Kungarnas Eriksgata

 

Hyllningsresa genom riket

För att legitimera ett kungaval i Sverige under medeltiden anordnades eriksgator där kungen skulle visas upp, godkännas och hyllas. Färden gick från Uppsala, medurs genom de viktigaste landskapen vid Vänern, Vättern och Mälaren.

Den första eriksgatan där vi känner till kungen i fråga enomfördes av Magnus Eriksson 1335. Den ungefärliga rutten på turen, där kungen skulle visas upp och godkännas är känd, även om många av de faktiska omständigheterna kring färden som sådan är höljda i dunkel. Illustration av Petter Lönegård.

Text — Olle Larsson 14 maj 2021

I den äldre Västgötalagen, troligen nedtecknad i början av 1200-talet, stadgas det att svearna har rätt att "taga konung och likaså att vräka".

Lagen skrevs i en tid när kungamakten ännu inte var ärftlig, utan kungarna valdes för att styra över det rike som höll på att ta form i områdena kring sjöarna Vänern, Vättern och Mälaren. Det var en politiskt orolig tid och mäktiga stormannaätter var inblandade i kampen om kungamakten.

För den som valdes till kung var det viktigt att erkännas som legitim härskare och därför uppkom seden att kungen skulle resa runt i de olika landskapen för att hyllas som regent. De resor som genomfördes efter kungavalen fick namnet eriksgator.

Plundring, krig och handel

Under medeltiden etablerades en ny typ av kungamakt i Sverige. De gamla bygdehövdingarnas maktutövning hade byggt på kontroll över människor snarare än över territorier. Makten manifesterade sig genom plundring, krig och handel och baserades på personliga band mellan härskaren och de underlydande.

Dessa tidiga härskares välden var bräckliga och riskerade att falla samman när hövdingen dog. Denna typ av maktstruktur, som hade rötter i sen järnålder, började förändras under 1200-talet. Inspirationen kom utifrån och kyrkan spelade en mycket viktig roll för förändringen.

Det kristna kungariket kom successivt att ersätta det konglomerat av hövdingadömen som hade funnits tidigare. I denna typ av rike styrde en vald kung över såväl världsliga och andliga stormän som över allmogen.

Fick sin makt av Gud

En central tanke var att kungen hade fått sin makt av Gud, och det var det som gav honom legitimitet som härskare. Den gudomliga sanktionen fick kungen genom kröningen, när en kyrkans man, ofta ärkebiskopen, smorde kungens huvud, bröstkorg, rygg, armbågar och händer med helig olja och gav honom härskarinsignierna krona, riksäpple, spira och svärd.

Enligt det nya sättet att se på kungamakten blev regentens viktigaste uppgift att försvara den kristna tron och skydda kyrkan mot faror. Kungen var Guds man på jorden, med uppgift att bevara freden, skipa rättvisa och skydda de svaga och värnlösa.

Vi vet inte med säkerhet när kungarna började krönas i Sverige, men det första belägget för denna typ av ceremoni är från år 1210 när Erik Knutssons kungagärning fick gudomlig sanktion.

Det medeltida Sverige var alltså ett valkungadöme, och skulle så förbli fram till 1544, när Gustav Vasa drev igenom att kronan skulle ärvas inom hans ätt. Utifrån källäget är det först från och med 1200-talet som det blir möjligt att få veta något om kungavalen.

För den som ville bli vald till kung var det viktigt att ha en maktbas bestående av inflytelserika och mäktiga stormän och präster. Och det var ingen nackdel att vara rik.

De tre folklanden

Från och med 1300-talet valdes kungen på Mora äng utanför Uppsala. Kungavalet behandlas förhållandevis utförligt i Upplandslagens konungabalk, som stadfästes 1296. I den första flocken återfinns bestämmelserna för "huru konung skall väljas och tagas".

Där står det att det var de tre folklanden Tiundaland, Attundaland och Fjädrundaland skulle välja kung först. Därefter skulle Upplands lagman "döma" den valde till kung i Uppsala.

