Varför blommar julrosen på vintern?

Julrosen (Helleborus niger) är en flerårig växt som har anpassat sig till att blomma under den kalla årstiden. Den kan blomma när många andra trädgårdsväxter fortfarande befinner sig i vintervila.

Det svenska namnet julros syftar framför allt på den vita arten, som i gynnsamt klimat kan blomma kring jul. I södra Sverige är det inte ovanligt, men längre norrut kan blomningen komma senare. En mild vinter kan tidigarelägga den.

Julrosen är alltså ett exempel på att naturens blomningskalender inte alltid följer våra föreställningar om årstiderna!

Vill du ha en julros i trädgården bör du placera den halvskuggigt, gärna i näringsrik och väldränerad jord. Den trivs bäst när den får stå kvar på samma plats under många år.

Cykeltur till Stockholm från Bodafors

 

På cykel till Stockholm efter realexamen 1952

Följande berättelse om cykelturen har vuxit fram i samarbete med AI-verktyget Gemini.

Sommaren 1952 hade Tore och jag just tagit realexamen. Vi bestämde oss för att fira milstolpen genom att göra något vi aldrig tidigare hade prövat: att cykla hela vägen från Bodafors i Småland till Stockholm. Jag hade aldrig tidigare cyklat så långt, men vi planerade resan så att vi skulle hinna fram.

Med på färden hade vi ett litet tält att sova i, och under vägen övernattade vi i antingen tält eller lador. Vi hade också med oss ett stormkök med T-sprit för att laga mat. All utrustning, inklusive ett nyköpt regnskynke, fästes på pakethållaren. Men när vi efter sex mil kom fram till Sunhultsbrunn för att tälta upptäckte vi att regnskynket hade ramlat av längs vägen. Jag anmälde förlusten till den fjärdingsman – tidens motsvarighet till lokalpolis – som bodde längs vägen, men det var borta. Ganska så pinsamt, men som tur var hade vi – vad jag minns – fint väder under hela resan.

Efter ungefär 35 mil nådde vi Kolbäck. Där delade vi på oss för en stund: Tore fortsatte till Enköping för att besöka klasskamraten och grannen Peter Lignell, i väntan på att jag skulle komma efter. Själv stannade jag en vecka i Kyrkbyn hos Karl-Axel Ericsson. Eftersom höskörden hade börjat fick jag hjälpa till på gården. Jag var ju 17 år och tog i där det behövdes.

När veckan hade gått fortsatte jag och hämtade Tore, varefter vi tillsammans cyklade vidare mot Stockholm. Väl framme i huvudstaden stannade vi några dagar. Jag bodde troligen hos en äldre kusin, även om detaljerna kring login har bleknat. Naturligtvis hade vi bestämt träff med skolkamraten Erling Skog just på Smålandsgatan, och därefter var vi tre som följdes åt under Stockholmsbesöket.

En av höjdpunkterna var när vi gick på anrika restaurang Prinsen vid Norrmalmstorg. Det var första gången jag gick på restaurang utan vuxna i sällskapet. Jag kände inte till Prinsen i förväg, men vi kände att det fanns anledning att fira. Vilken lyx det kändes att som 17-åringar, nyss klara med realexamen, få uppleva detta! Efter några händelserika dagar i Stockholm cyklade Tore och jag till slut tillbaka till Bodafors.

Så här, flera decennier senare, minns jag inte exakt hur många dagar färden tog eller alla platser vi övernattade på. Men själva resan står klar i minnet: cykelfärden genom Sverige, nätterna i tält och lador, det förlorade regnskynket, uppehållet för höskörd i Kolbäck och dagarna i Stockholm där Erling anslöt till vårt sällskap. Det var sommaren 1952 – när realexamen var avklarad och Tore och jag genomförde en lång cykelresa som jag fortfarande minns.

Tyvärr kan jag inte delge denna berättelse till Tore för han dog för några år sedan.

Från spiklab till dator

 

1985, när jag var 50 år, kom en kollega från Nyköpings folkhögskola till Stensund för att presentera en enkel dator.
Jag funderade: "Ska jag ge mig in i det här med data? Jo - det är väl klart - jag har ju 15 år kvar till pensionen. Jag blev sedan datalärare på skolan med några ABC-80 datorer och sedan ABC-800 med extern floppydisk, där skivorna blev allt mindre innan vi fick USB-minnen. Sen kom PC-n och då är vi nästan i nutid.
Just nu jobbar jag parallellt med två datorer med var sin skärm plus en laptop. Jag gör bl a bloggar och skapar föredrag med Powerpoint.
Jag bad ChatGPT formulera en essä om min resa "Från spiklabb till dator".

