Ett liv till sjöss

Kapten Karl-Erik Thunberg och hans liv till sjöss

När jag för ett par år sedan arbetade med en text om Karsås fick jag kontakt med sonen Ulf Thunberg. Han berättade om sin tid i Bodafors under kriget och skickade ett mejl där han skildrade familjens erfarenheter och sin far, sjökapten Karl‑Erik Thunberg, som gick i lejdtrafik på Nordsjön och omkom när hans fartyg sprängdes av en mina.

Vi - familjen - fortsatte pendla med Svea-bolagets tanker Sveaborg mellan Japan och Kalifornien på Stilla Oceanen, tills kriget avbröt den mycket lönsamma oljefrakten för bolaget. Sveaborg torpederades i april 1940 på hemväg med oss, varefter Bodafors och Karsås blev nästa, tillfälliga, boplats.

Berättelsen om sjökaptenen Karl-Erik Thunberg

Jag (Göran Forsmark) har på eget bevåg låtit Copilot läsa sonen Ulfs hela berättelse. Jag gav instruktioner att berättelsen inte ska skrivas i ’jag-form’. Den skulle vara som en artikel för en intresserad allmänhet med syftet att informera om bland annat lejdbåtstrafikens betydelse för det svenska folket i en verklig krissituation.

Sjökapten Karl-Erik Thunberg levde ett liv präglat av internationell rörlighet och dramatik på världshaven. Tillsammans med sin hustru Malin skapade han en tillvaro där familjelivet speglade yrkets globala karaktär; deras söner föddes i vitt skilda delar av världen, med Björn född i Göteborg 1935 och Ulf i japanska Yokohama 1937.

Under våren 1940 befann sig hela familjen tillsammans ombord på Karl-Eriks fartyg, m/t Sveaborg. Den ödesdigra natten mellan den 9 och 10 april – precis när Nazityskland inledde sin invasion av Danmark och Norge – torpederades fartyget av en tysk ubåt i närheten av Färöarna. Trots attackens våldsamma kraft inträffade ett mirakel då både familjen och hela besättningen lyckades räddas ur det sjunkande fartyget.

Efter den traumatiska händelsen till sjöss sökte familjen trygghet på land och flyttade under hösten 1940 in på gården Karsås. Under de kommande åren fortsatte Karl-Erik sitt arbete ute på haven medan pojkarna Björn och Ulf växte upp på Karsås, där de fann en naturlig gemenskap med grannarnas barn (bland annat mig och min bror).

I januari 1943 tog Karl-Erik befälet över ett nytt fartyg, m/s Sveajarl. Den 9 januari, strax efter avfärd från Göteborg, inträffade katastrofen utanför den norska kusten när fartyget gick på en mina och sprängdes. Denna gång fanns ingen räddning; fartyget sjönk och samtliga ombordvarande omkom i olyckan.

Beskedet om Karl-Eriks död blev en stor tragedi för familjen. Förlusten av fadern innebar att den tidigare tillvaron slogs i spillror, och Malin och sönerna tvingades lämna gemenskapen på Karsås för att istället flytta till Stockholm.

Lejdtrafiken: Sveriges livlina över ett brinnande hav

Under andra världskriget var Sverige nästan helt avskuret från världshaven på grund av den så kallade Skagerackspärren. För att undvika svält och ekonomisk kollaps lyckades Sverige få tillstånd från de krigförande parterna att bedriva lejdtrafik – en mycket riskfylld handelstrafik mellan det neutrala Sverige och länder utanför spärren. Enligt avtalen med Storbritannien och Tyskland skulle fartygen ha marin eskort. Lejdfartygen var de enda som tilläts passera genom de minerade vattnen i Nordsjön, ständigt hotade av tyska ubåtar och flyganfall. 

Denna trafik var avgörande för landets överlevnad:

• Livsmedel som spannmål, fett och kaffe gjorde ransoneringarna uthärdliga och förhindrade hungersnöd.

• Drivmedel och råvaror som olja, gummi och kemikalier höll både försvaret och industrin igång.

• Att fartygen faktiskt nådde fram gav befolkningen en känsla av kontakt med omvärlden och stärkte uthålligheten. Priset var dock mycket högt. Sjömännen på lejdfartygen levde under ständig psykisk press. De seglade ensamma över mörka vatten, ofta med svenska färger målade på skrovet för att markera neutralitet, men med vetskapen om att en enda mina eller felidentifierad torped kunde bli ödesdiger. Under kriget förlorades över 200 svenska handelsfartyg och omkring 1 500 sjömän omkom.

