tant Irma men Farfar August

 

Man skriver tant Irma men Farfar August

I svenskan skriver man ord som tant, farbror och moster med liten bokstav när de används som vanliga titlar framför ett namn, till exempel tant Irma. Däremot får familjeroller som används som egennamn stor bokstav, som Farfar August eller Mamma Dagmar, eftersom de fungerar som personens namn inom familjen. Skillnaden handlar alltså om att vissa titlar är allmänna substantiv medan andra fungerar som unika namn i släkten.

"Fabrikör” vs ’fabrikör’

 

Vad är det för skillnad på ”fabrikör” och ’fabrikör’?

Copilot svarar:
I svensk text är det dubbla citattecknet, ” ”, den normala markeringen när man vill citera något, återge en titel eller lyfta fram ett ord som benämning. Det är den form som rekommenderas i allt från tidningstext till memoarer och sakprosa. De enkla citattecknen, ’ ’, förekommer också men används mer sparsamt och ofta med en särskild ton: de kan signalera ironi, distans eller att ordet är ifrågasatt. Därför uppfattas ”fabrikör” som en neutral och korrekt återgivning av en titel, medan ’fabrikör’ lätt antyder att man vill markera något ovanligt eller kanske smått skeptiskt. För de flesta texter – särskilt historiska eller biografiska – är det alltså bäst att hålla sig till de dubbla citattecknen för att få en tydlig och konsekvent stil.

Föreningen För Fotfria Kjolar

Mostrarna som cyklade i vida fotsida klänningar

Min kusin Lena skriver så här, när jag inte förstår vitsen med FFFK: 
Alla kvinnor tvingades ha långa kjolar som släpade i marken. De blev blöta, smutsiga etc. DE drömde  om kortare kjolar, kanske till ankeln, för att kunna röra sig bättre. En kvinnlig journalist fick i uppdrag att skriva om ett mord i en skog i Värmland. DE manliga journalisterna sprang snabbt i skogen. Det kunde inte den kvinnliga. Vad göra? Hon tog av sig den långa kjolen och sprang i underkläderna. Sant!
Och cykla på den tidens cyklar utan kedjeskydd  -- Sätt på dig en lång kjol och prova själv?

Copilot gjorde denna sammanfattning om fördelen med FFFK-s mode:
På 1920‑talet blev cykeln en symbol för kvinnors nya rörelsefrihet. Utbildade kvinnor, bland dem gymnastikdirektörer från GCI, använde cykeln både i arbetet och för friluftsliv. Samtidigt slog kortare och mer praktiska kjolar igenom, ett resultat av klädreformrörelsens arbete sedan sekelskiftet. I denna miljö uppstod också skämtsamma men tidsenliga initiativ som ”Föreningen För Fotfria Kjolar”, där namnet syftade på de kortare kjolar som gjorde cykling och vandring möjliga utan hinder. Tillsammans speglar detta en tid då kvinnlig självständighet och fysisk aktivitet blev en självklar del av det moderna livet.

Tre av Mostrarna ska på utflykt från Åsgården i Kolbäck runt 1920.

Kamera Minolta SRT‑101

 

Minolta SRT‑101

Steget från min gamla Edixa systemkamera blev stort när jag köpte denna exklusiva japanska kamera. Den köptes av min kusin Knut som var som turist i Japan 1967. 

Minolta SRT‑101 lanserades 1966 och var en avancerad 35‑mm spegelreflexkamera för sin tid. Den hade helt mekanisk slutare, TTL‑ljusmätning genom objektivet och Minoltas CLC‑system med två CdS‑celler som gav mer balanserad mätning vid starka kontraster. Kameran använde fullöppningsmätning, vilket innebar att ljusmätaren fungerade med objektivet helt öppet och gav en ljus sökarbild samtidigt som kameran kände av vald bländare. SRT‑101 använde Minoltas MC‑fattning och levererades ofta med 58 mm‑objektiv, vanligtvis f/1,4 eller f/1,7. Modellen tillverkades i ungefär tio år och var mycket populär bland seriösa amatörer. Om din kamera köptes 1967 var det alltså under de allra första produktionsåren.