När detta hade skett skulle valet bekräftas av lagmännen för de andra landskapen eller lagsagorna i riket. Upplandslagen räknar upp dessa landskap i tur och ordning: Södermanland, Östergötland, Tiohärad, Västergötland, Närke och Västmanland.

Betydelsefulla områden

Listan ger oss en bild av vilka områden som räknades som betydelsefulla vid denna tid. Lagmännens uppgift beskrivs i följande ordalag: "De skola döma honom till krona och kungadöme, att råda över landen och styra riket, att styrka lag och hålla fred."

Det framgår inte om lagmännen var närvarande i Uppsala när kungavalet ägde rum, eller om deras medverkan skedde senare. Kanske fullgjorde de sina uppgifter i samband med den resa som kungen därefter skulle företa i sitt rike, när det var dags för honom att rida eriksgata.

Många av de faktiska omständigheterna kring eriksgatan som fenomen är okända för forskningen.

Begreppet eriksgata

Syftet med resan var emellertid att kungen skulle visa upp sig i de områden eller landskap som ingick i hans rike, för att få bekräftelse på sin maktställning och hyllas som kung. I gengäld hade han att lova att hålla fred och respektera de olika lagsagornas lagar. Så långt är allt klart.

Men själva begreppet eriksgata har vållat forskningen en hel del huvudbry. Varför kallas resan så? Har förleden "erik" något att göra med ed? Denna tolkning är långt ifrån orimlig med tanke på att kungen under sin eriksgata förväntades att både ta emot eder, där undersåtarna försäkrade honom trohet, och avlägga eder, där han lovade att respektera deras rättigheter.

En annan tolkning är att benämningen på resan har att göra med att den utgick från Uppsala. Här förvarades Erik den heliges reliker, och möjligen är det detta som har fått ge resan dess namn.

Medeltida landskapslagar

En annan fråga som många historiker har ställt sig är när kungarna började rida eriksgator. Eftersom denna typ av resor nämns i de medeltida landskapslagarna från 1200-talet, kan vi konstatera att de i varje fall praktiserades vid denna tid. Det utesluter emellertid inte att kungarna kan ha genomfört eriksgator tidigare, kanske redan under 1100-talet.

Den första kända eriksgatan där kungen i fråga är specificerad, genomfördes av Magnus Eriksson 1335. Men det förefaller alltså som att sådana resor har ägt rum tidigare, även om de inte har lämnat några spår i källorna.

Vi vet med säkerhet att fyra kungar genomförde eriksgator under 1400-talet: Erik av Pommern (1401), Kristofer (1442), Karl Knutsson (1448–49) och Kristian I (1458).

Kungaval på Mora äng söder om Uppsala, skildrat i Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555.

© Ur Olaus Magnus De nordiska folkens historia. Bilden är kolorerad

Innan Sverige fick en riksgiltig lagstiftning genom tillkomsten av Magnus Erikssons landslag år 1350 tillämpades olika lagar i de olika landskapen, eller snarare lagsagorna. En lagsaga kan, men behöver inte, vara identisk med ett landskap, utan begreppet avser ett område där samma lag tillämpades.

Ett exempel på detta är Småland. I delar av landskapet, nämligen i Värend, Finnveden och Njudung, som tillsammans hade tio härader, tillämpades tiohäradslagen. Övriga delar av Småland tillhörde östgötarnas lagsaga, där Östgötalagen praktiserades.

Flera landskapslagar talar om den kungliga resan men alla använder inte begreppet eriksgata. Ingen av lagarna ger oss några upplysningar om hur denna resa gick till i detalj.

Intygade kungens identitet

Vi vet inte hur stora de kungliga följena var, eller vilka som ingick i dessa. Och inte heller är det bekant exakt vad som skedde i mötet mellan de nyvalda kungarna och representanterna för de olika landskapen.

Den Äldre Västgötalagen berättar, som redan har nämnts, att svearna hade rätt att välja och avsätta kung. Den talar även om resan, som från Uppsala skulle gå söderut mot Östergötland, där lagmannen skulle förse kungen med en så kallad "gisslan".

