt utrymme att använda kroppsliga tillrättavisningar. Det var först 1966 som föräldrars uttryckliga rätt att aga sina barn togs bort ur lagstiftningen.

Förbudet mot barnaga i hemmen kom slutligen 1979. Sverige blev då det första landet i världen att införa ett uttryckligt förbud mot kroppslig bestraffning av barn. Skolagan hade förbjudits redan 1958.

Dina minnen av risbastu är alltså inte något som var unikt för din familj. De hör hemma i en tid då många vuxna betraktade fysisk bestraffning som ett legitimt uppfostringsmedel. Men att en metod var vanlig och accepterad betyder naturligtvis inte att den var bra för barnen.

Pappas fråga – en tidspräglad syn på uppfostran

Jag tycker att den sista repliken förtjänar en särskild kommentar. Pappas fråga var: ”Har du farit illa av det?”

Den uttrycker en ganska vanlig föreställning hos den generation föräldrar som själva hade vuxit upp med aga. Om barnet inte hade fått några bestående fysiska skador och senare blivit en välfungerande vuxen, kunde föräldrarna dra slutsatsen att uppfostringsmetoden hade fungerat.

Men frågan innehåller också en intressant skillnad mellan två sätt att se på saken:

• Pappa bedömde uppfostran utifrån resultatet: Hade pojken blivit en bra människa?
• Vi bedömer i dag också själva metoden: Var det rimligt att använda smärta och rädsla för att få ett barn att lyda?

Det är inte säkert att pappa någonsin riktigt förstod varför du ifrågasatte metoden. Han kanske uppfattade sin egen handling som en del av föräldraansvaret, inte som något han behövde försvara.

När jag ser tillbaka på barndomen så minns jag nu inget specifikt tillfälle då pappa slog mig med björkriset. Jag tror inte att det hände så ofta och att det var normalt. Jag hyste aldrigt något agg mot pappa för detta.

 

Varför blommar julrosen på vintern?

Julrosen (Helleborus niger) är en flerårig växt som har anpassat sig till att blomma under den kalla årstiden. Den kan blomma när många andra trädgårdsväxter fortfarande befinner sig i vintervila.

Det svenska namnet julros syftar framför allt på den vita arten, som i gynnsamt klimat kan blomma kring jul. I södra Sverige är det inte ovanligt, men längre norrut kan blomningen komma senare. En mild vinter kan tidigarelägga den.

Julrosen är alltså ett exempel på att naturens blomningskalender inte alltid följer våra föreställningar om årstiderna!

Vill du ha en julros i trädgården bör du placera den halvskuggigt, gärna i näringsrik och väldränerad jord. Den trivs bäst när den får stå kvar på samma plats under många år.

En ärrad hand – långt ifrån ärorik, men lärorik

 

En ärrad hand – långt ifrån ärorik, men lärorik

På långfredagen den 20 april 1962 hade jag med några tonåringar från Frisksportklubben Framåt åkt för en hajk iAlmesåkra, cirka nio kilometer från Bodafors. Några av ungdomarna åkte med mig i bilen, medan andra fick skjuts av en förälder.

Jag hade i förväg rekognoscerat en plats där det fanns massaved, som kunde användas för att bygga ett vindskydd. Efter en vandring genom skogen började ungdomarna med bygget, medan jag själv högg ved. När jag skulle klyva en vedklabb höll jag den med vänster hand. Olyckligtvis fastnade yxskaftet i en gren, vilket fick yxan att ändra riktning. Hugget träffade vänstra tummen och orsakade en mycket allvarlig skada.

Jag visste att scoutgården Sjöbo låg några hundra meter bort genom skogen. Tillsammans med ungdomarna tog jag mig dit så snabbt som möjligt. Inne i en av stugorna pågick någon form av scoututbildning, och en av ledarna lade om handen med ett första förband. Därefter fick jag sitta på verandan med armen i högläge innan jag kördes till lasarettet i Nässjö.

Resan till sjukhuset gick på tjälskadade vägar, men efter ungefär två mil nådde vi fram. Där syddes såret ihop, och jag blev kvar över natten för observation.

