Amfibierna grodor och paddor

 Vår nästan okända vänner amfibierna

Grodor och paddor – amfibiernas liv, hot och skydd
Grodor och paddor är två välkända representanter för amfibierna, den djurgrupp som lever sina liv i två världar: vatten och land. Som yngel är de helt bundna till vattenmiljön, där de andas med gälar och rör sig som små fiskar. Som vuxna lever de främst på land, men är fortfarande beroende av fukt och återvänder varje vår till småvatten för att leka. Denna dubbla livsform gör dem känsliga för förändringar i både vatten- och landmiljöer.

Livsmiljöer och levnadssätt
Grodor och paddor delar många biotoper. De leker i dammar, kärr, diken och skogstjärnar, och tillbringar somrarna i fuktiga skogar, hagmarker och bryn där de jagar smådjur. Under höst och vinter söker de frostfria håligheter i marken, under rötter eller stenar.

Trots likheterna finns tydliga skillnader. Grodor är mer fuktkrävande och håller sig nära våta marker. De har slankare kroppar och långa bakben som gör dem till goda hoppare. Paddor tål torrare miljöer och kan leva långt från vatten. De rör sig långsammare, går mer än hoppar och gör ofta långa vandringar mellan skog och lekvatten. Under vårvandringen korsar de gärna vägar, vilket gör dem särskilt utsatta för trafik.

Hot och skydd för grodor och paddor
Amfibier hör till de mest hotade ryggradsdjuren i världen, och även i Sverige märks en tydlig tillbakagång. Grodor och paddor är beroende av små, ofta tillfälliga vattenmiljöer för sin fortplantning, och just dessa miljöer har minskat kraftigt. Utdikning, igenväxning och exploatering gör att många av de småvatten som tidigare fungerade som lekplatser har försvunnit. När vattnen blir färre tvingas djuren trängas på allt mindre ytor, och hela populationer kan slås ut om ett enda vatten torkar ut eller förstörs.

Trafiken är ett annat betydande hot, särskilt för paddor som gör långa vandringar mellan skog och lekvatten. Under vårens rörelser korsar de ofta vägar, och många djur dör innan de hinner fram. Skogsbruket påverkar också amfibiernas livsmiljöer. Kalhyggen och markberedning torkar ut marken, tar bort skyddande vegetation och förstör de håligheter där djuren övervintrar. Till detta kommer klimatförändringarnas effekter: torra vårar kan slå ut hela årskullar av yngel, eftersom grodor och paddor är helt beroende av vatten under sin tidiga utveckling.

Landskapet har dessutom blivit mer fragmenterat. Vägar, bebyggelse och intensivt jordbruk skapar barriärer som gör det svårt för amfibierna att röra sig mellan de biotoper de behöver under olika delar av året. Den vanliga grodan klarar sig ännu relativt väl och betraktas som livskraftig, men både åkergrodan och den vanliga paddan är numera klassade som nära hotade i Sverige.

För att möta dessa problem är alla groddjur i Sverige fridlysta. Det innebär att man inte får fånga, döda eller skada dem, och inte heller flytta dem eller deras rom. Deras lekvatten och viktiga livsmiljöer får inte förstöras. Fridlysningen är ett grundläggande skydd, men den räcker inte alltid. Därför finns också biotopskydd som bevarar småvatten och diken i jordbrukslandskapet, och naturreservat som skyddar större sammanhängande områden. För särskilt utsatta arter, som åkergrodan, finns åtgärdsprogram som styr naturvårdsinsatserna.

På många håll görs även lokala insatser. Paddstängsel sätts upp längs vägar för att leda djuren mot säkra passager, och särskilda tunnlar byggs för att minska trafikdödligheten. Tillsammans bildar dessa åtgärder ett samhälleligt ramverk som ska ge grodor och paddor en rimlig chans att överleva i ett landskap som förändras snabbt och där deras livsmiljöer ofta är små, sköra och lätta att förbise.