Gisslans uppgift var att intyga kungens identitet och inför de olika tingen gå i god för att regenten verkligen var den han utgav sig för att vara. Troligen skulle den också vara en säkerhet för kungens liv och person under resan.

Var mycket betydelsefulla

Vi vet inte vilka "gisslomännen" var, men det faktum att den som dräpte en gissloman skulle betala 140 marker i böter, tyder på att dessa personer betraktades som mycket betydelsefulla.

Det kungliga följet skulle sedan rida ner mot Vätterns sydspets, för att sammanstråla där med västgötarna gisslan. Här förväntades östgötarna lämna över regenten till västgötarna som skulle föra honom vidare till västgötarnas ting, där han skulle dömas till kung.

Det framgår tydligt av Västgötalagens innehåll att dessa bestämmelser gällde när en person som inte själv var västgöte hade valts till kung.

När detta hade fullbordats skulle den nye kungen benåda tre fredlösa. De som benådades av kungen fick emellertid inte ha befunnits skyldiga till något så kallat "nidingsdåd".

Landstinget samlades i Strängnäs

Med det senare menas ett stöld- eller våldsbrott som var riktat mot en värnlös person – exempelvis ett barn eller någon som var svårt sjuk eller skadad.

I den Äldre Västgötalagen sägs ingenting om smålänningarnas deltagande i eriksgatorna. Kanske berodde detta på att Småland ännu inte riktigt hade inlemmats i det svenska riket när lagen skrevs.

I den något yngre Upplandslagen nämns de platser där representanterna för de olika landskapen skulle mötas. Den säger emellertid inte särskild mycket om på vilka vägar eriksgatan gick fram.

Från Uppsala följde upplänningarna kungen till Strängnäs, där han lämnades över till sörmlänningarna. Strängnäs hade varit ett biskopssäte sedan 1100-talet och var en viktig plats i landskapet, inte minst eftersom det var där som landstinget samlades.

Ledsagades till Holaveden

Härifrån gick färden vidare mot Svintuna, dagens Krokek vid Bråviken, där östgötarnas gisslan väntade. Vi känner inte till platsen där de båda landskapens representanter möttes. Kanske var det vid den kastal som hade byggts redan under 1100-talet, vid vägen på gränsen mellan Södermanland och Östergötland.

Östgötarna ledsagade sedan kungen till Holaveden, där smålänningarna, som nu tilläts medverka vid kungavalen, mötte upp. Platsen för överlämnandet är inte angiven, men möjligen skedde det vid biskopsborgen Humblarum, vid Hålavedsvägen inte långt från den plats där fästet Rumlaborg senare uppfördes.

Därefter fortsatte färden ner mot Junabäcken, vid nuvarande Jönköping, nära gränsen mellan Västergötland och Småland. Här mötte västgötarna upp och förde kungen, troligen via Falköping och Skara, till Ramundeboda där närkingarna väntade.

Senare tiders svenska regenter har rest på symboliska eriksgator. Här Carl XVI Gustaf i Göteborg 1974.

© Leif Jansson/SvD/TT

Ramundeboda var en välkänd rastplats på gränsen mellan Västergötland och Närke, där det under 1400-talet uppfördes ett kloster.

Vid Oppboga bro, ett vadställe vid Arbogaån på gränsen mellan Närke och Västmanland, avlöstes närkingarna av västmanlänningarna. De senare följde kungen till Östens bro vid Sagån, där upplänningarna mötte upp för att föra kungen tillbaka till Uppsala, där eriksgatan avslutades.

Uppsala var viktig kyrkliga centralort

"Då är denne konung lagligen kommen till land och rike hos uppsvennar och södermän, götar, gutar och alla smålänningar. Då har han ridit rätt eriksgata." Så heter det i Upplandslagen, vars bestämmelser när det gäller eriksgatans utformning återkommer i det närmaste oförändrade i Magnus Erikssons landslag.