Vad som hände med hajken vet jag faktiskt inte. Den avbröts naturligtvis, och sannolikt kontaktades föräldrarna som hämtade ungdomarna. Det bör också påminnas om att mobiltelefoner ännu inte existerade. Hur min bil och all min utrustning kom tillbaka till Bodafors har jag heller inget minne av. Jag hyrde då en 2-rumslägenhet ovanpå en villa i Landsbro, där jag jobbade som biträdande driftsingenjör på Borohus. 

På hösten kallades jag till extremitetskirurgiska kliniken på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Vid undersökningen konstaterades att den skadade senan hade dragit ihop sig. Vid operationen öppnades tummen och senans båda ändar skarvades samman. Efter två nätters sjukhusvistelse kunde jag köra hem igen.

Handen bär fortfarande spår av dessa händelser. Det röda strecket på bilden markerar yxhugget från 1962. Det blå strecket visar operationsärret efter ingreppet på Sahlgrenska.

Även de övriga ärren har sina egna historier. Den gula markeringen visar en skada som uppstod under en skidsemester i Härjedalen 1984 tillsammans med Birgitta och pojkarna. Jag halkade omkull och skidans stålkant skar ett sår över handleden. Såret var så djupt att det fick sys med tre stygn på sjukhuset i Sveg.

Den något ovanliga formen på tummen är dock ännu äldre. Den härrör från en olycka 1952, då tummen fastnade i fläkten till en elmotor på min fars fabrik.

Handen har alltså samlat sina märken under många år. Inget av ärren är särskilt ärofullt, men vart och ett av dem berättar en liten del av livets historia.

Efterskrift:

Kanske 60 år senare träffade Marita och jag av en man som påstod sig ha träffat mig många år tidigare. Mötet ägde rum på Sjöbo scoutgård, där han ledde en friluftskurs för några scouter från Nässjö.
Han berättade att jag en gång plötsligt hade kommit in i lokalen med en skadad tumme. Han tog hand om skadan och lade ett första förband.
Ungdomarna, som just hade gått igenom ett kursmoment om hur man behandlar knivskador som kan uppstå när man späntar stickor till lägerelden, trodde att det hela var en iscensatt fortsättning på dagens undervisning.

Tablå!

Församlingarna i Bodafors på 1950-talet

 

Församlingarna i Bodafors på 1950-talet

Under 1950-talet hade Bodafors omkring 2 000 invånare men samtidigt fem kyrkor eller församlingar: Bodafors kyrka, Missionskyrkan, Betania, Salem och Sion. Det gjorde samhället ovanligt kyrktätt och speglar den starka väckelse- och frikyrkotradition som präglade stora delar av Småland.

Bodafors kyrka representerade Svenska kyrkan och var den yngsta av kyrkobyggnaderna, invigd 1940. Vid sidan av statskyrkan fanns flera frikyrkliga församlingar med olika bakgrund och samfundstillhörighet.

Betania var den första pingstförsamlingen i Bodafors. Församlingen utvecklades senare till den verksamhet som byggde och använde Pingstkyrkan. Namnet Betania var vanligt inom pingströrelsen och hade ingen direkt koppling till kyrkobyggnadens senare namn.

Salem och Sion hörde till den frikyrkliga tradition som växt fram inom baptiströrelsen och närstående väckelserörelser. Namnen användes ofta av lokala församlingar och kapell inom Svenska Baptistsamfundet, Örebromissionen och Svenska Alliansmissionen. Namnen i sig avslöjade dock inte alltid vilket samfund en församling tillhörde.

Missionsförsamlingen hade en längre historia och var verksam i Bodafors redan under 1920-talet. Församlingen utgjorde en viktig del av det lokala frikyrkolivet, bland annat genom söndagsskoleverksamhet och annan församlingsverksamhet för ortens barn och ungdomar.

För många invånare var skillnaderna mellan de olika frikyrkorna inte alltid tydliga. Baptister, pingstvänner och andra frikyrkliga grupper uppfattades ofta gemensamt som "frikyrkor". Samtidigt representerade de olika teologiska traditioner och organisatoriska samfund.

Kyrkorna var inte bara religiösa institutioner utan också betydelsefulla mötesplatser i samhället. Deras stora antal visar hur starkt förankrad den kyrkliga och frikyrkliga verksamheten var i Bodafors under mitten av 1900-talet.