Grodor och paddor – nyttan de gör och vad de betyder för oss

Grodor och paddor är kanske inte de djur som märks mest i landskapet, men deras betydelse är större än man först tror. De rör sig tyst genom gräs och löv, dyker upp vid dammar om våren och försvinner lika stilla när sommaren går mot höst. Ändå är de en av naturens mest effektiva småarbetare. I skymningen börjar deras jakt, och natt efter natt rensar de markerna från mygg, flugor, sniglar och andra smådjur som annars skulle bli många. I trädgårdar och odlingslandskap gör paddor en särskilt märkbar insats; de är långsamma men uthålliga jägare som kan hålla efter sniglar på ett sätt som få andra djur klarar.

I småvatten spelar grodynglen en annan roll. De betar alger och filtrerar vattnet, och på så sätt hjälper de till att hålla dammar och kärr i balans. Samtidigt är både yngel och vuxna djur viktiga som föda för fåglar, fiskar och däggdjur. De är en länk i näringskedjan som binder samman vatten och land, och deras närvaro säger mycket om hur naturen mår. Där grodor och paddor finns i goda antal är miljön oftast frisk; där de försvinner är det ofta ett tecken på att något håller på att gå fel.

För oss människor har de också en mer direkt betydelse. Genom att hålla nere mängden insekter bidrar de till att minska spridningen av sjukdomar och skador på grödor. I jordbrukslandskapet kan deras närvaro minska behovet av bekämpningsmedel, och i trädgårdar fungerar de som naturliga skadedjursbekämpare.

Men deras värde sträcker sig längre än så. Amfibiernas hud är ett biologiskt laboratorium i miniatyr. För att skydda sig mot bakterier och svamp producerar de en rad kemiska ämnen, bland annat peptider med antibakteriella egenskaper. Forskare har länge studerat dessa ämnen i hopp om att utveckla nya läkemedel, särskilt i en tid när antibiotikaresistens är ett växande problem. Några av dessa peptider har visat lovande effekter i laboratorier, och även om de ännu inte används direkt i vården har de inspirerat ny medicinsk forskning.

Det är alltså lätt att se varför grodor och paddor är viktiga – både för naturen och för oss. Men just därför blir deras utsatthet desto mer oroande. När småvatten försvinner, när landskapet styckas upp av vägar och bebyggelse, och när klimatet förändras, minskar deras möjligheter att överleva. Samhällets skyddsåtgärder, som fridlysning, biotopskydd och lokala insatser som paddtunnlar, är därför inte bara en fråga om att värna en enskild art. Det handlar om att bevara en hel funktion i naturen, en tyst men oumbärlig del av det ekologiska maskineri som också vi människor är beroende av.

*****

Paddorna på Glimmervägen

 Vår lokala väg kallades för cirka 30 års sedan 'Grodvägen'. Det berodde på att grodorna i mitten av april hade sin 'flyttningsväg' mellan ett kärr uppe i skogen och strandskogen nere vid Sjösaviken. Men det var 'inte 'grodor' utan 'paddor' som vandrade. 

Paddornas vårvandring är ett av de mest särpräglade beteendena i vår fauna. De tillbringar större delen av året uppe i skogen, där de hittar föda, skydd och lämpliga övervintringsplatser, men när vårnätterna blir fuktiga och tillräckligt milda triggas en stark, medfödd drift att återvända till just det vatten där de själva utvecklades som yngel. Denna hemortstrohet gör att de följer samma rutt år efter år, även om den råkar korsa en väg. Vandringen sker nästan alltid i skymning eller mörker eftersom paddor är känsliga för uttorkning, och därför kan en enda mild aprilafton plötsligt fylla en väg med långsamt vandrande djur. Väl framme i vattnet sker parningen snabbt: hanarna klamrar sig fast vid honorna, rommen läggs i långa gelésträngar och efter några dagar börjar de vuxna djuren vandra tillbaka upp i skogen igen.
Våra gamla grannar berättade att de brukade gå ut med hink och spade för att rädda så många paddor som möjligt.
Marita och jag råkade själva ut för paddvandringen en kväll när vi kom hem från dansen och tvingades stanna bilen. I strålkastarljuset såg vi paddorna på vägen, och jag kunde försiktigt peta ned dem i diket med foten.