Det är dessa män – däribland kapten Karl‑Erik Thunberg – som med stor risk fullgjorde sin plikt och gjorde det möjligt för Sverige att hålla sig försörjt under krigets mörkaste år.

Termen "lejdtrafik" kommer från ordet lejd, som betyder frid eller säkert beskydd. Trots att fartygen med marin eskort hade löfte om fri passage, respekterades detta inte alltid av de krigförande makterna, vilket gjorde varje resa till ett spel med döden.

Lejdtrafiken (handelsfartyg med marin eskort) mellan Sverige och Storbritannien pågick åren 1943 till 1945.

Man kan läsa om Sveajarls förlisning med rubriken "Mannen som försvann – två gånger".

Del 1 på länken: https://www.sjohistoriska.se/utforska/samlingar/samlarna?p=16403

Del 2: https://www.sjohistoriska.se/utforska/samlingar/samlarna?p=16409

*****

 Så här skriver Karl-Eriks son Ulf på gamla dagar

Detta är ett av Copilot omarbetat utdrag ur ett brev från sonen Ulf i maj 2025.

När jag i vuxen ålder började söka mig tillbaka i familjens historia insåg jag hur lite jag egentligen visste om min far, Karl‑Erik T. På min mors sida fanns alltid ett överflöd av berättelser, minnen och människor. Men om min far – sjökaptenen som formade våra liv mer genom sin frånvaro än sin närvaro – fanns nästan ingenting. Han dog när jag ännu inte fyllt sex år, och det lilla jag visste var fragment, ofta omsorgsfullt undangömda av min mor, kanske av sorg, kanske av besvikelse över hur livet blivit.

Det var först när jag började släktforska som en annan bild växte fram. Jag fann min farfar och farmor, deras släkter och deras livsöden, och långsamt började jag förstå den värld som min far kom ifrån. Och med det kom också en tydligare bild av hans eget liv till sjöss – ett liv som på många sätt var större, farligare och mer dramatiskt än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Min far var sjökapten i Rederi AB Svea, och hans tjänstgöring sammanföll med de mest riskfyllda åren av andra världskriget. Det första stora slaget mot familjen kom den 9 april 1940, när hans tankfartyg Sveaborg torpederades av den tyska ubåten U‑37 vid Färöarna. Hela familjen var ombord. Det blev en resa präglad av skräck, umbäranden och en ständig osäkerhet om vi skulle komma hem levande. Den så kallade Färö‑incidenten, då brittiska fregatter hotade att sänka den svenska eskadern med de fyra italienska jagare Sverige köpt som skydd, var bara en av flera episoder som etsade sig fast i min mors minne – och som jag själv burit med mig utan att riktigt förstå dem förrän långt senare.

När vi väl nådde Sverige och slog oss ned i Karsås följde en kort tid av lugn. Jag minns den som ljus, med snälla grannar och lek med Ingvar. Men min far var sällan hemma. Han gav sig snart ut igen, först på Saturnus, sedan på Sveajarl, på uppdrag som var livsviktiga för Sveriges försörjning, men livsfarliga för dem som utförde dem. Fyra långa resor gjorde han efter Sveaborgs förlisning, och varje gång lämnade han en familj som redan hunnit uppleva mer oro än de flesta.

Den 9 januari 1943 kom det definitiva slaget. Sveajarl minsprängdes utanför Norge, strax efter avgång från Göteborg, tillsammans med ett annat fartyg i konvojen. Min far omkom, och med det förändrades allt. Min mor stod plötsligt ensam med två små barn och sin egen mor att försörja. Vi lämnade Bodafors och flyttade till Stockholm, med våra obearbetade upplevelser i bagaget och en framtid som ingen av oss riktigt förstod.

Det är först nu, med distans och med den kunskap jag samlat, som jag kan se min fars liv i ett större sammanhang. Han var en av de många svenska sjömän som under kriget bar upp landets handel och försörjning, ofta utan skydd, ofta utan erkännande. Han navigerade genom minerade farvatten, ubåtszoner och politiska gråzoner där neutralitet inte alltid betydde säkerhet. Hans öde var inte unikt – men för oss blev det avgörande.

