Ombedd att för Smålands Distriktsförening av Vita
Bandet meddela några erfarenheter från arbetet bland kvinnliga alkoholister,
ville vi gärna tillmötesgå denna önskan.
Som vi redan i unga år fått blicken riktad på den svåra nöd
och det oändliga lidande som dryckenskapen för med sig både för den enskilda,
familjen och samhället, var det med glädje vi togo emot erbjudna platser
respektive vid Floda Koloni, Vemdalen och Håkanstorp. Vi 4 innehavarinnor av
Hemmet Gunnarskog, nuvarande enda erkända alkoholistanstalt för kvinnor i
Sverige, ha varit med om de första arbetsåren vid ovannämnda alkoholisthem.
Och det intresse för nykterhetssaken, som redan förut fanns,
blev ytterligare stärkt. Då sedermera en ny lag blev antagen med nya
förordningar om alkoholistvård, beslöto vi öppna ett litet hem och söka att
bliva av Staten erkända, så att mottaga kvinnliga alkoholister både sådana som
frivilligt söka sig in och sådana som blivit tvångsinternerade. Detta dels för
att själva få ett eget hem tillsammans och dels för att få ägna vår tid åt att
hjälpa någon från fördärvet. Men det är ett svårt och mången gång alldeles
lönlöst arbete.
Men att starta ett aldrig så litet hem i dessa kristider,
hade sig ej så lätt. Visserligen fanns ju något att börja med, men det blev i
alla fall att börja i stor enkelhet, och vi voro så förvånade att vi fått det
så hemtrevligt. Vi lyckades få köpa en liten trevlig lantgård, huvudbyggnad om
7 rum och kök samt Lillstugan om 2 rum (men där vi sedermera ändrat), ladugård och
tvättstuga. Och utan någon vidare reparation kunde vi flytta in och taga emot
den första inackorderingen redan den 1 nov. 1915. Under de gångna åren ha vi
dock gjort en del förändringar och nybyggnader, så att f. n. ha vi plats för 15
intagna. Som arbete i det fria är ett mycket viktigt moment i denna verksamhet
hade vi även sökt få åt arbetsmöjlighet för våra blivande inackorderingar. Vi
ha alltså till denna vår gård ett litet jordområde och en trädgård samt
husdjur. — Allt arbete utföres av hemmets inbyggare, varför vi sökt inreda så
att så bekvämt som möjligt, för att arbetet skall underlättas, överallt
elektrisk belysning, i köket pump och avlopp likaså i ladugård och tvättstuga.
Tvättstugan som tillika är badrum har även klappbassäng. — 1916 i december blev
Hemmet Gunnarskog av staten erkänt som allmän alkoholistanstalt. Det innebär
att vi ha rätt och även skyldighet att mottaga tvångsinternerade alkoholister,
och så ger detta erkännande oss ett visst stöd gent emot våra intagna. Vi ha
rätt att begära handräckning av polismyndighet om någon varken frivilligt-
eller tvångs-internerad avviker. Ordf. i Hemmets styrelse utnämnes av Kungl.
Maj:t, och är för närvarande Fil. Dr. Joh. Boëthius, ordf. för en tid av 4 år.
Han är en mycket förstående och intresserad nykterhetsman, och besöker
anstalten vid kallelse och på åtminstone 4 sammanträden på året. Som läkare ha
vi under de gångna åren haft Stadsläkaren Doktor P. Frehland, Nässjö.