Att vandringen vissa år helt verkar utebli är inte ovanligt och behöver inte betyda att paddorna försvunnit. Små förändringar i lekvattnet – vattennivå, igenväxning eller temperatur – kan få dem att välja en annan plats. Lika små förändringar i skogskärret där de övervintrar kan styra om rutten så att den inte längre korsar vägen. Dessutom vandrar paddor bara under fuktiga, milda kvällar, och om våren är torr eller kall kan vandringen ske mycket snabbt eller vid tidpunkter då ingen råkar se den. Populationen kan också gå i naturliga cykler med svaga år efter hårda vintrar eller torra somrar. Det är alltså fullt möjligt att paddorna funnits kvar hela tiden, men att deras vandring blivit mindre synlig, kortare eller förskjuten i tid.

*****

Min sjukdomshistoria

 

Kortfattig anamnes (sjukdomshistoria) av väsentlig karaktär.
Datum    Diagnos
Odaterat:
2005: Protes i vänster knä pga artros
2010: Radikal prostatatektomi
2017: Rotatorcuffskada i höger axel
2020: Första hörapparaterna
2026: Löstagbar protes i överkäken med 7 tänder som komplement de 5 framtänderna som finns kvar.

Ur min Journal i 1177 om hjärta, njurar, nerver, ögon, öron mm
20200316  Kroniskt förmaksflimmer

20200709  Central spinal stenos i ländryggen (efter magnetröntgen). Lyrica mot neuropatisk smärta i benen – livslång behandling

20200915  Essentiell hypertoni (högt blodtryck)

20201009  Stenos enl ovan (Aleris Ryggkirurgi Nacka)

20201019  Sömnapnésyndrom

20201104  Aorta vitium (Aortainsufficiens pga läckande aortaklaff.) 

20210212  Zeralto-behandling (blodförtunnande) – livslång behandling 

20210412  Förmaksfladder

20210510  Förmaksflimmer, kronisk

20211108  Aortastenos (dr Hamed)

20220316  AV-block (dr Hamed)  (störningar i hjärtats retledningssystem)

20230120  Yrsel (dr Hamed)

20231205  Kronisk njursvikt

20231229  Komplicerad starr-operationen vänster öga i maj 2025.

20260415  Dr Hamed: Endast Zarelto och Lyrica

 

Sjösa den 25 jan 2024

Kräftfiske i Storsjön i Bodafors

 

Kräftan - en exklusiv maträtt

1. Kräftan som organism
Flodkräftan, som är Sveriges ursprungliga sötvattenskräfta, levde tidigare i de flesta sjöar och vattendrag i södra och mellersta landet. Den andas med gälar, som måste hållas fuktiga, men kräftan kan överleva länge på land om luften är sval och fuktig. Det förklarar varför nyfångade kräftor kunde stå i ett emaljerat kärl i en källare och ändå överleva till nästa dag. I sådana kärl hördes ofta små knäppande och gurglande ljud när kräftorna rörde sig, pumpade luft och vattenrester genom gälarna och försökte orientera sig mot de släta väggarna. Den karakteristiska doften kom från fuktiga gälar, stressämnen och naturliga mikroorganismer på skalet.

När kräftan kokas blir den röd eftersom värmen förstör de proteiner som binder pigmentet astaxantin i skalet. När proteinerna denatureras frigörs pigmentet och den röda färgen framträder. Det mest skonsamma sättet att koka kräftor är att antingen snabbt avliva dem med ett knivsnitt genom framkroppen eller att först bedöva dem i isvatten så att nervaktiviteten minskar. Man bör undvika att låta kräftor långsamt värmas upp eller koka dem helt obedövade. Och vi som hällde kräftorna i våldsamt kokande vatten. Vi tänkte att de skulle dö snabbt.