Från spiklabbar till datorer –
min resa in i den digitala världen

Jag minns slutet av 1960-talet när jag gick en 4-årig kurs på Linköpings universitet. Man blev teknisk magister för att kunna undervisa på de då nystartade 4-åriga tekniska gymnasiernas teknikkurs. Då läste vi ämnet elektronik där man bl a gjorde så kallade spiklabbar.

Vi slog ner spikar i en bit spånplatta, kopplade ihop batterier, motstånd och en liten svart sak med tre ’ben’ – en transistor. Vad den gjorde? Jo, den kunde förstärka en svag elektrisk signal, kanske ett ljud, så att det blev tydligare. Det var spännande och lite magiskt – man kände att man kunde påverka något osynligt, något som faktiskt gjorde skillnad.

Men då fanns ingen tanke på att världen snart skulle förändras av samma princip, fast i en mycket större skala. Transistorn var början på allt som skulle komma: datorer, internet och det digitala liv som nu är en självklar del av vår vardag.

För mig kom den riktiga starten på den digitala resan ganska sent. År 1985, när jag var femtio, kom en kollega till Stensunds folkhögskola från Nyköpings folkhögskola och visade hur en enkel dator såg ut och fungerade. Jag funderade ett ögonblick: “Ska jag ge mig in i det här med data? Jo, det är väl klart – jag har ju femton år kvar till pensionen.”

Jag började som datalärare på skolan, först med några ABC-80-datorer, sedan ABC-800 med extern floppydisk som hanterade dataskivor vilka blev allt mindre innan vi fick lätthanterliga USB-minnen. Det var ett äventyr – vi experimenterade, lärde oss tillsammans och skrattade åt allt som krånglade.

Sedan kom PC:n och världen förändrades snabbt. Internet, e-post, bloggar, Powerpoint – plötsligt kunde jag kombinera min erfarenhet som folkbildare med digitala verktyg. Nu, mer än trettio år senare, sitter jag framför två nya datorer med var sin skärm, ibland med en laptop bredvid. Jag redigerar film, skriver bloggar, skapar föredrag och ser hur tekniken fortfarande öppnar nya möjligheter.

Jag tänker ofta på spiklabben och transistorexperimentet. Det lilla kretskortet vi byggde som studenter är på något sätt samma idé som dagens datorer: att förstärka något litet, göra det tydligare, dela det med andra. Då förstärkte vi signaler, nu förstärker vi idéer, kunskap och minnen. Och precis som då är det roligt att utforska och se vad som händer när man kopplar ihop saker på nya sätt.

Tekniken förändras, men nyfikenheten och lusten att lära är densamma.

Mina möten med Gutte Westrell

 

Mina möten med Gutte Westrell

Mitt första möte med Gustaf "Gutte" Westrell skedde i slutet av 1940-talet när den så kallade Badvägen anlades från Fabriksgatan i Karsås ner till badplatsen vid Vareviken vid Storesjön. Arbetet utfördes av militär ingenjörtrupp under hans ledning. Eftersom han var bror med Irma Birch-Jensen på Lyckan så bodde han hos henne under tjänstgöringen i Bodafors. Det jag särskilt minns från den tiden är att jag vid ett tillfälle fick åka med på hans tjänstemotorcykel.

Många år senare möttes vi igen under helt andra omständigheter. Jag genomgick då officersutbildning vid Ing 1, där Gutte Westrell var chef för kadettskolan. Det kändes speciellt att återse samme man som jag som pojke hade träffat hemma i Bodafors i samband med arbetet på Badvägen.

Ytterligare några år senare vandrade jag tillsammans med två kamrater på Kungsleden från Kebnekajse. När vi kom fram till Abisko turiststation fick jag ännu ett oväntat återseende. Platschefen var nämligen Gutte Westrell. Han kände genast igen mig och hälsade med orden:

"Nej se fänrik Forsmark, och nu med skägg!"

Kommentarens innehåll visade att han fortfarande mindes mig från tiden vid Ing 1, trots att det hade gått några år sedan dess. Det blev det tredje och sista av mina möten med Gutte Westrell.

Julgransjakt

 

Julgransjakt

Några dagar före jul var Charles på besök, och det var dags att ge sig ut i skogen för att hämta årets julgran. Pappa, Erik och jag pulsade fram genom den djupa snön på vår egen mark, med Charles som sällskap.