Under de följande årtiondena har flera av de frikyrkliga traditionerna närmat sig varandra och i stor utsträckning samlats inom dagens Bodafors Frikyrkoförsamling, där rötter från Svenska Alliansmissionen, Pingströrelsen och Baptistsamfundet/Evangeliska Frikyrkan möts. Därmed lever arvet från 1950-talets många församlingar vidare, även om organisationsformerna har förändrats.

Föreningslivet i Bodafors på 1950-talet

 

Föreningslivet i Bodafors på 1950-talet

Under min uppväxt på 1950-talet hade Bodafors ett rikt föreningsliv. Musik, sång, konst, scouting, idrott och friluftsliv ingick i samhällets verksamheter. Den här skildringen bygger främst på mina egna minnen av föreningarna och av det jag själv deltog i.

Till musiklivet hörde Bodafors Orkesterförening och Bodafors Manskör. I manskören sjöng både pappa Paul och jag. Det fanns också en kyrkokör, som jag följde med på en sångarresa. Till flera av kyrkorna hörde syföreningar. Mamma var aktiv i konstföreningen, och jag minns även en fiskeförening och en hembygdsförening.

Bodafors Scoutkår var en del av det föreningsliv som jag och många av mina klasskamrater deltog i. Jag minns scoutverksamheten i anslutning till kyrkan och med anknytning till KFUM.

Idrotten hade flera föreningar. Bodafors Sportklubb, BSK, hade Emåvallen som fotbolls- och idrottsplats. Klubben bedrev också bandy, där bland andra tvillingarna Sundberg spelade. Bodafors Tennisklubb, bildad 1947, hörde också till ortens idrottsliv. Jag minns landslagasspelaren BirgerAndersson, senare kallad ”Bragd-Birger”. 

Själv sprang jag orientering för Bodafors Orienteringsklubb, BOK. Frisksportklubben Framåt var mycket aktiv under min tid i Bodafors och drev Frisksportgården vid Storesjön. 

I friskportarna sysslade man bland annat med att bygga tablåer.

Vid några tillfällen ordnade jag resor för ungdomar till frisksportarnas årliga riksläger. Vi reste dit i bilkaravan.

Ett återkommande arrangemang var Ungdomsdagarna. Som jag minns det samverkade ortens kyrkor och idrottsföreningar kring dessa dagar. På Emåvallen spelades fotboll mot inbjudna lag och hölls friidrottstävlingar med inbjudna idrottsmän.

En av dem jag minns är höjdhopparen Ragnar Björk, som hade blivit svensk mästare 1947. Hans meriter visar att det var en etablerad elithoppare som besökte oss. Jag minns hans hoppstil som en saxstil och höjden som 198 centimeter, även om jag inte har något tävlingsprotokoll som bekräftar resultatet. Han började med flera träningsoveraller på sig och tog av dem efter hand som ribban höjdes. Före ansatsen stod han lätt framåtlutad på ett bestämt avstånd från hoppställningen och förberedde hoppet mentalt. Därefter kom ansatsen från sidan och hoppet över ribban.

Till Ungdomsdagarna hörde även den minst två mil långa cykeltävlingen Sandsjöloppet. Jag deltog åtminstone två gånger. Eftersom min pojkcykel var för liten lånade jag pappas cykel och vände på styret för att efterlikna tävlingscyklisternas bockstyre. Starten gick på Emåvallen och målet låg vid kyrkan.

Jag passerar mållinjen i ensamt majestät på idrottsplatsen Emåvallen första gången jag deltog.

Här svänger vi av från Köpmannagatan och in på Allégatan till Bodafors kyrka

Vid ett tillfälle vann jag loppet. Prisutdelningen vid Bodafors kyrka med polisen och frisksportaren Egon Älgevik som prisutdelare.  Förstapriset var en campingväska med plasttallrikar, plastglas och bestick. Den fick jag användning för under många år.
Det är prästen Sigfrid von Scheele som applåderar.

Jag tar emot förstapriset - campoingväskan

Ungdomsdagarna avslutades i kyrkan. Deltagarna marscherade genom Bodafors med klubbfanor och banér, med musikkåren i täten. Den gemensamma avslutningen samlade de verksamheter som hade medverkat under dagen.

Så minns jag föreningslivet i Bodafors på 1950-talet: många föreningar med olika verksamheter, egna samlingsplatser och återkommande arrangemang. För mig omfattade det både körsång, scouting, orientering, frisksport och cykeltävlingar. Ungdomsdagarna blev ett konkret exempel på hur kyrkorna, musiken och idrotten kunde mötas i ett gemensamt arrangemang.