2. Kräftan som kulinarisk maträtt
Före kräftpestens ankomst var flodkräftan en självklar del av svensk matkultur. Kräftfiske var utbrett och kräftor serverades både i hemmen och på värdshus. Under 1800‑talets slut ökade efterfrågan kraftigt i städerna, där kräftor blev en uppskattad och ibland exklusiv rätt. Kräftpremiären i augusti var redan då en etablerad tradition, även om den inte hade dagens festliga form.

Smakmässigt var flodkräftan högt värderad, men när signalkräftan senare tog över visade det sig att många konsumenter uppfattade smaken som likvärdig. Signalkräftan är ofta större och ger mer kött, och i blindtester har den ibland föredragits. Därför har den utan större motstånd kunnat ersätta flodkräftan i både handel och hushåll.

3. Kräftpesten, signalkräftan och dagens situation
Kräftpesten kom till Sverige i början av 1900‑talet och slog ut flodkräftbestånd i sjö efter sjö. Flodkräftan är helt mottaglig för sjukdomen och försvann från stora delar av landet under 1900‑talets mitt och slut. I dag finns den främst kvar i små, isolerade vatten där smittan ännu inte nått fram, och arten är klassad som akut hotad.

För att rädda kräftfisket började man på 1960‑talet plantera in den amerikanska signalkräftan. Den är motståndskraftig mot kräftpesten men kan bära smittan vidare. Myndigheter och forskare kände till vissa risker men underskattade både smittspridningens omfattning och signalkräftans förmåga att etablera sig. Resultatet blev att kräftpesten fortsatte spridas och att signalkräftan i dag betraktas som en invasiv art inom EU.

Ekonomiskt har signalkräftan helt ersatt flodkräftan och utgör grunden för nästan allt kommersiellt kräftfiske i Sverige. Ekologiskt har den däremot förvärrat situationen för flodkräftan och gjort återhämtningen mycket svår.

*****

Spåncyklon

 På taket till träindustrier sitter en eller flera koniska spåncykloner.

En spåncyklon är en enkel men genial maskin som snurrar luften så hårt att träspånen kastas ut åt sidan och faller ner i en behållare, medan den rena luften fortsätter ut genom den koniska regnskyddande toppen.

Kungarnas Eriksgata

 

Hyllningsresa genom riket

För att legitimera ett kungaval i Sverige under medeltiden anordnades eriksgator där kungen skulle visas upp, godkännas och hyllas. Färden gick från Uppsala, medurs genom de viktigaste landskapen vid Vänern, Vättern och Mälaren.

Den första eriksgatan där vi känner till kungen i fråga enomfördes av Magnus Eriksson 1335. Den ungefärliga rutten på turen, där kungen skulle visas upp och godkännas är känd, även om många av de faktiska omständigheterna kring färden som sådan är höljda i dunkel. Illustration av Petter Lönegård.

Text — Olle Larsson 14 maj 2021

I den äldre Västgötalagen, troligen nedtecknad i början av 1200-talet, stadgas det att svearna har rätt att "taga konung och likaså att vräka".

Lagen skrevs i en tid när kungamakten ännu inte var ärftlig, utan kungarna valdes för att styra över det rike som höll på att ta form i områdena kring sjöarna Vänern, Vättern och Mälaren. Det var en politiskt orolig tid och mäktiga stormannaätter var inblandade i kampen om kungamakten.

För den som valdes till kung var det viktigt att erkännas som legitim härskare och därför uppkom seden att kungen skulle resa runt i de olika landskapen för att hyllas som regent. De resor som genomfördes efter kungavalen fick namnet eriksgator.

