Jan Ottosson som var Bastu-Jan med alla

 

Berättelsen om Jan Ottosson

Absolut, här kommer texten omformad i bloggformat, med en berättande och personlig ton som passar en minnes- eller kulturblogg.

---

Bastu-Jan – en folkhögskolebyggare med värme

Vissa människor sätter spår inte genom höga röster – utan genom närvaro.
En sådan var Jan Ottosson.

Han var smålänningen som kom att bli en av folkhögskolans verkliga profiler. Lärare. Rektor. Skolbyggare. Gymnastikdirektör. Och för många: helt enkelt Bastu-Jan.

---

Småländsk envishet och nordisk bildning

Jan hade sin grund i Småland – i det lugn och den uthållighet som så ofta präglar landskapet och människorna där. Lärarutbildningen fick han i Växjö, där han lade den pedagogiska grunden.

Men han stannade inte där. Vidare studier i Danmark gav honom nya perspektiv. Den danska folkhögskoleandan – med samtalet, det levande ordet och den personliga utvecklingen i centrum – kom att följa honom genom hela livet. För Jan var undervisning aldrig bara kunskapsöverföring. Det var möte.

---

Åren på Tärna – skolan som livsform

Den skola som starkast förknippas med hans namn är Tärna folkhögskola. Där verkade han under många år – först som lärare, senare som rektor.

Han var inte en rektor som gömde sig bakom expeditionens dörr. Han rörde sig bland deltagarna. Deltog i gymnastiken. Samtalade i korridorerna. Satte sig i matsalen.

För honom var folkhögskolan en hel miljö – ett sammanhang där bildning, gemenskap och vardagsliv flöt samman. Ordning och struktur var viktiga, men ännu viktigare var andan. Och den skapades tillsammans.

---

Stensund och nya skolor

Under åren 1950–1954 verkade han även vid Stensunds folkhögskola. Det var en tid då folkbildningen sökte nya vägar efter krigsåren, och Jan bidrog med erfarenhet och idéer.

Men han nöjde sig inte med att förvalta. Han var också med och startade flera nya folkhögskolor. Att starta en skola är mer än att öppna dörrar – det är att formulera en tanke, samla människor kring den och ge den liv. Där var han i sitt rätta element.

---

Gymnastikdirektören

Jan var utbildad gymnastikdirektör – en titel som i dag nästan låter högtidlig. Men för honom handlade det inte om prestige. Det handlade om hälsa.

Han såg kroppen som en självklar del av bildningen. Rörelse, hållning, andning – allt hörde ihop med lärandet. Kunskap satt inte bara i huvudet.

---

Bastu-Jan

Och så bastun.

Smeknamnet fick han för sitt starka engagemang för bastubadets hälsosamma kraft. För Jan var bastun inte bara värme – den var vila, rening och gemenskap.

Där suddades roller ut. Lärare och deltagare satt på samma lavar. Samtalen blev friare. Tankarna klarare.

I dag talar vi om återhämtning och stresshantering. Jan praktiserade det långt innan orden blev moderna.

---

En folkbildare av den gamla stammen

Jan Ottosson tillhörde den generation som såg folkbildningen som ett kall. De byggde inte karriärer – de byggde miljöer.

Han förenade småländsk stadga med nordisk öppenhet.
Han förenade kropp och själ.
Han förenade värme och struktur.

Och kanske är det just därför han blev ihågkommen.

Inte bara som rektor.
Inte bara som gymnastikdirektör.

Utan som Bastu-Jan – mannen som visste att bildning också behöver värme.

*****

Dagmars fortbildningskurs

 

Detta är min mors rapport från en kurs i Norge 1933

Till    Västmanlands läns Landstings Folkbildningskommitté, Västerås

Med stor tacksamhet för stipendiet á kr. 100:-, (motsvarar 2500 kronor i dagens penningvärde) som jag erhållit för deltagandet i den av Föreningen Norden anordnade kursen för skolkökslärarinnor i Norge innevarande sommar, ber jag härmed vördsamt få översända en kortfattad redogörelse av densamma.