Näringslivet i Bodafors på 1950-talet

 Näringslivet i Bodafors på 1950-talet

Om man jämför din beskrivning av Bodafors omkring 1950 med Bodafors på 2000-talet är svaret att merparten av de verksamheter som då fanns inte längre finns kvar i den formen. Utvecklingen följer samma mönster som i många svenska bruksorter och stationssamhällen.

Förr var Bodafors i hög grad självförsörjande på service. Nästan allt som invånarna behövde kunde köpas eller utföras på orten. Livsmedel, kläder, skor, möbler, järnvaror, bankärenden, post, sjukvård, hantverkstjänster och transporter fanns inom gång- eller cykelavstånd. I dag har mycket av denna handel koncentrerats till större orter som Nässjö, Eksjö och Jönköping, samtidigt som bilismen och näthandeln förändrat köpmönstren.

De sex speceributikerna har ersatts av ett fåtal livsmedelsbutiker. Charkuteributiker, ångbageri, sybehörsaffär, skobutik, ekiperingsaffär, uraffär, pappersaffär och lantmannaaffär har försvunnit. Postkontor och telefonstation har lagts ned eller ersatts av andra lösningar. Bankkontorens verksamhet har kraftigt minskat eller digitaliserats.

Även många av de traditionella hantverksyrkena har blivit färre. Sadelmakare, skräddare, hovslagare, tapetserare och skomakare är inte längre självklara inslag i ett mindre samhälle. Däremot finns fortfarande byggföretag, elektriker, VVS-företag, målerifirmor och andra serviceföretag, även om de ofta arbetar inom ett större geografiskt område än tidigare.

Järnvägen finns kvar och tågen stannar fortfarande i Bodafors, men järnvägens betydelse som arbetsgivare och transportnav är betydligt mindre än under mitten av 1900-talet. Busstrafiken finns också kvar, men i en annan omfattning och med andra resmönster.

Industrin har förändrats men inte försvunnit. Möbeltillverkningen som en gång gjorde Bodafors känt över hela landet har minskat kraftigt. Svenska Möbelfabrikerna är sedan länge historia, och den tid då orten hade flera stora möbelindustrier är förbi. Samtidigt finns fortfarande industriell verksamhet och företagande på orten, även om näringslivet är betydligt mer diversifierat än förr.

Sett till antalet verksamheter kan man uppskatta att bara en mindre del, kanske 10–20 procent av de verksamheter som fanns omkring 1950, fortfarande finns kvar i samma eller liknande form. Däremot har de ersatts av nya typer av verksamheter som var okända på 1950-talet: bilserviceanläggningar, moderna vård- och omsorgsverksamheter, IT-tjänster, e-handel, pendlarbaserade företag och olika kommunala funktioner.

Skillnaden kan sammanfattas så här:

Bodafors 1950: många små specialiserade butiker och lokala hantverkare, stark lokal självförsörjning.

Bodafors 2000-talet: färre butiker, större regionalt handelsutbud, fler resor till större orter, digitala tjänster och ett mindre men fortfarande levande lokalt näringsliv.

Det som kanske förändrats mest är inte befolkningstalet utan vardagen. En Bodaforsbo på 1950-talet kunde uträtta nästan alla sina ärenden inom samhället. En Bodaforsbo på 2000-talet är betydligt mer beroende av bil, regional handel och digitala tjänster. Det är sannolikt den största skillnaden mellan dåtidens och nutidens Bodafors.

Den tidiga industrin vid Boda kvarn

Den tidiga industrin vid Boda kvarn – grunden till Bodafors

Långt innan Bodafors utvecklades till ett möbelindustrisamhälle fanns en betydande verksamhet längs Emån vid Boda. Vattendragets fallhöjd och vattenflöde gav goda förutsättningar för att driva kvarnar, sågar, smedjor och andra mindre industrier.

Den äldsta kända anläggningen är Boda kvarn, vars historia enligt Emåns Ekomuseum går tillbaka till 1600-talet. Den gamla kvarnbyggnaden finns fortfarande kvar och inrymmer numera museet.