Plundring, krig och handel

Under medeltiden etablerades en ny typ av kungamakt i Sverige. De gamla bygdehövdingarnas maktutövning hade byggt på kontroll över människor snarare än över territorier. Makten manifesterade sig genom plundring, krig och handel och baserades på personliga band mellan härskaren och de underlydande.

Dessa tidiga härskares välden var bräckliga och riskerade att falla samman när hövdingen dog. Denna typ av maktstruktur, som hade rötter i sen järnålder, började förändras under 1200-talet. Inspirationen kom utifrån och kyrkan spelade en mycket viktig roll för förändringen.

Det kristna kungariket kom successivt att ersätta det konglomerat av hövdingadömen som hade funnits tidigare. I denna typ av rike styrde en vald kung över såväl världsliga och andliga stormän som över allmogen.

Fick sin makt av Gud

En central tanke var att kungen hade fått sin makt av Gud, och det var det som gav honom legitimitet som härskare. Den gudomliga sanktionen fick kungen genom kröningen, när en kyrkans man, ofta ärkebiskopen, smorde kungens huvud, bröstkorg, rygg, armbågar och händer med helig olja och gav honom härskarinsignierna krona, riksäpple, spira och svärd.

Enligt det nya sättet att se på kungamakten blev regentens viktigaste uppgift att försvara den kristna tron och skydda kyrkan mot faror. Kungen var Guds man på jorden, med uppgift att bevara freden, skipa rättvisa och skydda de svaga och värnlösa.

Vi vet inte med säkerhet när kungarna började krönas i Sverige, men det första belägget för denna typ av ceremoni är från år 1210 när Erik Knutssons kungagärning fick gudomlig sanktion.

Det medeltida Sverige var alltså ett valkungadöme, och skulle så förbli fram till 1544, när Gustav Vasa drev igenom att kronan skulle ärvas inom hans ätt. Utifrån källäget är det först från och med 1200-talet som det blir möjligt att få veta något om kungavalen.

För den som ville bli vald till kung var det viktigt att ha en maktbas bestående av inflytelserika och mäktiga stormän och präster. Och det var ingen nackdel att vara rik.

De tre folklanden

Från och med 1300-talet valdes kungen på Mora äng utanför Uppsala. Kungavalet behandlas förhållandevis utförligt i Upplandslagens konungabalk, som stadfästes 1296. I den första flocken återfinns bestämmelserna för "huru konung skall väljas och tagas".

Där står det att det var de tre folklanden Tiundaland, Attundaland och Fjädrundaland skulle välja kung först. Därefter skulle Upplands lagman "döma" den valde till kung i Uppsala.

När detta hade skett skulle valet bekräftas av lagmännen för de andra landskapen eller lagsagorna i riket. Upplandslagen räknar upp dessa landskap i tur och ordning: Södermanland, Östergötland, Tiohärad, Västergötland, Närke och Västmanland.

Betydelsefulla områden

Listan ger oss en bild av vilka områden som räknades som betydelsefulla vid denna tid. Lagmännens uppgift beskrivs i följande ordalag: "De skola döma honom till krona och kungadöme, att råda över landen och styra riket, att styrka lag och hålla fred."

Det framgår inte om lagmännen var närvarande i Uppsala när kungavalet ägde rum, eller om deras medverkan skedde senare. Kanske fullgjorde de sina uppgifter i samband med den resa som kungen därefter skulle företa i sitt rike, när det var dags för honom att rida eriksgata.

Många av de faktiska omständigheterna kring eriksgatan som fenomen är okända för forskningen.

Begreppet eriksgata

Syftet med resan var emellertid att kungen skulle visa upp sig i de områden eller landskap som ingick i hans rike, för att få bekräftelse på sin maktställning och hyllas som kung. I gengäld hade han att lova att hålla fred och respektera de olika lagsagornas lagar. Så långt är allt klart.