Denna kurs var den första nordiska studiekursen för lanthushålls- och skolkökslärarinnor, ordnad av Föreningen Norden i samarbete med Landslaget för Husstellærerinner, Skolekjøkkenlærerinnenes Landsforening, Statens Lærerinneskole i Husstell och Norske Kvinners Nasjonalråd. Den avhölls i Oslo, Hurdals Verk och Lillehammer under tiden 3/7–10/7 1933.

Kursens program utgjordes av följande huvudämnen: – Arbetsläran och dess användning i husligt arbete – Ekonomins plats i hushållsundervisningen – Rationella metoder i densamma

Dessutom hölls föredrag över speciellt norska ämnen samt studiebesök i undervisningsanstalter, historiska samlingar och praktiska verksamhetsfält.

Kursen öppnades söndagen den 2 juli på Statens lärarinneskola i husstell på Stabeck, beläget strax utanför Oslo. Denna skola är rätt nybyggd och därför naturligtvis även modernt inredd. Lärosalarna voro mycket stora och ljusa, gott om spisar fanns det – både elektriska och koksspisar. Elmaskiner och apparater användes mycket i Norge beroende på att strömmen är så billig. I bagarstugan fanns tre murade bakugnar ovanpå varandra; de två övre var elektriska, den undre eldades med ved. På ugnsluckorna fanns infällda glasrutor, så att man kunde se direkt in i ugnen. En del av bakborden var låga, så att man kunde sitta och baka – särskilt bra vid tunnbröds- och småbrödsbak. Degfaten var naturligtvis av rostfri plåt.

Förberedelseköket

I köken hade varje hushåll, bestående av en till tre elever, sin egen spis, elektrisk platta, bord, skåp, diskbänk o.s.v. I ett av köken fanns ända till sju spisar. Spisarna var oftast placerade två och två tillsammans; mitt över dem stod en järnställning med galler, på vilken man kunde stjälpa inventarier för torkning. Dessutom hade lärarinnan ett eget demonstrationsbord med elektrisk platta.

De vanliga arbetsborden var så beskaffade att man med klotsar kunde höja och sänka dem efter elevernas längd. I själva borden fanns även lådor för mjöl och socker – alltså de ingredienser man oftast behöver. För att skrapa fat och tallrikar innan diskning fanns utmärkta små gummiskrapor, och för att få disken väl desinficierad ställdes ståltrådskorgar ned i den vanliga sköljbaljan. Porslin lades ned i den och kokande vatten hälldes över; korgen lyftes upp och porslinet fick självtorka. Spisarna gjordes ej rena med spissvärta utan med smärgel.
Något som vi ännu saknar, men som norska skolkökslärarinnor har, är en utmärkt plansch över våra viktigaste grönsaker.

Den 3 juli började demonstration av de i programmet utlovade skolköken. Bryns folkskola har ett praktiskt inrett familjekök, med vid ena kortväggen anordnad plats för demonstrationer — en kombination som för övrigt förekom flerstädes. Vidare hade vid inredningen följts den principen att en vackrare vara oftast aktas bättre än en av grövre material. Arbetsborden voro belagda med asbestcement. Skolköket på Kampen var av annat slag — ett idealkök för laboratorieundervisning, med plats för 30 elever. Halva detta kök var inrett till familjekök. De båda köken användes ej samtidigt utan växelvis. Oslo kommunala husmodersskola var inredd i en före detta folkskola, vid vars ombyggnad väl utnyttjat de möjligheter som redan fanns. Under sakkunnig ledning demonstrerades sedan Elektrisk Bureaus fabriker och i omedelbar anslutning därtill höll en av ingenjörerna ett av kursens synnerligen uppskattat instruktivt föredrag om elektricitetens användning i hushållet, med demonstration av spisar och apparater.