Med en adapter kunde jag använd fler objektiv som jag använt på Edixan.

Mjölk och grädde

 

Mjölk från ett småjordbruk på 1940-talet

På ett litet jordbruk på 1940‑talet mjölkades korna vanligen vid fem–sex på morgonen och igen vid fem–sex på kvällen. Kvällsmjölken var fetare eftersom den hade stått längre i juvret, medan morgonmjölken var magrare. När mjölken stod stilla i mjölkrummet bildades ett gräddlager på ytan, vilket krävde ungefär tolv till arton timmars orörd ståtid. Det innebar att kvällsmjölken som hälldes upp i mjölkkannan och hämtades nästa morgon behövde bäras försiktigt den korta sträckan hem, så att gräddlagret inte stördes innan man skummade av det.

När man nu för tiden köper grädde i butiken, så kallas den för 'vispgrädde' fastän den inte är vispad. Konstigt. Kan du förklara? Vad borde i stället den grädde, som ska vispas, kallas?
I dag kallas grädde med hög fetthalt för vispgrädde, inte för att den är vispad utan för att fetthalten gör den lämplig att vispa. Benämningen används för att skilja den från gräddsorter med lägre fetthalt som inte går att vispa, som matlagningsgrädde och kaffégrädde. Historiskt behövdes ingen sådan beteckning eftersom all grädde var fullfet och därmed vispbar. Om man skulle använda ett mer logiskt namn i dag skulle den helt enkelt kunna kallas vispbar grädde, eftersom det är just den egenskapen som skiljer den från andra gräddsorter.

Moster Ingrid och gymnastiken

 

Ingrid Ericsson – en svensk gymnastikdirektör

Ingrid Ericsson växte in i den svenska gymnastiktraditionen genom både utbildning och släktband. När hon och hennes svägerska Rut började på Gymnastiska Centralinstitutet (GCI) på 1920‑talet mötte de en lärare som kom att prägla dem djupt: Ester Svalling, Ingrids egen moster. Ester hade själv utbildats till gymnastikdirektör runt år 1900, vid en tid då få kvinnor tog plats i den professionella kroppskulturen. Som lärare på GCI blev hon en förebild för en hel generation kvinnliga instruktörer – och för Ingrid blev hon både mentor och släkting.

Det var i denna miljö, där Linggymnastikens ideal förenades med stark kvinnlig yrkesstolthet, som Ingrid formades. Hon tog med sig Svallings tydlighet, disciplin och pedagogiska känsla in i sitt eget ledarskap.

Internationella massuppvisningar – Berlin 1936 och London 1948

Redan som ung instruktör fick Ingrid ansvar på internationell nivå. Hon var ledare för en stor svensk gymnastikgrupp vid Berlinolympiaden 1936, troligen en av de kvinnliga masstrupparna. Sverige skickade då 1 200 gymnaster – 600 kvinnor och 600 män – för att visa upp Linggymnastiken inför fullsatta läktare på Olympiastadion. Uppvisningarna var minutiöst koreograferade, och ledarna bar ett stort ansvar för ordning, precision och pedagogik. Ingrid var en av dem.

Tolv år senare, vid Londonolympiaden 1948, fanns hon åter i ledarstaben. Det visar att hon hörde till den lilla krets av svenska kvinnliga instruktörer som hade både internationell erfarenhet och förtroende från Gymnastikförbundet. Hennes gärning sträckte sig alltså över två olympiska epoker – före och efter kriget.