När jag i dag läser om ubåtsbefälhavaren Werner Hartmann, som torpederade Sveaborg, och om den mentalitet som präglade den tyska ubåtsflottan, förstår jag bättre den värld min far tvingades verka i. Det är en värld av risker, beslut och lojaliteter som ligger långt från det liv vi levde i Bodafors, men som ändå formade allt som kom efter.

Det är därför min tid i Bodafors alltid burit en ton av tragedi för mig. Inte för platsens skull, utan för allt som hände före, under och efter. Och kanske också för allt som aldrig hann bli, om min far fått leva.

*****

Frisyren 'taket'

 

Stubbklippt hår var en populär frisyr - kallad 'taket' - i mitten på 1950-talet. 

Vilken status har denna frisyr idag 2026?

ChatGPT svarar:
Om du menar den stubbklippta frisyr som på 1950-talet i Sverige ofta kallades "taket" – alltså en mycket kort klippning med platt, nästan horisontell ovansida (det som på engelska brukar kallas flat top eller ibland en variant av crew cut) – så har den en ganska annan status 2026 än den hade då.

På 1950-talet förknippades den ofta med:

• ordning, disciplin och maskulinitet,
• militär stil,
• ungdomskultur och sportiga ideal.

År 2026 är den inte någon dominerande mainstreamfrisyr, men den har heller inte försvunnit. Den förekommer främst i tre sammanhang:

1. Retro- och rockabillykultur
• Där ses den som en medveten 1950-talsreferens.
• Ofta kombinerad med vintagekläder och klassiska amerikanska stilideal.
2. Mode- och barberarkultur
• Vissa barberare gör moderna tolkningar av flat top-frisyren.
• Den ses då mer som en stilmarkör än som en vardagsfrisyr.
3. Militära och sportiga kortklippningar
• Dagens mycket korta frisyrer (buzz cut, high and tight, skin fade) har delvis tagit över den roll som "taket" en gång hade.
• De uppfattas ofta som mer moderna än den klassiska platta toppen.

Statusmässigt kan man säga att "taket" 2026 är en nischad retrofrisyr med viss kultstatus, snarare än en allmänt populär frisyr. Den väcker ofta associationer till 1950-talet, amerikansk militärstil eller 1980-talets actionfilmer snarare än till samtida mode. 

 Den moderna motsvarigheten som syns betydligt oftare 2026 är alltså den korta buzz cuten eller olika typer av fade-klippningar, medan det klassiska "taket" mest bärs av personer som aktivt gillar dess speciella uttryck.

*****

Pappa Pauls syskon med bibliska namn

 

Min fars syskon födda åren 1872 till 1892 hade alla bibliska namn: Helena, Elisabeth, Abraham, Maria, Ruth, David, Josef och Paul. Fadern var välbeställd målarmästare. Jag vet inte om familjen var strängt religiös. Men på den tiden var det väl näst intill tvång att gå i kyrkan på söndagarna. Hade man husförhör vid denna tid?

Copilot svarar:

Att din fars syskonskara, födda mellan 1872 och 1892, bar bibliska namn som Helena, Elisabeth, Abraham, Maria, Ruth, David, Josef och Paul är helt i linje med den namnkultur som dominerade i Sverige under denna tid. Bibliska namn var mycket vanliga i hela landet, oavsett om familjen var strängt religiös eller inte. Kyrkan hade ett starkt grepp om samhället, och dopet var den självklara namngivningsritualen. Prästen förde kyrkoböckerna, och namnen hämtades ofta ur Bibeln, psalmboken eller helgonkalendern. Det var därför naturligt att även välbeställda hantverkarfamiljer, som en målarmästare med gott anseende, valde sådana namn.

Under senare delen av 1800-talet var Sverige fortfarande ett lutherskt enhetssamhälle. Kyrkan var statskyrka, och kyrkobesök på söndagarna var i praktiken obligatoriska. Det fanns ett socialt tryck att visa sig i kyrkan, och prästen hade en central roll i både det religiösa och det civila livet. Även om en familj inte var personligt from eller strängt religiös, levde man i en kultur där kristna namn var norm.