De å hemmet intagna ha kommit från olika samhällslager, men
märkvärdigt nog tyckas de ej alls hålla på sin "värdighet" gent emot
varandra. De kunna framhålla ofta "det är jag van vid" och "det
där tål jag inte alls", men på samma gång kunna de nedlåta sig att hålla
skvaller mot var och en som helst av sina medintagna och försöka på allt sätt
föra de ledande bakom ljuset. — Osanning och falskhet, följa ofta med
dryckenskapen. — Det dröjer ju en tid innan de ledande fått grepp om hur den
intagne är funtad och först då kan den ena skall tas och den andra skall
behandlas. I regel är det ju så att de intagna indirekt äro tvingade att ingå
på hemmet och då blir det först att försöka förklara för oss ledande och för
alla de övriga om orsaken till varför de kommit hit. Det är inget fel med dem —
det är elaka människor som ställt till detta, m. m. m. och de äro ju alltid mer
eller mindre oskyldiga, sällan erkännes rätta orsaken. Sedan blir det att
försöka få tag i något att klandra på hemmet, ty menar de det som är i olag och
är det ej deras anhöriga så är det hemmets ledning. Ja så blir det för oss att
så småningom försöka klargöra var felet ligger och botemedlet, och så vara
vaksamma över deras samvaro. Ty det behövs bara en enda missnöjd så kan det
lätt vara i samma stämning. Därför få vi försöka vara med överallt, och när då
arbetet tränger på, blir det ofta tröttsamt med övervakningen. Som vi förutsett
detta, ha vi sammanslutit oss fyra: 3 systrar Stormsmark och vår goda vän och
kamrat från Hakarstorps tiden Fröken Anna Lewin. — Som förut nämnts utföres
allt arbete i Hemmet av oss ”eget folk”, hushållet med dit hörande konservering
och bakning, såväl som vedhuggning och tvätt samt vävning och annan hemslöjd,
lantbruket med ty åtföljande arbeten som kunna av kvinnor uträttas. Om vintern
är det ju mera löpande sysslor på f. m. och sen handarbete på e. m. under det
att någon läser högt. Vi läsa då ofta resebeskrivningar, men även andra
skönlitterära saker. Vi ha läst Nordenskölds ”Antarktis färd”, Charles Dickens,
Hall Caines, Runa, Ernst Zahns, Agnes Hünthers m. fl. böcker. Och det roar
alla. Till söndagarna söka vi att ha underhållning så mycket som möjligt, så
att vi få njuta av söndagsvilan. Om somrarna ligga vi då vanligen nere i parken
under björkarnas och granarnas skugga och även måltiderna intagas då vädret
tillåter det om somrarna ute, antingen i parken eller under kastanjerna eller
tidigt på våren på vår veranda. Vi börja vår arbetsdag med frukost kl. 8. Till
dess bör var och en ha sitt rum i ordning. Därefter omedelbart morgonbön. Vi
sjunger då en psalm eller sång och läser så en morgonbetraktelse, därefter en
kort bön och så en psalm. — Därefter går var och en till det för henne bestämda
arbetet. Kl. 11 serveras kaffe, 1/2 2 middag, som smakar utmärkt efter de
senaste kraftansträngningarna. Om söndagarna är det frukost kl. 9, sen
Gudstjänst kl. 11, middag kl. 2. Därefter vila till kaffe kl. 1/2 5. Därefter
läsning eller något annat sällskapligt. — Ibland då vi orkar och vädret
tillåter det, gå vi även ut på långpromenad eller ströva omkring i hagarna
efter svampar, bär eller blommor. — Födelse- och namnsdagar bruka vi även fira
med sång och kafferep. Julen firas mycket högtidligt. Då vändes först upp och
ned på huset för att få fint i var enda vrå annars känns det ej som högt, och
så kommer det vanligen några julgäster och då ha vi alltid så hemtrevligt och
riktig julstämning. Det är dock alltid många minnen som då träda fram och för
dem som ha man och barn är det ju svårt att vara från dem sådan dag som
julafton, men för alla är det förvisso en högtid. För livet att få smaka en
sådan julstämning så helt olika det varit en tid.
Under de 8 år vi haft vårt hem ha vi haft rika tillfällen
att se och förnimma den nöd som åtföljer alkoholmissbruket. Vi ha haft
arbetarhustrur med många barn (en hustru hade 6 barn, en liten flicka om 3 m.
då hon kom till oss.) Barnen ha då antingen sänds ut att tigga håll eller får
ledaren se till dem då han kommer från sitt arbete, eller också får något av de
äldre barnen se efter sina syskon. Men det är ju klart att hemmet lider av
kvinnans bortovaro d. v. s. om hon vore ordentlig. Men nu kanske det är en
lättnad för de hemmavarande. — Men när hjärnan blir klar och medvetandet
vaknar, då komma kvalen. Och många gånger då de få sitta sig till dukat bord
och lägga sig i en snygg bädd går tanken till egna hemmet och vad det haft det
där och hur de hemmavarande ha det.
De allra flesta ha alldeles förstört sin ekonomi och de ha
inga kläder att tala om, även de från de väl situerade hemmen. Pengar kunna de
ej alls sköta, inte spara, bara ge ut, så deras inköp få vi ta hand om och se
till att de ej gå över tillgångarna.
De flesta av de på Gunnarskog intagna ha varit medelålders
hustrur och ha begagnat alkoholhaltiga drycker många år, och när alla andra
medel försöks för dem utan resultat, de ha till sist måst intagas å
alkoholisthem.