Lingiaden 1949 – höjdpunkten i hennes offentliga gärning

Efter kriget fick Ingrid en av sina mest betydelsefulla uppgifter: Lingiaden 1949. Hon stod som medförfattare till Dagövning för kvinnliga masstruppen, ett av evenemangets huvudnummer. Uppvisningen samlade tusentals kvinnor – många av dem husmödrar som tränade i föreningar runt om i landet – på Stockholms stadion.

Där stod de i vita blusar, blå gymnastikbyxor och vita skor, ordnade i formationer som fyllde hela arenan. Rörelserna var klassiskt svenska: tydliga, rytmiska, synkroniserade. Att utforma ett sådant program krävde både konstnärlig blick och organisatorisk skicklighet. Ingrid var en av dem som skapade den visuella och pedagogiska formen för hela den kvinnliga massuppvisningen.

I detta bar hon vidare arvet från sin moster Ester – ett arv av tydlighet, hållning och rörelsens enkelhet – men i en skala som få kvinnor före henne hade fått möjlighet att leda.

Åren i Nyköping – vardagens gymnastik och lokalt avtryck

Mitt i denna internationella och nationella verksamhet hade Ingrid också en tydlig lokal förankring. Under åren 1942–45 var hon gymnastiklärare vid Nyköpings flickskola. Där undervisade hon i en tid då kriget pågick i Europa och vardagen i Sverige präglades av knapphet och oro. Gymnastiken blev för många flickor en källa till stabilitet, disciplin och gemenskap.

Att du har fått ett gruppfoto av skolans lärare från en kvinna som själv hade Ingrid som lärare på folkhögskolan visar att hennes pedagogiska avtryck levde kvar i minnet hos dem hon undervisade. Det är ofta så med gymnastikdirektörer från denna tid: deras största påverkan märks inte bara i de stora uppvisningarna, utan i de människor de formade i vardagen.

Ett liv i rörelse – och i traditionens mitt

Sammantaget framträder Ingrid Ericsson som en kvinna som stod mitt i den svenska gymnastikens guldålder. Hon bar vidare en tradition som gått i arv från mostern Ester, hon utbildade nya generationer i Nyköping, och hon ledde svenska kvinnor på några av 1900‑talets största idrottsscener – Berlin 1936, London 1948 och Lingiaden 1949.

Hennes gärning förenade det lokala och det internationella, det vardagliga och det monumentala. Hon var en av de kvinnor som gjorde Linggymnastiken till både en folkrörelse och ett svenskt kulturarv.

*****

Mönstring

 Mönstring av värnpliktiga

Mönstring av värnpliktiga inför militärtjänsten 

ChatGPT svarar:

I mitten av 1950-talet var mönstringen till värnpliktig militärtjänst i Sverige en obligatorisk statlig process som omfattade i princip alla män i en årskull. Kallelsen skickades ut det år den värnpliktige fyllde 18 eller 19 år och angav tid och plats för inställelse vid ett mönstringsförråd. Mönstringen genomfördes lokalt men enligt centrala riktlinjer fastställda av Försvarsmakten. Syftet var att bedöma den inkallades medicinska, psykiska och intellektuella förutsättningar samt att fastställa lämpligt truppslag och utbildningstid. Närvaro var obligatorisk och uteblivande utan giltigt skäl kunde leda till rättsliga påföljder.

Själva mönstringsdagen följde ett fastlagt förlopp. Den inkallade genomgick först en administrativ registrering och därefter en omfattande läkarundersökning som bedömde syn, hörsel, hjärta, lungor, rörelseapparat och allmänt hälsotillstånd. Parallellt genomfördes fysiska prov som mätte styrka och kondition samt skriftliga prov avseende läsförståelse, räkneförmåga och logiskt tänkande. Psykologiska intervjuer förekom men var ännu relativt standardiserade och kortfattade. Efter avslutade tester fattades beslut om tjänstbarhet, befattning och preliminär inryckningstid. Resultatet meddelades ofta samma dag och antecknades i värnpliktskortet, vilket följde den värnpliktige genom hela tjänstgöringstiden.itten på 1950-talet?