Men själva begreppet eriksgata har vållat forskningen en hel del huvudbry. Varför kallas resan så? Har förleden "erik" något att göra med ed? Denna tolkning är långt ifrån orimlig med tanke på att kungen under sin eriksgata förväntades att både ta emot eder, där undersåtarna försäkrade honom trohet, och avlägga eder, där han lovade att respektera deras rättigheter.

En annan tolkning är att benämningen på resan har att göra med att den utgick från Uppsala. Här förvarades Erik den heliges reliker, och möjligen är det detta som har fått ge resan dess namn.

Medeltida landskapslagar

En annan fråga som många historiker har ställt sig är när kungarna började rida eriksgator. Eftersom denna typ av resor nämns i de medeltida landskapslagarna från 1200-talet, kan vi konstatera att de i varje fall praktiserades vid denna tid. Det utesluter emellertid inte att kungarna kan ha genomfört eriksgator tidigare, kanske redan under 1100-talet.

Den första kända eriksgatan där kungen i fråga är specificerad, genomfördes av Magnus Eriksson 1335. Men det förefaller alltså som att sådana resor har ägt rum tidigare, även om de inte har lämnat några spår i källorna.

Vi vet med säkerhet att fyra kungar genomförde eriksgator under 1400-talet: Erik av Pommern (1401), Kristofer (1442), Karl Knutsson (1448–49) och Kristian I (1458).

Kungaval på Mora äng söder om Uppsala, skildrat i Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555.

© Ur Olaus Magnus De nordiska folkens historia. Bilden är kolorerad

Innan Sverige fick en riksgiltig lagstiftning genom tillkomsten av Magnus Erikssons landslag år 1350 tillämpades olika lagar i de olika landskapen, eller snarare lagsagorna. En lagsaga kan, men behöver inte, vara identisk med ett landskap, utan begreppet avser ett område där samma lag tillämpades.

Ett exempel på detta är Småland. I delar av landskapet, nämligen i Värend, Finnveden och Njudung, som tillsammans hade tio härader, tillämpades tiohäradslagen. Övriga delar av Småland tillhörde östgötarnas lagsaga, där Östgötalagen praktiserades.

Flera landskapslagar talar om den kungliga resan men alla använder inte begreppet eriksgata. Ingen av lagarna ger oss några upplysningar om hur denna resa gick till i detalj.

Intygade kungens identitet

Vi vet inte hur stora de kungliga följena var, eller vilka som ingick i dessa. Och inte heller är det bekant exakt vad som skedde i mötet mellan de nyvalda kungarna och representanterna för de olika landskapen.

Den Äldre Västgötalagen berättar, som redan har nämnts, att svearna hade rätt att välja och avsätta kung. Den talar även om resan, som från Uppsala skulle gå söderut mot Östergötland, där lagmannen skulle förse kungen med en så kallad "gisslan".

Gisslans uppgift var att intyga kungens identitet och inför de olika tingen gå i god för att regenten verkligen var den han utgav sig för att vara. Troligen skulle den också vara en säkerhet för kungens liv och person under resan.

Var mycket betydelsefulla

Vi vet inte vilka "gisslomännen" var, men det faktum att den som dräpte en gissloman skulle betala 140 marker i böter, tyder på att dessa personer betraktades som mycket betydelsefulla.

Det kungliga följet skulle sedan rida ner mot Vätterns sydspets, för att sammanstråla där med västgötarna gisslan. Här förväntades östgötarna lämna över regenten till västgötarna som skulle föra honom vidare till västgötarnas ting, där han skulle dömas till kung.

Det framgår tydligt av Västgötalagens innehåll att dessa bestämmelser gällde när en person som inte själv var västgöte hade valts till kung.

När detta hade fullbordats skulle den nye kungen benåda tre fredlösa. De som benådades av kungen fick emellertid inte ha befunnits skyldiga till något så kallat "nidingsdåd".