Husförhör förekom fortfarande under denna period, men de var på väg att avvecklas. Husförhörsinstitutionen hade sin höjdpunkt under 1700-talet och första halvan av 1800-talet. Under 1870- och 1880-talen började den ersättas av mer allmän katekesundervisning och senare av folkskolan. I vissa församlingar hölls husförhör ända in på 1890-talet, men de var då ofta mer formella och mindre stränga än tidigare. Det är alltså fullt möjligt att din fars föräldrar och äldre syskon deltog i husförhör, åtminstone i någon form.

Att barnen fick bibliska namn behöver därför inte betyda att familjen var särskilt religiös. Det speglar snarare den allmänna kulturen i Sverige vid denna tid, där kyrkan var normgivande och där bibliska namn uppfattades som både respektabla och självklara.

*****

Storesjön med Emån och Svenska Möbel

 

Storesjön och Emåns källområde

Storesjön – eller Grimmen, som många lokalt fortfarande säger – är en av de sjöar som utgör Emåns allra första källor uppe på det småländska höglandet. Sjön ligger på cirka 286 meters höjd över havet, vilket placerar den tydligt i höglandsområdet, där terrängen generellt ligger mellan 200 och 300 meter över havet.

Härifrån börjar Emån sitt lopp. Vattnet rinner först genom Lillesjön, som egentligen är en vik av Storesjön, och fortsätter sedan vidare genom en kedja av höglandssjöar innan ån lämnar höjdområdet och slingrar sig ned mot slättbygderna i Kalmar län.

Det småländska höglandet är ett av Sveriges mest utpräglade höjdområden, med sin högsta punkt – Tomtabacken i Nässjö kommun – på 377 meter över havet. Klimatet här är svalare och nederbördsrikare än i omgivande landskap, vilket bidrar till att källflödena i sjöar som Storesjön är stabila även under torra perioder.

Emån räknas som sydöstra Sveriges största vattendrag och har ett avrinningsområde på omkring 4 470 km². Den rinner totalt cirka 22–23 mil från källsjöarna i Nässjö kommun ned till mynningen i Östersjön vid Em i norra Kalmarsund.

Från takstickor till lyxinredningar dvs Bodafors historia

Bodafors historia börjar vid Boda kvarn i Norra Sandsjö, vid Emåns vattendrivna anläggning på 1500‑talet. Här maldes spannmål till mjöl och gryn, och vid forsen fanns även ett mindre sågverk som utnyttjade samma vattenkraft. Denna tidiga verksamhet gav namn åt platsen, där Boda syftar på gården och fors på vattenfallet som drev kvarnen. Området var länge en lantlig utpost i socknen, utan tätort och utan industri i modern mening.

När Södra stambanan drogs genom skogsbygderna och öppnades 1864 förändrades allt. En ny station anlades en bit från kvarnen, och kring denna växte ett nytt samhälle fram. Järnvägen skapade helt nya möjligheter att frakta varor, och det var här som Bodafors industriella utveckling tog fart. Den första större industrin blev tillverkningen av takstickor, en produkt som lämpade sig väl för traktens skogsråvara. Stickfabrikerna producerade i stora mängder och exporterade till både Danmark och Tyskland. Takstickorna blev den första verkliga industriprodukten som satte Bodafors på kartan.

Under slutet av 1800‑talet etablerades även tillverkning av pinnstolar. Denna verksamhet växte snabbt och blev en av ortens viktigaste näringar. Med tiden utvecklades den till en bredare möbelindustri, där flera företag verkade parallellt. Mest känt blev AB Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors, som under 1900‑talet blev en av landets ledande möbeltillverkare. Här producerades allt från enkla stolar till avancerade inredningar, och orten fick rykte om sig som en av Sveriges främsta möbelorter.

Den högsta nivån av hantverk och industriell förmåga nåddes när Bodafors började tillverka exklusiva fartygsinredningar åt Svenska Amerikalinjen. Arbetet krävde precision, materialkännedom och en kombination av industriella metoder och traditionellt hantverk. Inredningarna levererades till några av rederiets mest påkostade fartyg och blev en symbol för den kvalitet som Bodaforsindustrin kunde uppnå.

Från en kvarn vid en fors till ett samhälle präglat av träindustri, möbeltillverkning och avancerat snickeri – Bodafors utveckling speglar hur Emån, järnvägen, råvaran och det lokala hantverket tillsammans formade en av Smålands mest betydelsefulla industriorter.