Mången skulle ha kunnat bliva återställd om detta blivit
tidigare försökt men i de flesta fall anser man det förskräckligt att bli
intagen på alkoholistanstalt. Så att man drager sig för detta in det längsta.
Och det kan ej förnekas, men då får man betrakta det som en sjukdom och då är
det ju bättre söka bot så fort som möjligt. Och huru många ha ej sagt:
"Detta skulle de ha gjort för 20 — 30 år sen, nu är det för sent".
Men interneringstiden är ju en prövotid för den intagna, ty
hon är ju berövad sin frihet och innan hon själv stannat för det faktum
"att detta är nödvändigt om jag skall bli återställd" är det
självfallet plågsamt ej tillfredsställa sina begär. — Men å andra sidan är det
för mången ett lugn efter all strid och allt bråk före interneringen och hon
känner sig glad att få träda in alla frestelser och allt elände. — Men för att
kunna bliva återställd fordras först att det finns innerlig verklig insikt om
sitt tillstånd och sen en allvarlig vilja att komma från begäret. Men även hos
dem, som verkligen visat ett motstånd före föregående och med allvar sökt bot
på värdigare sätt efter interneringen uppstår tidigt och andra påminnelser om
föregående alkoholbruk i ängslan och oro. — Så man borde varna alla ungdomar,
som i tanklöshet lättsinnigt använda spritdrycker, för den olycka som ligger på
botten ty ingen är säker för faran att dukar. Bara att se vinglasen i en
ungdoms hand är något hemskt, men de som fått en inblick i den förrädiska
dryckens verkningar. — Och ibland behövs inte så många år för att bli i behov
av vård. Vi ha haft tvenne fall, då de intagna ej fyllt sina 19 år. — Det är ej
bara förvärvat begär utan måhända årlig belastning. Vad skola vi säga om dessa
stackars barn? Hur skall man varaktigt kunna hjälpa dem? Det är de vistas hos
oss, äro de ju skyddade, men efter utskrivningen? Man kan ej som rekommendation
ut i livet säga: Hon har varit på alkoholisthem. Nej då vill ingen ha dem. Och
säger man ingenting då kan det ej påräknas någon hjälp i detta hänseende, om de
ej komma i en familj, där det råder verkligt nykterhetsintresse. Så ha vi en
del unga människor, med mycket svag karaktär, som äro övertygade om nyttan av
att vara nykter och som göra de bästa föresatser, men som då de komma tillbaka
till sina hem nästan genast återfalla. Deras gamla kamrater göra allt för att
få dem ut igen. Vi ha haft fall, då en hustru efter endast ett par månaders
vistelse i sitt hem efter 1 års internering återfallit och så blivit internerad
2 år. Hur skall det gå för henne efter dessa 2 år? Hon har en god man, 2 små
barn en ordentlig svärmor. Hon bävar nog själv, när hon tänker på framtiden,
skall det gå att bli en ordentlig hustru, en god moder, eller skall det bli
samma elände? Och ett annat fall. En hustru ur god familj blir intagen. Hon är
dyster, och förgrämd. Men vad tiden lider vaknar hon upp, blir glad och får
levnadsmod och återvänder till sitt hem som en ny människa. – En del av hennes
finare släktingar ha ej velat kännas vid henne under hennes lidande
tilldragelse och som åter få vara med vid en finare middag, för att fira en
högtidsdag. Men naturligtvis helt undseende för henne, spriten skulle flöda och
hon föll. – Det är grymt men sant. Allt hennes lidande betydde ingenting, nu
kunde supseden tagas bort för hennes skull. – En hustru av god familj, vars man
följde med henne till oss och som var så nedböjd av detta sitt lidande
tilldragelse och då det användes spritdrycker i hemmet. Jo det gjorde det, men
då framkastade vi den frågan om ej ej vore bäst att helt avvara detta i hemmet.
Nej, det gick ej, det skulle bara gömmas för henne. Och själv ansåg hustrun,
senare då vi talade om absolutism, att det kunde hon ej begära av sin man. – Så
trots ett oerhört långt lidande i sitt äktenskap kunde ej supseden brytas. Men
att vårt arbete ej varit förgäves ha vi ju även fått erfara och vi följa med
stort intresse våra vänner. Vi försöka underhålla förbindelse med dem så långt
möjligt är. Och även där vi ej se något synligt resultat, kan ju ett litet frö,
som blivit sått slå rot och bära frukt i sinom tid.
För Hemmet Gunnarskog
H. Forsmark.
Helena