Den 4–7 juli avhölls å Hurdals Verk den teoretiska delen av programmet. Den bästa av de 15 föreläsarna var ingenjör Hellern, som talade om: Arbetsläran i det praktiska livet. Hur forskning, standardisering, kontroll och samarbete äro de fyra grundpelarna i den moderna vetenskapliga arbetsledningen. Den psykotekniska forskningen behövs för att kunna placera rätt man på rätt plats. En annan viktig del i forskningen är den maskinella och det ekonomiska tillvaratagandet av produkterna vid deras framställning.

Till denna forskning hör: bestämmandet av de för framställningen av produkterna nödvändiga maskinerna och apparaterna; ekonomisk placering av arbetsrummen och arbetsplatserna; ekonomisk placering av maskinerna och deras ekonomiska utnyttjande. Maskinerna måste vara så placerade att de ge tillräcklig arbetsfrihet vid arbetsplatsen och så att arbetsoperationerna gå i logisk följd. I nödfall kunna dessa få gå i sicksack, men aldrig tillbaka. För att ekonomiskt kunna utnyttja maskinen måste man känna dess karakteristiska egenskaper. Likaså är forskningen av råvarorna och produkterna nödvändig.

Det äldsta och viktigaste hjälpmedlet vid driftsrationaliseringen är operationsstudiet, som utgöres av kombinerad tids- och rörelsestudie. Med en mångfald exempel visade föreläsaren hur arbetsoperationerna genom dessa forskningar kunna förenklas och förbättras, så att produktionen ökas samtidigt som arbetet blir mindre tröttande.

Den vetenskapliga arbetsledningens principer äro inte endast till för industrien. De kunna naturligtvis användas likaväl i hemmet. Om detta ämne rörde sig fröken Wenche Nissens föredrag. I hemmet finnas många sysslor, som komma om och om igen och som därför bli tröttande, ja rent av bli till en plåga. Där behövs rationalisering. Statiskt arbete tröttar ju mer än dynamiskt och där får vi böra sträva efter att det statiska arbetet blir så ringa som möjligt. Varför utföra vi ett arbete stående, när det är tre gånger så tröttande som sittande? Varför har vi ej arbetsborden höj- och sänkbara? Varför står vi krokiga över tvättbaljan, det är inte enbart tröttande det förstör även våra knän och fötter? Varför ha vi inte hjul på våra arbetsbord, ja även på en hel del möbler, som måste flyttas då och då? Varför ändrar vi t ex inte möbleringen i köket
 för att sedan kunna spara på stegen? Varför räkna vi inte med att ett arbete kostar även om vi själva utföra det? En husmor med bra system i hushållet spar både tid, krafter och pengar.

Tre föredrag berörde ekonomiens plats i skolköksundervisningen: Fil. mag. Laura Harmaja: Hemhushållningens uppgift under kristiden. Fröken Agnes Elgström: Ungdomens opdagelse i ekonomi. Fröken Tilda Hansson: Undervisning i hushållsekonomi.

Lektor Ella Kittunens föredrag om Ekonomisk och näringsfysiologisk matlagning i lärarinneundervisningen uppskattades livligt.

Ett av de inledande föredragen om rationella metoder i skolköksundervisningen hölls av fröken Gertrud Bergström. Vi måste lära eleverna att tänka självständigt. Arbetet i hemmet måste vara organiserat likaväl som i skolköket. Viktigt är att se till att eleverna få ett gott handgrepp redan från början. En skolkökslärarinna bör åtminstone tidvis själv sköta ett hem; hon får då mer träning, håller sig bättre i form och vet bättre huru lång tid och huru mycket kraft ett visst arbete kräver.

Vidare måste vi ge eleverna rutin i arbetet, t.ex. låta dem reda en enkel sås gång på gång tills de äro säkra och lyckats bra. Då så är lämpligt bör tidtagning av arbete och tavlan förekomma. Se till att eleverna ha rätt ställning i sitt arbete. Vidare bör man iakttaga elevernas förmåga att välja för arbetet lämpliga redskap. För äldre elever kan det vara lämpligt börja med en kurs i materiallära. — Ej rationellt med kopparkärl, som jämt skola skuras, och med parkettgolv, som skola gnidas spegelblanka och hala för att vara vackra.