 #####
'Brädgårdstecknet'

Sulfa

 Hos mina fastrar bodde i en liten stuga en doktor Schwalb med fru år 1944. Kan de ha varit judiska flyktingar? Vid den tiden bodde jag på Gunnarskog som 9-åring och fick lunginflammation. Jag fick en hjälpande medicin av doktor Schwalb. Det kan ha varit 'sulfa'. Fanns det i Sverige då eller hade han det med sig från Tyskland? Kan det ha varit någon annan medicin t ex penicillin?

ChatGPT svarar:

Ja, det är fullt möjligt att doktor Schwalb och hans fru var judiska flyktingar från Tyskland eller Centraleuropa. Sverige tog under 1930- och 1940-talen emot många läkare, akademiker och andra flyktingar från Nazityskland, inklusive tyskspråkiga judar. Ett tyskt namn som Schwalb passar in i den bilden, även om det förstås inte bevisar något.

Att en läkare bodde relativt enkelt i en liten stuga 1944 skulle också kunna stämma med en flyktingsituation — flera utländska läkare hade svårt att få svensk legitimation direkt och levde ganska anspråkslöst under krigsåren.

När det gäller medicinen är sulfa mycket mer sannolikt än penicillin.

Sulfa i Sverige 1944

Sulfonamider (“sulfa”) fanns i Sverige redan från slutet av 1930-talet och användes mycket under kriget mot bland annat:

• lunginflammation,
• sårinfektioner,
• halsfluss,
• blodförgiftning.

De första preparaten utvecklades i Tyskland av Bayer och andra delar av IG Farben på 1930-talet. De blev snabbt en medicinsk revolution före penicillinet.

En tysk läkare 1944 skulle ha varit mycket van vid sulfa-preparat och kan mycket väl ha haft egna kontakter eller lager, men medicinen fanns också i Sverige då — den behövde alltså inte vara medförd från Tyskland.

Penicillin?

Penicillin existerade visserligen 1944, efter Alexander Flemings upptäckt och den senare massproduktionen under kriget, men:

• det var fortfarande sällsynt i Sverige,
• mycket dyrt och hårt prioriterat,
• främst reserverat för sjukhus och allvarliga fall.

Det var inte något en privatperson eller tillfällig flyktingläkare normalt hade tillgång till i en liten stuga på landsbygden.

Så om du som barn fick “en hjälpande medicin” mot lunginflammation 1944 är sulfa den klart mest sannolika kandidaten.

Det är faktiskt ett ganska tidstypiskt minne: före antibiotika dog många av lunginflammation, och sulfa-preparaten uppfattades nästan som mirakelmediciner när de kom på 1930- och 40-talen.

*****

KFUM och Triangelpojkarna

 Min ungdom i KFUM

Om KFUM:s grundande, Triangelpojkarna, konfirmation o segling på Ingarö samt KFUM/Triangelpojkarnas roll på det stora Öresundslägret i Barsebäck 1951.

KFUM, Triangelpojkarna, Ingarö och Öresundslägret 1951 – historik och lägesbild 2025

KFUM grundades i London 1844 och etablerades i Sverige 1884. Rörelsen byggde från början på triangelns idé om att utveckla hela människan – kropp, själ och ande. Under första hälften av 1900‑talet organiserades pojkverksamheten i Triangelpojkarna, som blev en central del av KFUM:s ungdomsarbete. Syftet var att ge pojkar en trygg gemenskap med fokus på ansvar, kamratskap och personlig utveckling.

Inom denna tradition utvecklades seglar- och lägerverksamheten på Ingarö, där KFUM bedrev sommarverksamhet med segling, paddling och skärgårdsliv. Lägret användes även för konfirmationskurser i samarbete med Ingarö församling. Seglingen fungerade som ett pedagogiskt inslag: deltagarna tränades i samarbete, omdöme och praktiskt ansvar i en miljö där naturen satte ramarna.

Triangelpojkarnas verksamhet ingick också i de stora nordiska lägren efter kriget. Ett av de mest omfattande var Öresundslägret i Barsebäck 1951, som samlade ungdomar från Sverige, Danmark, Norge och Tyskland. KFUM och Triangelpojkarna hade där en tydlig roll genom att organisera delar av programmet, särskilt frilufts- och ledarskapsmomenten. Lägret byggde på samma grundidé som Ingaröverksamheten: gemensamma uppgifter, ordnade rutiner, fysisk aktivitet och internationell kamratskap. Barsebäcklägret blev ett exempel på hur KFUM efter kriget arbetade för att stärka nordiskt samarbete och ge unga erfarenheter av ansvar och gemenskap i större sammanhang.