Landstinget samlades i Strängnäs

Med det senare menas ett stöld- eller våldsbrott som var riktat mot en värnlös person – exempelvis ett barn eller någon som var svårt sjuk eller skadad.

I den Äldre Västgötalagen sägs ingenting om smålänningarnas deltagande i eriksgatorna. Kanske berodde detta på att Småland ännu inte riktigt hade inlemmats i det svenska riket när lagen skrevs.

I den något yngre Upplandslagen nämns de platser där representanterna för de olika landskapen skulle mötas. Den säger emellertid inte särskild mycket om på vilka vägar eriksgatan gick fram.

Från Uppsala följde upplänningarna kungen till Strängnäs, där han lämnades över till sörmlänningarna. Strängnäs hade varit ett biskopssäte sedan 1100-talet och var en viktig plats i landskapet, inte minst eftersom det var där som landstinget samlades.

Ledsagades till Holaveden

Härifrån gick färden vidare mot Svintuna, dagens Krokek vid Bråviken, där östgötarnas gisslan väntade. Vi känner inte till platsen där de båda landskapens representanter möttes. Kanske var det vid den kastal som hade byggts redan under 1100-talet, vid vägen på gränsen mellan Södermanland och Östergötland.

Östgötarna ledsagade sedan kungen till Holaveden, där smålänningarna, som nu tilläts medverka vid kungavalen, mötte upp. Platsen för överlämnandet är inte angiven, men möjligen skedde det vid biskopsborgen Humblarum, vid Hålavedsvägen inte långt från den plats där fästet Rumlaborg senare uppfördes.

Därefter fortsatte färden ner mot Junabäcken, vid nuvarande Jönköping, nära gränsen mellan Västergötland och Småland. Här mötte västgötarna upp och förde kungen, troligen via Falköping och Skara, till Ramundeboda där närkingarna väntade.

Senare tiders svenska regenter har rest på symboliska eriksgator. Här Carl XVI Gustaf i Göteborg 1974.

© Leif Jansson/SvD/TT

Ramundeboda var en välkänd rastplats på gränsen mellan Västergötland och Närke, där det under 1400-talet uppfördes ett kloster.

Vid Oppboga bro, ett vadställe vid Arbogaån på gränsen mellan Närke och Västmanland, avlöstes närkingarna av västmanlänningarna. De senare följde kungen till Östens bro vid Sagån, där upplänningarna mötte upp för att föra kungen tillbaka till Uppsala, där eriksgatan avslutades.

Uppsala var viktig kyrkliga centralort

"Då är denne konung lagligen kommen till land och rike hos uppsvennar och södermän, götar, gutar och alla smålänningar. Då har han ridit rätt eriksgata." Så heter det i Upplandslagen, vars bestämmelser när det gäller eriksgatans utformning återkommer i det närmaste oförändrade i Magnus Erikssons landslag.

Eriksgatan skedde alltså medsols från Uppsala. Men varför var det just Uppsala som blev platsen för kungavalen och därmed utgångspunkten för eriksgatorna? Sannolikt får svaret sökas i den roll som kyrkan spelade för utvecklingen av det kristna kungadömet.

Uppsala var Sveriges viktigaste kyrkliga centralort, här hade ärkebiskopen sitt säte och här fanns även helgonkungen Eriks reliker. Eftersom kyrkan skulle se till att kungen kunde styra med gudomlig sanktion, är det rimligt att tänka sig att detta gjorde Uppsala till den centrala platsen för kungaval, eriksgator och kröningar.

Fungerade som kröningsort

De valda kungarna residerade emellertid inte i Uppsala, utan hade sina residens i form av kungliga borgar runt om i riket. Regenterna befann sig ofta på resande fot mellan olika platser, och man skulle därför kunna beskriva den tidiga kungamakten som ambulerande.