År 1872 köpte spiksmeden Axel Hägg kvarnen. Han började tillverka takstickor och övergick efter några år till pinnstolstillverkning. Därmed fanns en tidig koppling till den möbelindustri som senare skulle bli så betydelsefull för Bodafors.

Även på andra platser längs Emån växte verksamheter fram. Vid Strömslund anlades ett pappersbruk i slutet av 1700-talet. Senare tillkom en smedja och omkring 1880 Strömsfors smedja, som utvecklades till en mekanisk verkstad med bland annat tillverkning av maskiner för träförädling. Anläggningen revs 1915–1916 när ett kraftverk byggdes.

Vid Nyholm fanns en ännu mer mångsidig industriell verksamhet. Där bedrevs bland annat handpapperstillverkning, borsttillverkning, sågning, kvarndrift, färgeri, vadmalsberedning och benstamp. Senare tillkom även kraftstation, snickeri och möbelfabrik. Vid Hembygdsparken fanns ytterligare en benstamp, där ben krossades för att användas bland annat till benmjöl och gödsel.

Det var framför allt Emåns vattenkraft som gjorde denna tidiga industriella etablering möjlig. Dammar och vattenrännor reglerade vattenflödet och ledde kraften till olika anläggningar. Samtidigt erbjöd de omgivande skogarna rikligt med råvara till sågverk och träförädling. Vattnet behövdes också direkt i exempelvis pappersbruk och färgerier.

Sammanfattningsvis hade det alltså vuxit fram ett förhållandevis omfattande nätverk av kvarnar och hantverksmässiga industrier längs Emån redan före det egentliga Bodafors genombrott som möbelindustrisamhälle. Denna äldre verksamhet skapade tekniska och industriella förutsättningar för den utveckling som senare följde.

Emån var med andra ord inte bara ett vattendrag genom bygden. Den var den tidiga industrins viktigaste kraftkälla och en avgörande förutsättning för att Bodafors skulle kunna växa fram som industrisamhälle.

Cykeltur till Stockholm från Bodafors

 

På cykel till Stockholm efter realexamen 1952

Följande berättelse om cykelturen har vuxit fram i samarbete med AI-verktyget Gemini.

Sommaren 1952 hade Tore och jag just tagit realexamen. Då hade vi gått 6-årig folkskola i Bodafors och 4 år realskola i Nässjö.

Dagen till ära fotograferades jag hemma i trädgården. Jag hade min första kostym och den grå realmössan på mig.

Vi bestämde oss för att fira genom att göra något vi aldrig tidigare hade prövat: att cykla hela vägen från Bodafors i Småland till Stockholm. Jag hade aldrig tidigare cyklat så långt, men vi planerade resan så att vi skulle hinna fram.

Med på färden hade vi ett litet tält att sova i, och under vägen övernattade vi i antingen tält eller lador. Vi hade också med oss ett stormkök med T-sprit för att laga mat. All utrustning, inklusive ett nyköpt regnskynke, fästes på pakethållaren. Men när vi efter sex mil kom fram till Sunhultsbrunn för att tälta upptäckte vi att regnskynket hade ramlat av längs vägen. Jag anmälde förlusten till den fjärdingsman – tidens motsvarighet till lokalpolis – som bodde längs vägen, men det var borta. Ganska så pinsamt, men som tur var hade vi – vad jag minns – fint väder under hela resan.

Efter ungefär 35 mil nådde vi Kolbäck. Där delade vi på oss för en stund: Tore fortsatte till Enköping för att besöka klasskamraten och grannen Peter Lignell, i väntan på att jag skulle komma efter. Själv stannade jag en vecka i Kyrkbyn hos Karl-Axel Ericsson. Eftersom höskörden hade börjat fick jag hjälpa till på gården. Jag var ju 17 år och tog i där det behövdes.

När veckan hade gått fortsatte jag och hämtade Tore, varefter vi tillsammans cyklade vidare mot Stockholm. Väl framme i huvudstaden stannade vi några dagar. Jag bodde troligen hos en äldre kusin, även om detaljerna kring login har bleknat. Naturligtvis hade vi bestämt träff med skolkamraten Erling just på Smålandsgatan, och därefter var vi tre som följdes åt under Stockholmsbesöket.