Bör framhålla för eleverna att man ej får leva över sina tillgångar. Klargöra skillnaden mellan lojal och illojal konkurrens. Kan ske genom att påvisa annonser i de dagliga tidningarna.

Överlärare Anna Sethnes föredrag om Nyare arbetsmetoder i skolan gav anledning till många reflektioner. Psykologien måste få mer plats, annars kan inte undervisningen reformeras — och det behövs. Skolkökslärarinnan får inte glömma att hon ofta får ta emot de unga flickorna i en för dem svår ålder, i en stillastående period. Aktivitetens pedagogik skall komma till sin rätt, viljan skall tändas och självverksamheten utvecklas mot fasta bestämda mål. Det självständiga omdömet utvecklas inte i skolköken under de nutida bundna planerna. Planerna skola aldrig vara statiska utan dynamiska. En lärare, som iakttager och leder, är idealet.

Från Hurdals Verk företogs en utflykt till Eidsvolds minnesrika gamla byggnad och till Akershus fylkes husmodersskola, om vars tillblivelse skolans egen arkitekt gav en orientering.

På färden till Lillehammer besöktes bl.a. Grefsheim, en av Norges äldsta gårdar, där statsrådet och fru Mellby gästfritt visade oss ett verkligt norskt hem.

Vistelsen i Lillehammer varade i två dagar och ägnades norsk bondekultur med föredrag av olika slag och visning av de Somvigska samlingarna på Maihaugen.

Konsulent Dina Larsen höll ett kåserande föredrag om gammelnorsk mat och i en del fall demonstrerades tillagningen.

Från Lillehammer gjordes ett besök på Björnsons Aulestad och en färd uppåt Gudbrandsdalen.

Den 10 juli hölls avskedsfest uppe i de gamla byggnaderna på Maihaugen, där vi blevo bjudna på typisk norsk mat: på römmegröt och spegepölse, på lefsor och flatbröd.

Kursen var i allo lyckad. Den gav oss djupare självkännedom, starka impulser från andra arbetsområden, goda pedagogiska uppslag samt en rikedom av litteratur. Den personliga dagliga samvaron med kolleger, som till stor del utgjordes av de nordiska ländernas elittrupp av det husliga arbetets pedagoger, gav kanske den allra största behållningen.

Kolbäck den 30 december 1933.

Dagmar Eriksson

Dagmars resa till Frankrike 1929

 

Dagmars resa genom Europa 1929

Ett tidsdokument för familjen

Den 3 januari 1929 lämnade Dagmar Karolina Ericson, då 28 år gammal, Sverige för att ge sig ut på en lång bilresa genom Europa. Hon reste ensam, och hon gjorde det med en noggrannhet som säger mycket om hennes personlighet. Samma dag som hon reste hade hon ordnat ett franskt körtillstånd, översatt och bestyrkt av franska legationen i Stockholm, och hon hade sitt svenska pass och sitt körkort från 1926 i ordning. Det var tydligt att hon visste vad som krävdes för att köra bil i andra länder vid denna tid.

Detta är Chevroleten från Sverigeresan 1917 

Dagmar körde en Chevrolet från 1927, en bil hon redan kände väl. Två år tidigare hade hon gjort en längre resa i Sverige tillsammans med sina syskon, och den erfarenheten gav henne både trygghet och vana vid att hantera bilen under längre sträckor. Chevroleten var robust, enkel att reparera och tillräckligt stark för tidens vägar, som ofta var ojämna och krävde både tålamod och teknisk förståelse. På 1920-talet var bilkörning fortfarande ett hantverk, och Dagmar behärskade det. Hon kunde byta däck, läsa av motorns beteende och hantera bilen utan moderna hjälpmedel. Det var därför fullt rimligt att hon vågade ge sig ut på en resa som få kvinnor gjorde vid den tiden.