Eriksgatan skedde alltså medsols från Uppsala. Men varför var det just Uppsala som blev platsen för kungavalen och därmed utgångspunkten för eriksgatorna? Sannolikt får svaret sökas i den roll som kyrkan spelade för utvecklingen av det kristna kungadömet.

Uppsala var Sveriges viktigaste kyrkliga centralort, här hade ärkebiskopen sitt säte och här fanns även helgonkungen Eriks reliker. Eftersom kyrkan skulle se till att kungen kunde styra med gudomlig sanktion, är det rimligt att tänka sig att detta gjorde Uppsala till den centrala platsen för kungaval, eriksgator och kröningar.

Fungerade som kröningsort

De valda kungarna residerade emellertid inte i Uppsala, utan hade sina residens i form av kungliga borgar runt om i riket. Regenterna befann sig ofta på resande fot mellan olika platser, och man skulle därför kunna beskriva den tidiga kungamakten som ambulerande.

När kungen hade ridit sin eriksgata var det dags för ärkebiskopen och rikets övriga biskopar att se till att han »vigdes till kronan«. Med detta avses själva kröningsakten, som skulle hållas i Uppsala domkyrka. I verkligheten var det emellertid inte bara Uppsala som fungerade som kröningsort.

Fyra medeltida kungar kröntes här, medan andra valde Stockholm, Linköping, Söderköping eller Kalmar för denna viktiga ceremoni.

Eriksgatorna förlorade sin funktion

Enligt Upplandslagen var det först när kröningen var fullbordad som den utvalde hade rätt att »vara konung och bära kronan«. Han fick då också rätt till de inkomster som hörde kungen till. "Blir han en god konung, då låte Gud honom leva länge" förkunnar Upplandslagen.

När Gustav Vasas äldste son Erik XIV ärvde kronan efter sin far år 1560 var valkungadömets tid i Sverige över. När kungen inte längre valdes förlorade eriksgatorna sin ursprungliga funktion, eftersom något kungaval inte längre behövde bekräftas i de olika landskapen. Men trots detta fortsatte eriksgatorna ännu en tid.

Den sista eriksgatan som skedde i enlighet med lagen genomfördes av Karl IX år 1609, alltså nästan ett halvsekel efter det att arvkungadömet hade införts.

Ingen given rutt

Symboliska eriksgator, där monarken har besökt olika landskap, har genomförts av senare regenter. De har inte följt någon given rutt, och har inte heller haft något givet innehåll.

När Sveriges nuvarande kung, Carl XVI Gustaf, reste på eriksgator i landet under 1970-talet innehöll programmet allt ifrån industribesök och naturvandringar till möten med kommunpolitiker.

Olle Larsson är historiker och författare. Till vardags verkar han som lektor i historia vid Katedralskolan i Växjö. År 2010 utsågs han till »Årets Historielärare« av Historielärarnas förening. Hans senaste bok är Gustav Vasa – en furste bland furstar (2018).

Publicerad i Populär Historia 1/2021

École Florence Nightingale

 

Om École Florence Nightingale i Bordeaux 1929

År 1929 vistades min mor Dagmar under nio månader vid École Florence Nightingale i Bordeaux, en av de mest framstående sjuksköterskeskolorna i Frankrike vid denna tid. Skolan var en del av det protestantiska sjukhuset i staden och hade redan sedan slutet av 1800-talet byggt upp ett rykte som en modern och seriös utbildningsinstitution.

Namnet bar den efter Florence Nightingale, vars idéer hade revolutionerat sjuksköterskeyrket. Här betraktades vård inte bara som ett kall, utan som ett yrke som krävde utbildning, disciplin och vetenskaplig förståelse. Din mors tid där innebar därför inte bara studier, utan ett intensivt deltagande i sjukhusets dagliga arbete.

Utbildningen var praktiskt inriktad. Eleverna arbetade långa dagar och roterade mellan olika avdelningar som medicin, kirurgi, barnsjukvård och mödravård. Genom detta fick de en bred och konkret erfarenhet av vårdens alla delar. Samtidigt ställdes höga krav på ansvarstagande, noggrannhet och ett professionellt bemötande av patienterna.