En av höjdpunkterna var när vi gick på anrika restaurang Prinsen vid Norrmalmstorg. Det var första gången jag gick på restaurang utan vuxna i sällskapet. Jag kände inte till Prinsen i förväg, men vi kände att det fanns anledning att fira. Vilken lyx det kändes att som 17-åringar, nyss klara med realexamen, få uppleva detta! Efter några händelserika dagar i Stockholm cyklade Tore och jag till slut tillbaka till Bodafors.

Så här, flera decennier senare, minns jag inte exakt hur många dagar färden tog eller alla platser vi övernattade på. Men själva resan står klar i minnet: cykelfärden genom Sverige, nätterna i tält och lador, det förlorade regnskynket, uppehållet för höskörd i Kolbäck och dagarna i Stockholm där Erling anslöt till vårt sällskap. Det var sommaren 1952 – när realexamen var avklarad och Tore och jag genomförde en lång cykelresa som jag fortfarande minns.

Tyvärr kan jag inte delge denna berättelse till Tore för han dog för några år sedan.

*****

Från spiklab till dator

 

1985, när jag var 50 år, kom en kollega från Nyköpings folkhögskola till Stensund för att presentera en enkel dator.
Jag funderade: "Ska jag ge mig in i det här med data? Jo - det är väl klart - jag har ju 15 år kvar till pensionen. Jag blev sedan datalärare på skolan med några ABC-80 datorer och sedan ABC-800 med extern floppydisk, där skivorna blev allt mindre innan vi fick USB-minnen. Sen kom PC-n och då är vi nästan i nutid.
Just nu jobbar jag parallellt med två datorer med var sin skärm plus en laptop. Jag gör bl a bloggar och skapar föredrag med Powerpoint.
Jag bad ChatGPT formulera en essä om min resa "Från spiklabb till dator".

Från spiklabbar till datorer –
min resa in i den digitala världen

Jag minns slutet av 1960-talet när jag gick en 4-årig kurs på Linköpings universitet. Man blev teknisk magister för att kunna undervisa på de då nystartade 4-åriga tekniska gymnasiernas teknikkurs. Då läste vi ämnet elektronik där man bl a gjorde så kallade spiklabbar.

Vi slog ner spikar i en bit spånplatta, kopplade ihop batterier, motstånd och en liten svart sak med tre ’ben’ – en transistor. Vad den gjorde? Jo, den kunde förstärka en svag elektrisk signal, kanske ett ljud, så att det blev tydligare. Det var spännande och lite magiskt – man kände att man kunde påverka något osynligt, något som faktiskt gjorde skillnad.

Men då fanns ingen tanke på att världen snart skulle förändras av samma princip, fast i en mycket större skala. Transistorn var början på allt som skulle komma: datorer, internet och det digitala liv som nu är en självklar del av vår vardag.

För mig kom den riktiga starten på den digitala resan ganska sent. År 1985, när jag var femtio, kom en kollega till Stensunds folkhögskola från Nyköpings folkhögskola och visade hur en enkel dator såg ut och fungerade. Jag funderade ett ögonblick: “Ska jag ge mig in i det här med data? Jo, det är väl klart – jag har ju femton år kvar till pensionen.”

Jag började som datalärare på skolan, först med några ABC-80-datorer, sedan ABC-800 med extern floppydisk som hanterade dataskivor vilka blev allt mindre innan vi fick lätthanterliga USB-minnen. Det var ett äventyr – vi experimenterade, lärde oss tillsammans och skrattade åt allt som krånglade.

Sedan kom PC:n och världen förändrades snabbt. Internet, e-post, bloggar, Powerpoint – plötsligt kunde jag kombinera min erfarenhet som folkbildare med digitala verktyg. Nu, mer än trettio år senare, sitter jag framför två nya datorer med var sin skärm, ibland med en laptop bredvid. Jag redigerar film, skriver bloggar, skapar föredrag och ser hur tekniken fortfarande öppnar nya möjligheter.

Jag tänker ofta på spiklabben och transistorexperimentet. Det lilla kretskortet vi byggde som studenter är på något sätt samma idé som dagens datorer: att förstärka något litet, göra det tydligare, dela det med andra. Då förstärkte vi signaler, nu förstärker vi idéer, kunskap och minnen. Och precis som då är det roligt att utforska och se vad som händer när man kopplar ihop saker på nya sätt.

Tekniken förändras, men nyfikenheten och lusten att lära är densamma.