Passet visar att hon reste via Danmark redan den 4 och 5 januari 1929. Därefter fortsatte hon söderut genom kontinenten. Att det saknas stämplar från Tyskland är helt normalt för perioden; gränskontrollerna varierade, och många länder stämplade bara vid vissa övergångar. Resan krävde uthållighet. Vägarna var ofta dåliga, och bilismen var fortfarande ung, men Dagmar var förberedd och hade en bil hon litade på.

Hennes mål var Bordeaux och École Florence Nightingale, en modern och internationellt uppmärksammad sjukvårds- och utbildningsinstitution. De dokument som finns bevarade — skolans informationsbroschyr och tidskriften La Dame à la Lampe — visar att hon hade tillgång till material som inte var allmänt spritt i Sverige. Skolan var känd för sin undervisning i hygien, vård och socialt arbete, och för sina omfattande praktikplatser inom barnavård, mödravård, kirurgi och röntgen. Den hade internationella kontakter, särskilt med USA, och byggde sin verksamhet på Florence Nightingales principer om ordning, renlighet och systematik. För en svensk hushållslärarinna med intresse för folkhälsa och modern undervisning måste detta ha varit en unik möjlighet att se hur framtidens vård organiserades.

Dagmar stannade länge. Hon var borta i över nio månader, vilket tyder på att hon inte bara reste utan också tog tid att observera, lära sig och ta del av miljöer som var viktiga för hennes yrkesliv. Passet visar att hon lämnade Frankrike i början av oktober 1929 och därefter passerade Schweiz på vägen norrut. Den 17 oktober 1929 återvände hon till Danmark och därifrån vidare hem till Sverige.

När hon kom hem hade hon rest genom stora delar av Europa i en tid då bilresor fortfarande var ett äventyr och en prövning. Hon återvände med internationella erfarenheter, med dokument från en av Europas mest moderna vårdskolor och med praktiska kunskaper från månader på vägarna. Hennes resa visar en ung kvinna som vågade mer än de flesta, som sökte kunskap långt utanför Sveriges gränser och som gjorde det med mod, nyfikenhet och yrkesstolthet.

För oss som läser detta år 2025 framstår hennes resa som både ovanlig och framåtblickande. Den är ett tidsdokument över en tid då världen såg annorlunda ut, och över en kvinna som tog sig an den världen på sitt eget sätt. Det är en berättelse som hennes efterlevande med rätta kan vara stolta över.

Bergsmansleken

 

Bergslagsleken

Så här går det till enligt mig:

 Alla sitter i ring på varsin stol. Lekledaren börjar och vänder sig till vänstra grannen.

1. Lekledaren säger: – De kom ett bö! (bud)
2. Grannen frågar: – Ocke bö? (vilket bud?)
3. Lekledaren svarar: – Att ena hammarn ska gå!

Lekledaren och grannen börjar nu båda slå med ena handen på sitt eget knä i jämn takt. De andra sitter stilla och tittar.

4. Budet går vidare medsols runt ringen: Grannen vänder sig till nästa: – Det kommer ett bö! – Ocke bö? – Att ena hammarn ska gå!

Nu börjar även nästa person slå med ena handen på knät. Så fortsätter det runt, tills alla i ringen ”kör ena hammarn”.

5. Nästa bud: När budet gått ett varv börjar lekledaren om: – Det kommer ett bö! – Ocke bö? – Att andra hammarn ska gå!

Nu gör lekledaren och grannen båda hammarslagen (ena och andra handen på knäna), och budet vandrar runt igen. När det nått varvet runt sitter alla och hamrar med båda händerna.

6. Fler bud läggs på samma sätt:
• Storsläggan: Man reser sig snabbt upp och sätter sig igen.
• Pusten: Man pustar rytmiskt, som en blåsbälg: ”phus, phus”.

Varje nytt bud börjar hos lekledaren och dennes vänstra granne, och sprider sig sedan medsols runt ringen på samma sätt. Till slut gör alla alla rörelserna samtidigt.