När kungen hade ridit sin eriksgata var det dags för ärkebiskopen och rikets övriga biskopar att se till att han »vigdes till kronan«. Med detta avses själva kröningsakten, som skulle hållas i Uppsala domkyrka. I verkligheten var det emellertid inte bara Uppsala som fungerade som kröningsort.

Fyra medeltida kungar kröntes här, medan andra valde Stockholm, Linköping, Söderköping eller Kalmar för denna viktiga ceremoni.

Eriksgatorna förlorade sin funktion

Enligt Upplandslagen var det först när kröningen var fullbordad som den utvalde hade rätt att »vara konung och bära kronan«. Han fick då också rätt till de inkomster som hörde kungen till. "Blir han en god konung, då låte Gud honom leva länge" förkunnar Upplandslagen.

När Gustav Vasas äldste son Erik XIV ärvde kronan efter sin far år 1560 var valkungadömets tid i Sverige över. När kungen inte längre valdes förlorade eriksgatorna sin ursprungliga funktion, eftersom något kungaval inte längre behövde bekräftas i de olika landskapen. Men trots detta fortsatte eriksgatorna ännu en tid.

Den sista eriksgatan som skedde i enlighet med lagen genomfördes av Karl IX år 1609, alltså nästan ett halvsekel efter det att arvkungadömet hade införts.

Ingen given rutt

Symboliska eriksgator, där monarken har besökt olika landskap, har genomförts av senare regenter. De har inte följt någon given rutt, och har inte heller haft något givet innehåll.

När Sveriges nuvarande kung, Carl XVI Gustaf, reste på eriksgator i landet under 1970-talet innehöll programmet allt ifrån industribesök och naturvandringar till möten med kommunpolitiker.

Olle Larsson är historiker och författare. Till vardags verkar han som lektor i historia vid Katedralskolan i Växjö. År 2010 utsågs han till »Årets Historielärare« av Historielärarnas förening. Hans senaste bok är Gustav Vasa – en furste bland furstar (2018).

Publicerad i Populär Historia 1/2021

École Florence Nightingale

 

Om École Florence Nightingale i Bordeaux 1929

År 1929 vistades min mor Dagmar under nio månader vid École Florence Nightingale i Bordeaux, en av de mest framstående sjuksköterskeskolorna i Frankrike vid denna tid. Skolan var en del av det protestantiska sjukhuset i staden och hade redan sedan slutet av 1800-talet byggt upp ett rykte som en modern och seriös utbildningsinstitution.

Namnet bar den efter Florence Nightingale, vars idéer hade revolutionerat sjuksköterskeyrket. Här betraktades vård inte bara som ett kall, utan som ett yrke som krävde utbildning, disciplin och vetenskaplig förståelse. Din mors tid där innebar därför inte bara studier, utan ett intensivt deltagande i sjukhusets dagliga arbete.

Utbildningen var praktiskt inriktad. Eleverna arbetade långa dagar och roterade mellan olika avdelningar som medicin, kirurgi, barnsjukvård och mödravård. Genom detta fick de en bred och konkret erfarenhet av vårdens alla delar. Samtidigt ställdes höga krav på ansvarstagande, noggrannhet och ett professionellt bemötande av patienterna.

Just kring 1929 befann sig skolan i en särskild utvecklingsfas. Efter första världskriget hade den fått stöd från amerikanska sjuksköterskor, vilket bidrog till att stärka dess internationella betydelse. Detta gjorde att din mor inte bara studerade vid en fransk institution, utan vid en plats som hade blivit en symbol för modern sjuksköterskeutbildning även utanför Europas gränser.

Att hon tillbringade nio månader där innebär att hon var en del av denna miljö av lärande, disciplin och internationellt utbyte. Det var en tid då sjuksköterskeyrket höll på att formas till det vi idag känner igen som en profession, och hennes erfarenheter från Bordeaux var sannolikt både krävande och formande.

(Copilot har sammanfattat ovanstående med i huvudsak nedanstående presentationer som underlag.)

*****