Mina möten med Gutte Westrell

 

Mina möten med Gutte Westrell

Mitt första möte med Gustaf "Gutte" Westrell skedde i slutet av 1940-talet när den så kallade Badvägen anlades från Fabriksgatan i Karsås ner till badplatsen vid Vareviken vid Storesjön. Arbetet utfördes av militär ingenjörtrupp under hans ledning. Eftersom han var bror med Irma Birch-Jensen på Lyckan så bodde han hos henne under tjänstgöringen i Bodafors. Det jag särskilt minns från den tiden är att jag vid ett tillfälle fick åka med på hans tjänstemotorcykel.

Många år senare möttes vi igen under helt andra omständigheter. Jag genomgick då officersutbildning vid Ing 1, där Gutte Westrell var chef för kadettskolan. Det kändes speciellt att återse samme man som jag som pojke hade träffat hemma i Bodafors i samband med arbetet på Badvägen.

Ytterligare några år senare vandrade jag tillsammans med två kamrater på Kungsleden från Kebnekajse. När vi kom fram till Abisko turiststation fick jag ännu ett oväntat återseende. Platschefen var nämligen Gutte Westrell. Han kände genast igen mig och hälsade med orden:

"Nej se fänrik Forsmark, och nu med skägg!"

Kommentarens innehåll visade att han fortfarande mindes mig från tiden vid Ing 1, trots att det hade gått några år sedan dess. Det blev det tredje och sista av mina möten med Gutte Westrell.

Julgransjakt

 

Julgransjakt

Några dagar före jul var Charles på besök, och det var dags att ge sig ut i skogen för att hämta årets julgran. Pappa, Erik och jag pulsade fram genom den djupa snön på vår egen mark, med Charles som sällskap.

Efter en stund hittade vi den gran som verkade passa bäst. Då hände något oväntat. Charles tog ned sin dubbelbössa från axeln, stoppade i två hagelpatroner och siktade mot granens stam.

Pang! Vilken smäll det blev. Stammen strax ovanför roten gick nästan av, men granen stod fortfarande kvar. Charles avlossade då det andra skottet, och den här gången föll granen till marken.

Pappa tog granen över axeln och sedan vandrade vi hem genom snön. Julen var räddad.

Charles Birch-Jensen

 

Charles Birch-Jensen och hans bakgrund

Charles Birch-Jensen (1922–1985) var civilingenjör, flygare, uppfinnare och författare. Efter studier vid KTH specialiserade han sig på turbiner och flygteknik. Under 1950-talet tjänstgjorde han som lärare i flygteknik vid Etiopiens flygvapen under den modernisering som genomfördes under kejsar Haile Selassie. Där förenade han sitt tekniska arbete med ett stort intresse för landets geografi och kultur.

Vid flygningar över Etiopien uppmärksammade han från luften ett svårtillgängligt område i närheten av den muslimska vallfartsorten Sheikh Hussein. Fyndet väckte hans nyfikenhet och ledde till en expedition genom området. Erfarenheterna låg till grund för boken Ett okänt Mecka, som utgavs 1960 och skildrar både resan och de religiösa och kulturella miljöer han mötte. Boken blev en av de tidigaste svenska skildringarna av denna del av Etiopien.

Förutom Ett okänt Mecka skrev han flera böcker om flygning och flygteknik och var under många år verksam inom svensk teknisk utveckling. Hans verksamhet präglades av en kombination av ingenjörskunnande, flygintresse och upptäckarlust.

*****

Konservering i glasburk

 Konservering i glasburk med gummiring och vattenbad

Förr i tiden var konservering en självklar del av hushållsarbetet. Sommarens och höstens rikliga skördar av frukt, bär och grönsaker behövde tas till vara för vintern. En vanlig metod var att använda glasburkar med glaslock, gummiring och metallbyglar. Tekniken bygger på ett enkelt fysikaliskt förlopp där värme, ånga och lufttryck samverkar för att skapa en tät förslutning.

När burkarna hade fyllts med exempelvis päron, plommon, äppelmos eller sylt placerades en gummiring mellan burkens kant och glaslocket. Därefter spändes lock och burk samman med metallbyglar. Burkarna ställdes sedan i en stor konserveringskastrull med vatten och värmdes under en bestämd tid.