Just kring 1929 befann sig skolan i en särskild utvecklingsfas. Efter första världskriget hade den fått stöd från amerikanska sjuksköterskor, vilket bidrog till att stärka dess internationella betydelse. Detta gjorde att din mor inte bara studerade vid en fransk institution, utan vid en plats som hade blivit en symbol för modern sjuksköterskeutbildning även utanför Europas gränser.

Att hon tillbringade nio månader där innebär att hon var en del av denna miljö av lärande, disciplin och internationellt utbyte. Det var en tid då sjuksköterskeyrket höll på att formas till det vi idag känner igen som en profession, och hennes erfarenheter från Bordeaux var sannolikt både krävande och formande.

(Copilot har sammanfattat ovanstående med i huvudsak nedanstående presentationer som underlag.)

*****

Ryttarolympiaden i Stockholm 1956

 

⭐ Ryttarolympiaden i Stockholm 1956 – kronologisk och faktabaserad text

1956 gjorde jag värnplikten på Ing 1 i Solna. Samma sommar hölls de olympiska ryttartävlingarna i Stockholm, eftersom Australiens karantänsregler hindrade hästar från att tas in i landet. Beslutet att flytta ryttardelen av OS till Sverige fattades av IOK 1954.

Invigningen ägde rum på Stockholms stadion. Drottning Elizabeth II och prins Philip var på statsbesök och anlände tillsammans med kung Gustaf VI Adolf. Prins Bertil höll invigningstalet. Jag hade förmånen att vara på plats.

En av tävlingsgrenarna var fälttävlan, som genomfördes på Järvafältet. Terrängbanan var omkring sju kilometer lång med trettiotre hinder. Regn hade gjort marken hal och lerig, vilket bidrog till att flera ekipage föll. Cirka 40 000 åskådare följde tävlingen.

Ing 1 hade fått uppdraget att bygga hindren och bemanna banan enligt de specifikationer som SOK och tävlingsledningen fastställt. Militären hade ingen del i hinderkonstruktionens utformning eller säkerhetsbedömning; ansvaret låg helt hos arrangören och FEI:s tekniska delegation. Värnpliktiga användes som arbetskraft och funktionärer, bland annat som fotografer vid olika hinder. Jag tjänstgjorde själv vid ett annat hinder än det som senare blev omtalat.

Det mest kritiserade hindret blev nummer 22, där flera ekipage föll i den branta nedförsbacken direkt efter hindret. Olyckorna ledde till diskussioner om hinderutformning och säkerhet, men inget ansvar riktades mot militären. Efterspelen handlade om arrangörens bedömningar, inte om utförandet av de arbetsorder som Ing 1 fått.

Bland publiken fanns min mammas kusin, Eric Ericsson från Säby gård, en erfaren hästkarl. Enligt vad som berättats ingrep han när flera hästar hamnade i oordning vid hinder 22 och fick senare ett tack från Sveriges Olympiska Kommitté. Jag har viss kontakt med hans son Calle och ska höra om han känner till mer.

Sverige hade stora framgångar i tävlingarna: Petrus Kastenman tog guld i fälttävlan och Henri St Cyr vann dubbla guld i dressyr.

Diabilders åldrande

 

Diabilders åldrande

Copilots svar sedan jag berättat om mina erfarenheter från 40 års fotografering med diafilm.

Gamla diabilder förändras ofta med tiden, framför allt genom blekning eller ett rödstick. Det beror på att diafilmens tre färgskikt åldras olika snabbt. De blå och gröna skikten bryts ned först, medan det röda är mer stabilt och därför blir dominerande när färginformationen försvagas. Värme, fukt och ljus påskyndar processen, och diafilm från mitten av 1900‑talet har en begränsad kemisk livslängd oavsett hur den förvarats.