Triangelpojkarna som egen organisation avvecklades successivt under 1960‑ och 70‑talen när KFUM moderniserade sin struktur. Arvet finns dock kvar i dagens verksamhet: helhetssynen på människan, lägertraditionen och betoningen på trygghet och ledarskap.

År 2025 är KFUM en bred ungdomsrörelse med verksamhet inom fritidsgårdar, idrott, läger, kultur och scouting. Triangelns grundidé används fortfarande som pedagogisk modell. Läger och friluftsliv är fortsatt centrala inslag, och seglingsverksamhet bedrivs på flera håll i landet, även om Ingarö inte längre har samma roll som under Triangelpojkarnas tid.

ROWENTA

 

ROWENTA i Offenbach am Main

Berätta om Rowenta‑fabriken i Offenbach am main i Tyskland!
Jag praktiserade i deras verktygsverkstad 1954.

Copilot svarar:
Rowentas fabrik i Offenbach am Main var företagets ursprungliga och viktigaste anläggning från slutet av 1800‑talet fram till slutet av 1900‑talet. Det var där du praktiserade 1954 – i en period då fabriken fortfarande var Rowentas centrala produktionsplats och ett tekniskt avancerat verkstadscentrum.

Nedan får du en historiskt korrekt och detaljerad bild av fabriken just under den tid du var där.

🏭 Rowenta‑fabriken i Offenbach – bakgrund och läge

• Grundad som del av Weintraud & Co. i Offenbach 1884.
• Första fabriken byggdes i Offenbach am Main, i stadsdelen Kaiserlei, nära B43 och bron över A661.
• Detta var företagets huvudkontor och huvudfabrik fram till 1950‑talet.

Fabriken låg alltså i ett industriområde med goda transportmöjligheter, nära både floden Main och viktiga trafikleder.

🔧 Vad som tillverkades där – särskilt runt 1954

Under 1950‑talet var Rowenta redan ett etablerat företag inom elektriska hushållsapparater. Produktionen i Offenbach omfattade:

• Elektriska strykjärn – Rowentas viktigaste produktområde sedan 1919.
• Termostatstyrda strykjärn – en stor innovation 1949, fortfarande i produktion när du var där.
• Kaffebryggare och värmeapparater.
• Lättare metall- och precisionsdetaljer till hushållsapparater.

Det innebär att verktygsverkstaden där du praktiserade 1954 sannolikt arbetade med:

• Formverktyg för pressning av metallplåtar (t.ex. strykjärnssulor).
• Verktyg för plastdetaljer (som började bli vanligare efter kriget).
• Jiggar, fixturer och specialverktyg för monteringslinjerna.
• Underhåll och reparation av produktionsmaskiner.

Detta stämmer väl med hur tyska industriföretag organiserade sina Werkzeugbau vid tiden.

🕰️ Rowenta i början av 1950‑talet – expansionsfas

När du var där 1954 befann sig Rowenta i en expansiv efterkrigsperiod:

• Efter kriget ökade efterfrågan på moderna hushållsapparater.
• Företaget växte snabbt och satsade på teknisk utveckling.
• 1959 öppnade Rowenta en ny fabrik i Erbach im Odenwald, som senare tog över mycket av produktionen.

Det betyder att Offenbach‑fabriken 1954 fortfarande var navet i hela Rowentas verksamhet – både tekniskt och organisatoriskt.

🧰 Verktygsverkstaden (Werkzeugbau) – miljön du arbetade i

Även om källorna inte beskriver verktygsverkstaden specifikt, kan man utifrån industristandard och Rowentas produktionsprofil dra säkra slutsatser:

• Den var en intern specialverkstad med hög kompetens.
• Maskinparken bestod sannolikt av:
• svarvar
• fräsar
• slipmaskiner
• härdugnar
• pressverktygsstationer
• Arbetet var ofta manuellt och krävde precision – särskilt för strykjärnens metallkomponenter.
• Verktygsverkstäder var centrala för att hålla igång massproduktionen och för att utveckla nya modeller.

Du befann dig alltså i en av de mest tekniskt avancerade delarna av fabriken.

🧱 Fabrikens senare öde

• 1988 köptes Rowenta av franska Groupe SEB.

*****