När innehållet i burken blev varmt expanderade luften och vattenångan inuti. En del av luften pressades ut mellan glaslocket och gummiringen. Gummiringen fungerade alltså som en slags ventil som släppte ut övertryck men samtidigt hindrade vatten från att tränga in i burken.

När konserveringen var färdig fick burkarna svalna långsamt. Då hände det viktiga. Innehållet och luften i burken drog ihop sig när temperaturen sjönk. Eftersom mycket av den ursprungliga luften redan hade pressats ut under uppvärmningen bildades ett undertryck, ett vakuum, inuti burken. Det yttre lufttrycket pressade då glaslocket hårt mot gummiringen och burkens kant.

Det är därför glaslocket sitter så hårt fast efter konserveringen. Metallbyglarna behövs inte längre för att hålla locket på plats. Det är i stället lufttrycket utifrån som håller locket fastpressat mot burken. Om vakuumet är intakt kan man till och med lyfta burken i glaslocket utan att det lossnar.

När burken senare ska öppnas använder man gummiringens lilla flärp. Genom att dra försiktigt i flärpen lyfts en liten del av gummiringen bort från tätningsytan. Då släpps luft in i burken och trycket jämnas ut. Det karakteristiska pysande ljudet som ofta hörs är luft som strömmar in. Så snart vakuumet försvinner släpper glaslocket sitt grepp och kan enkelt lyftas av.

Gummiringen hade alltså två viktiga uppgifter. Under upphettningen gjorde den det möjligt för överflödig luft att pressas ut ur burken. Efter avsvalningen bildade den en tät försegling som gjorde att vakuumet kunde bestå under lång tid. Tack vare denna enkla men geniala konstruktion kunde hushållen bevara livsmedel i månader eller till och med år utan kyl eller frys.

Metoden är ett fint exempel på hur man med enkla hjälpmedel utnyttjade naturens lagar. Varken lim eller skruvlock behövdes. Det var enbart samspelet mellan värme, lufttryck och den elastiska gummiringen som höll maten säker och hållbar.

Triangelpojkarna var en verksamhet inom KFUM

Triangelpojkarna och deras koppling till KFUM

Triangelpojkarna var en del av KFUM:s ungdomsverksamhet i Sverige under första hälften av 1900-talet. Verksamheten riktade sig främst till pojkar i de yngre tonåren och hade som mål att erbjuda en meningsfull fritid präglad av kamratskap, ansvar och kristna värderingar.

Namnet kom från KFUM:s välkända röda triangel. Triangelns tre sidor symboliserade ande, kropp och själ, vilket uttryckte organisationens syn på människans allsidiga utveckling. Genom lek, idrott, friluftsliv, läger, slöjd och gemensamma samlingar ville man främja både personlig utveckling och social gemenskap.

Triangelpojkarnas verksamhet hade flera likheter med den framväxande scoutrörelsen. Samtidigt hade KFUM sedan början av 1900-talet ett eget scoutförbund, och gränserna mellan verksamheterna var ofta flytande. Många av de aktiviteter som bedrevs inom Triangelpojkarna återfanns också inom scoutingens olika åldersgrupper.

Under 1950- och 1960-talen genomfördes omfattande förändringar inom svensk ungdomsverksamhet. KFUM:s pojkavdelningar och scoutverksamhet samordnades i allt större utsträckning, och Triangelpojkarna upphörde successivt som en egen organisationsform. Deras verksamhet införlivades i KFUM:s scoutarbete, som senare utvecklades inom det gemensamma KFUK-KFUM:s Scoutförbund.

Trots att namnet Triangelpojkarna idag nästan har försvunnit lever mycket av verksamhetens idéer vidare. Synen på människans utveckling genom gemenskap, friluftsliv, ansvarstagande och personlig mognad har fortsatt att prägla scoutverksamheten inom KFUM och Scouterna.

För många som växte upp under 1940- och 1950-talen var Triangelpojkarna en viktig del av ungdomstiden. Genom läger, utflykter och ibland även konfirmationsundervisning skapades minnen och erfarenheter som följde deltagarna långt senare i livet. För egen del deltog jag i ett Triangelpojkläger år 1950, där konfirmations-undervisningen var en naturlig del av verksamheten. Det gav en inblick i den ungdomsrörelse som under flera decennier spelade en betydande roll inom KFUM:s arbete bland unga pojkar.

*****