Skillnaderna mellan olika fabrikat spelar också stor roll för hur bilderna ser ut i dag. Kodachrome fanns i flera varianter och var känt för hög färgstabilitet och klara blå toner. Agfas diafilmer hade en mjukare färgåtergivning men var mer känsliga för åldrande, vilket gör att äldre Agfa‑dior oftare visar blekning eller rödstick. Prisskillnaderna speglade ofta den kemiska kvaliteten: dyrare filmer hade mer stabila färgämnen, medan billigare fabrikat åldrades snabbare.

Monteringen påverkar också resultatet. Dior som sattes i glasade ramar drabbas ofta hårdare eftersom glaset kan kapsla in fukt som finns kvar i filmen efter framkallning, särskilt om de monterades direkt vid leverans. Den instängda fukten kan ge slöjor, flammor och i vissa fall mögelangrepp. Pappramar ventilerar bättre och minskar risken för fuktskador, även om de i stället är mer utsatta för repor och fingeravtryck.

När färgskikten väl har brutits ned går det inte att reparera själva filmen, men vid digitalisering kan man ofta mildra rödstick och förbättra färgbalans och kontrast så långt originalmaterialet tillåter.

Prosten Axel Ericsson

 

Prosten Axel Ericsson

Axel Ericsson (1894–1984) kom att bli en viktig gestalt i både Säby och Kolbäck, och också i min egen familjs historia. Efter studier i Uppsala tog han teologie kandidatexamen 1921 och kom året därpå till Säby som komminister. Där gjorde han sig snabbt omtyckt, inte minst genom sitt engagemang i bygden. År 1923 gifte han sig med Anna‑Lisa från Säby Gård, syster till min morfar August, och blev därmed en del av den släktkrets som följt mig genom livet. Han tog initiativet till Säby Hembygdsförening 1924 och blev dess första ordförande, och tillsammans med den unge Set Svanholm skapade han musikaliska inslag som många mindes långt senare. Efter några år som kyrkoherde i Fläckebo återvände han 1938 till Kolbäck, nu som kyrkoherde med ansvar även för Säby. För min mamma Dagmar fick han en särskild betydelse: han konfirmerade henne och vigde henne i Kolbäcks kyrka 1934. Axel Ericsson avslutade sin tjänst som kontraktsprost i prostgården intill kyrkan och förblev djupt förankrad i bygden. När hans gamle vän Set Svanholm låg på sin dödsbädd 1964 kallades Axel dit, och Svanholms sista önskan var att få höra honom berätta om Säby. Axel gick bort 1984, 89 år gammal, och vilar tillsammans med sin hustru på Kolbäcks kyrkogård.

Den vakne läsaren märker nog att AI haft en roll i skapandet av texten.

tant Irma men Farfar August

 

Man skriver tant Irma men Farfar August

I svenskan skriver man ord som tant, farbror och moster med liten bokstav när de används som vanliga titlar framför ett namn, till exempel tant Irma. Däremot får familjeroller som används som egennamn stor bokstav, som Farfar August eller Mamma Dagmar, eftersom de fungerar som personens namn inom familjen. Skillnaden handlar alltså om att vissa titlar är allmänna substantiv medan andra fungerar som unika namn i släkten.

"Fabrikör” vs ’fabrikör’

 

Vad är det för skillnad på ”fabrikör” och ’fabrikör’?

Copilot svarar:
I svensk text är det dubbla citattecknet, ” ”, den normala markeringen när man vill citera något, återge en titel eller lyfta fram ett ord som benämning. Det är den form som rekommenderas i allt från tidningstext till memoarer och sakprosa. De enkla citattecknen, ’ ’, förekommer också men används mer sparsamt och ofta med en särskild ton: de kan signalera ironi, distans eller att ordet är ifrågasatt. Därför uppfattas ”fabrikör” som en neutral och korrekt återgivning av en titel, medan ’fabrikör’ lätt antyder att man vill markera något ovanligt eller kanske smått skeptiskt. För de flesta texter – särskilt historiska eller biografiska – är det alltså bäst att hålla sig till de dubbla citattecknen för att få en tydlig och konsekvent stil.