7. Avslutningen: När det är som mest livligt börjar lekledaren skicka runt bud om att sluta: – Att ena hammarn ska sluta. – Att andra hammarn ska sluta. – Att storsläggan ska stanna.

Till sist är det bara ”pusten” kvar, som långsamt avtar tills allt blir tyst.

*****

Från dagg i gräset till kod i molnet

 Från dagg i gräset till kod i molnet – två epoker av förmögenhet

Essä i reflekterande stil av Copilot

När Gammel-Eric gick upp före gryningen för att slå medan daggen låg kvar, gjorde han det inte för att bli rik. Han gjorde det därför att arbetet krävde det. I det sena 1800-talets bondesamhälle var rikedom aldrig ett uttalat mål, utan snarare ett möjligt resultat av något annat: uthållighet, pålitlighet och en nästan självklar acceptans av ansvar. Eric steg från dräng till patron inte genom ett språng, utan genom ett livslångt släpande steg för steg.

Hans förmögenhet växte ur jorden. Bokstavligen. Varje framgång var förankrad i marken, i djuren, i årstiderna och i människors blickar. Alla visste vem han var, vad han gick för och hur han arbetade. När grannarna gick i borgen för honom med en summa som i dag motsvarar miljontals kronor, var det inte en affärsidé de investerade i, utan en människa. Förtroendet var personligt, lokalt och oåterkalleligt. Misslyckades Eric, misslyckades han inför dem han mötte varje dag.

De senaste sextio årens digitala utveckling har skapat en helt annan terräng för rikedom. Här kan värde uppstå utan jord, utan byggnader och ibland utan personal. En algoritm, en plattform eller ett nätverk kan skalas till hela världen på några få år. Förmögenheter som det tog Eric ett helt liv att bygga kan i dag skapas på ett decennium – ibland på några få år.

Ändå är likheterna fler än man först tror.

De digitala pionjärerna som verkligen blivit långsiktigt framgångsrika har ofta burit samma kärnegenskaper som Eric: disciplin, arbetskapacitet och förmågan att organisera. Skillnaden ligger i hävstången. Där Eric bar det tyngsta arbetet själv, kunde den digitala entreprenören låta tekniken bära arbetet åt sig. Där Eric bokförde varje post med egen hand, kunde kod automatisera tusentals processer samtidigt.

Men priset för denna hastighet är också tydligt. Den digitala rikedomen är ofta lösare förankrad – i plats, i människor och ibland i ansvar. Eric kunde inte abstrahera bort konsekvenserna av sina beslut. En misslyckad skörd betydde hunger, skuld och vanära. I den digitala ekonomin kan konsekvenser fördelas, fördröjas eller döljas bakom system och bolagsstrukturer.

Eric blev patron inte genom att vara visionär i modern mening, utan genom att vara konsekvent. Han tog inga genvägar, därför att det inte fanns några. Han byggde sin auktoritet långsamt, tills den blev självklar. Många av vår tids stora förmögenheter har vuxit snabbare än den personliga mognaden hunnit med – vilket kanske förklarar varför så få av dem bär samma tyngd av respekt.

I jämförelsen mellan Eric och den digitala entreprenören framträder en enkel men obekväm insikt: tekniken har förändrat hastigheten och skalan, men inte det mänskliga fundamentet. Förtroende, ansvar och uthållighet är fortfarande den verkliga valutan. Skillnaden är att Eric visste det – medan vi ibland verkar ha glömt det.

Göran: Detta kan man naturligtvis ha synpunkter på.

*****

Kvinnlig rösträtt

 

Kvinnlig rösträtt

Jag hade ogifta starka kvinnor som släktningar: Mors mostrar och fars systrar.
De var alla välutbildade, några bodde tillsammans och 3 av mina fastrar drev alkoholisthem för kvinnor. Tiden är runt 1919. Varför gifter de sig inte?

Det handlar inte om ”romantik” utan om lagar, ekonomi och yrkesvillkor.

Varför gifte sig många yrkeskvinnor inte (ca 1900–1920)?