Efter en stund hittade vi den gran som verkade passa bäst. Då hände något oväntat. Charles tog ned sin dubbelbössa från axeln, stoppade i två hagelpatroner och siktade mot granens stam.

Pang! Vilken smäll det blev. Stammen strax ovanför roten gick nästan av, men granen stod fortfarande kvar. Charles avlossade då det andra skottet, och den här gången föll granen till marken.

Pappa tog granen över axeln och sedan vandrade vi hem genom snön. Julen var räddad.

Charles Birch-Jensen

 

Charles Birch-Jensen och hans bakgrund

Charles Birch-Jensen (1922–1985) var civilingenjör, flygare, uppfinnare och författare. Efter studier vid KTH specialiserade han sig på turbiner och flygteknik. Under 1950-talet tjänstgjorde han som lärare i flygteknik vid Etiopiens flygvapen under den modernisering som genomfördes under kejsar Haile Selassie. Där förenade han sitt tekniska arbete med ett stort intresse för landets geografi och kultur.

Vid flygningar över Etiopien uppmärksammade han från luften ett svårtillgängligt område i närheten av den muslimska vallfartsorten Sheikh Hussein. Fyndet väckte hans nyfikenhet och ledde till en expedition genom området. Erfarenheterna låg till grund för boken Ett okänt Mecka, som utgavs 1960 och skildrar både resan och de religiösa och kulturella miljöer han mötte. Boken blev en av de tidigaste svenska skildringarna av denna del av Etiopien.

Förutom Ett okänt Mecka skrev han flera böcker om flygning och flygteknik och var under många år verksam inom svensk teknisk utveckling. Hans verksamhet präglades av en kombination av ingenjörskunnande, flygintresse och upptäckarlust.

*****

Konservering i glasburk

 Konservering i glasburk med gummiring och vattenbad

Förr i tiden var konservering en självklar del av hushållsarbetet. Sommarens och höstens rikliga skördar av frukt, bär och grönsaker behövde tas till vara för vintern. En vanlig metod var att använda glasburkar med glaslock, gummiring och metallbyglar. Tekniken bygger på ett enkelt fysikaliskt förlopp där värme, ånga och lufttryck samverkar för att skapa en tät förslutning.

När burkarna hade fyllts med exempelvis päron, plommon, äppelmos eller sylt placerades en gummiring mellan burkens kant och glaslocket. Därefter spändes lock och burk samman med metallbyglar. Burkarna ställdes sedan i en stor konserveringskastrull med vatten och värmdes under en bestämd tid.

När innehållet i burken blev varmt expanderade luften och vattenångan inuti. En del av luften pressades ut mellan glaslocket och gummiringen. Gummiringen fungerade alltså som en slags ventil som släppte ut övertryck men samtidigt hindrade vatten från att tränga in i burken.

När konserveringen var färdig fick burkarna svalna långsamt. Då hände det viktiga. Innehållet och luften i burken drog ihop sig när temperaturen sjönk. Eftersom mycket av den ursprungliga luften redan hade pressats ut under uppvärmningen bildades ett undertryck, ett vakuum, inuti burken. Det yttre lufttrycket pressade då glaslocket hårt mot gummiringen och burkens kant.

Det är därför glaslocket sitter så hårt fast efter konserveringen. Metallbyglarna behövs inte längre för att hålla locket på plats. Det är i stället lufttrycket utifrån som håller locket fastpressat mot burken. Om vakuumet är intakt kan man till och med lyfta burken i glaslocket utan att det lossnar.

När burken senare ska öppnas använder man gummiringens lilla flärp. Genom att dra försiktigt i flärpen lyfts en liten del av gummiringen bort från tätningsytan. Då släpps luft in i burken och trycket jämnas ut. Det karakteristiska pysande ljudet som ofta hörs är luft som strömmar in. Så snart vakuumet försvinner släpper glaslocket sitt grepp och kan enkelt lyftas av.

Gummiringen hade alltså två viktiga uppgifter. Under upphettningen gjorde den det möjligt för överflödig luft att pressas ut ur burken. Efter avsvalningen bildade den en tät försegling som gjorde att vakuumet kunde bestå under lång tid. Tack vare denna enkla men geniala konstruktion kunde hushållen bevara livsmedel i månader eller till och med år utan kyl eller frys.

Metoden är ett fint exempel på hur man med enkla hjälpmedel utnyttjade naturens lagar. Varken lim eller skruvlock behövdes. Det var enbart samspelet mellan värme, lufttryck och den elastiska gummiringen som höll maten säker och hållbar.