1. Gifta kvinnor var omyndiga (fram till 1921)

• En gift kvinna stod under mannens förmyndarskap.
• Hon kunde inte själv teckna avtal, ta lån eller råda över sin lön.
• Ogifta kvinnor över 25 år var myndiga och självständiga.

2. Många yrken förbjöd gifta kvinnor att arbeta

• ”Gift kvinnas avsked” var vanligt i skola, sjukvård, socialvård och statliga tjänster.
• En kvinna som gifte sig kunde tvingas lämna sin tjänst omedelbart.

3. Socialt arbete och vårdyrken krävde självständighet

• Föreståndarinnor, sjuksköterskor, lärarinnor och socialarbetare behövde full kontroll över tid, ekonomi och beslut.
• Äktenskap sågs som oförenligt med yrkesansvar.

4. Kvinnokollektiv var en etablerad livsform

• Ogifta yrkeskvinnor bodde ofta tillsammans av praktiska och ekonomiska skäl.
• Det gav trygghet, delade kostnader och social gemenskap.

5. Ekonomisk självständighet som ogift

• En ogift kvinna behöll hela sin lön och bestämde själv över sin ekonomi.
• Giftermål innebar ekonomiskt beroende av maken.

6. Demografiska effekter efter första världskriget

• Underskott av män i vissa åldersgrupper påverkade äktenskapsmönstren.
• Påverkan fanns, men var mindre viktig än lagar och yrkesvillkor.

Kärnförklaring:
Att förbli ogift var det enda sättet för en utbildad kvinna att behålla sin myndighet, sitt arbete och sin ekonomiska självständighet.

Avslutande kommentar
Reformen om kvinnlig rösträtt förändrade snabbt kvinnors ställning i samhället. Besluten 1918–1919 gav kvinnor politiska rättigheter, och från 1921 deltog de i valen på samma villkor som män. Samtidigt började lagar och yrkesregler ändras så att kvinnor kunde vara myndiga, arbeta i fler yrken och själva bestämma över sin ekonomi. Teckningen från 1918 visar hur frågan engagerade även i mindre orter och hur kvinnor i många familjer deltog aktivt i opinionsbildningen inför riksdagens beslut.

*****

Brännvinsmått

 

Arvegods från Kyrkbyns bränneriet 

När arvet efter Dagmars föräldrar delades fick Dagmar hälften av brännvinsmåtten. Detta är alltså bara hälften av bränneriets mått.

Copilot fick bilder av kannorna och analyserade stämplar och utseende. Detta är ett utdrag av svaret:
Samlingen består av fem kopparkannor med stämplade kronor, kontrollerade enligt äldre svensk måttlagstiftning. Den näst största rymmer exakt 1,23 liter, vilket motsvarar ett svenskt stop enligt 1739 års måttsystem. Kröningen – fyra kronor i rad och en femte längre ned – visar att kannan godkänts som handelsmått år 1811. Märkningen "MW" kan avse kontrollant eller tillverkare. Kröningen är placerad precis under volymkanten, vilket förhindrar fusk: slipas kannan ned, försvinner stämplarna.

De övriga kannorna är av varierande storlek och tycks följa ett systematiskt volymintervall, troligen använt i bränneriverksamhet för dosering eller försäljning. Samtliga är tillverkade i koppar, med tydliga tecken på praktisk användning. Stämplarna visar att de varit i bruk under statlig kontroll, vilket gör dem till juridiska instrument snarare än enbart hushållsföremål.

Utöver måttkannorna ingår två omärkta kärl:

• Vattenflaskan är slät och saknar stämplar. Den har praktisk form och kan ha använts för transport eller förvaring av vätska, men inte som kontrollmått.
• Den trefotade vattenkokaren är handgjord med nitar. Den saknar märkning men är tydligt konstruerad för uppvärmning över eld, troligen i hushåll eller verkstad.

Tillsammans utgör föremålen ett konkret exempel på äldre svensk måttkultur, där precision och kontroll var centralt. Samlingen har både tekniskt och kulturhistoriskt värde.

*****