Föreningen För Fotfria Kjolar

Mostrarna som cyklade i vida fotsida klänningar

Min kusin Lena skriver så här, när jag inte förstår vitsen med FFFK: 
Alla kvinnor tvingades ha långa kjolar som släpade i marken. De blev blöta, smutsiga etc. DE drömde  om kortare kjolar, kanske till ankeln, för att kunna röra sig bättre. En kvinnlig journalist fick i uppdrag att skriva om ett mord i en skog i Värmland. DE manliga journalisterna sprang snabbt i skogen. Det kunde inte den kvinnliga. Vad göra? Hon tog av sig den långa kjolen och sprang i underkläderna. Sant!
Och cykla på den tidens cyklar utan kedjeskydd  -- Sätt på dig en lång kjol och prova själv?

Copilot gjorde denna sammanfattning om fördelen med FFFK-s mode:
På 1920‑talet blev cykeln en symbol för kvinnors nya rörelsefrihet. Utbildade kvinnor, bland dem gymnastikdirektörer från GCI, använde cykeln både i arbetet och för friluftsliv. Samtidigt slog kortare och mer praktiska kjolar igenom, ett resultat av klädreformrörelsens arbete sedan sekelskiftet. I denna miljö uppstod också skämtsamma men tidsenliga initiativ som ”Föreningen För Fotfria Kjolar”, där namnet syftade på de kortare kjolar som gjorde cykling och vandring möjliga utan hinder. Tillsammans speglar detta en tid då kvinnlig självständighet och fysisk aktivitet blev en självklar del av det moderna livet.

Tre av Mostrarna ska på utflykt från Åsgården i Kolbäck runt 1920.

Kamera Minolta SRT‑101

 

Minolta SRT‑101

Steget från min gamla Edixa systemkamera blev stort när jag köpte denna exklusiva japanska kamera. Den köptes av min kusin Knut som var som turist i Japan 1967. 

Minolta SRT‑101 lanserades 1966 och var en avancerad 35‑mm spegelreflexkamera för sin tid. Den hade helt mekanisk slutare, TTL‑ljusmätning genom objektivet och Minoltas CLC‑system med två CdS‑celler som gav mer balanserad mätning vid starka kontraster. Kameran använde fullöppningsmätning, vilket innebar att ljusmätaren fungerade med objektivet helt öppet och gav en ljus sökarbild samtidigt som kameran kände av vald bländare. SRT‑101 använde Minoltas MC‑fattning och levererades ofta med 58 mm‑objektiv, vanligtvis f/1,4 eller f/1,7. Modellen tillverkades i ungefär tio år och var mycket populär bland seriösa amatörer. Om din kamera köptes 1967 var det alltså under de allra första produktionsåren.

Med en adapter kunde jag använd fler objektiv som jag använt på Edixan.

Mjölk och grädde

 

Mjölk från ett småjordbruk på 1940-talet

På ett litet jordbruk på 1940‑talet mjölkades korna vanligen vid fem–sex på morgonen och igen vid fem–sex på kvällen. Kvällsmjölken var fetare eftersom den hade stått längre i juvret, medan morgonmjölken var magrare. När mjölken stod stilla i mjölkrummet bildades ett gräddlager på ytan, vilket krävde ungefär tolv till arton timmars orörd ståtid. Det innebar att kvällsmjölken som hälldes upp i mjölkkannan och hämtades nästa morgon behövde bäras försiktigt den korta sträckan hem, så att gräddlagret inte stördes innan man skummade av det.

När man nu för tiden köper grädde i butiken, så kallas den för 'vispgrädde' fastän den inte är vispad. Konstigt. Kan du förklara? Vad borde i stället den grädde, som ska vispas, kallas?
I dag kallas grädde med hög fetthalt för vispgrädde, inte för att den är vispad utan för att fetthalten gör den lämplig att vispa. Benämningen används för att skilja den från gräddsorter med lägre fetthalt som inte går att vispa, som matlagningsgrädde och kaffégrädde. Historiskt behövdes ingen sådan beteckning eftersom all grädde var fullfet och därmed vispbar. Om man skulle använda ett mer logiskt namn i dag skulle den helt enkelt kunna kallas vispbar grädde, eftersom det är just den egenskapen som skiljer den från andra gräddsorter.

Moster Ingrid och gymnastiken

 

Ingrid Ericsson – en svensk gymnastikdirektör

Ingrid Ericsson växte in i den svenska gymnastiktraditionen genom både utbildning och släktband. När hon och hennes svägerska Rut började på Gymnastiska Centralinstitutet (GCI) på 1920‑talet mötte de en lärare som kom att prägla dem djupt: Ester Svalling, Ingrids egen moster. Ester hade själv utbildats till gymnastikdirektör runt år 1900, vid en tid då få kvinnor tog plats i den professionella kroppskulturen. Som lärare på GCI blev hon en förebild för en hel generation kvinnliga instruktörer – och för Ingrid blev hon både mentor och släkting.

Det var i denna miljö, där Linggymnastikens ideal förenades med stark kvinnlig yrkesstolthet, som Ingrid formades. Hon tog med sig Svallings tydlighet, disciplin och pedagogiska känsla in i sitt eget ledarskap.

Internationella massuppvisningar – Berlin 1936 och London 1948

Redan som ung instruktör fick Ingrid ansvar på internationell nivå. Hon var ledare för en stor svensk gymnastikgrupp vid Berlinolympiaden 1936, troligen en av de kvinnliga masstrupparna. Sverige skickade då 1 200 gymnaster – 600 kvinnor och 600 män – för att visa upp Linggymnastiken inför fullsatta läktare på Olympiastadion. Uppvisningarna var minutiöst koreograferade, och ledarna bar ett stort ansvar för ordning, precision och pedagogik. Ingrid var en av dem.

Tolv år senare, vid Londonolympiaden 1948, fanns hon åter i ledarstaben. Det visar att hon hörde till den lilla krets av svenska kvinnliga instruktörer som hade både internationell erfarenhet och förtroende från Gymnastikförbundet. Hennes gärning sträckte sig alltså över två olympiska epoker – före och efter kriget.

Lingiaden 1949 – höjdpunkten i hennes offentliga gärning

Efter kriget fick Ingrid en av sina mest betydelsefulla uppgifter: Lingiaden 1949. Hon stod som medförfattare till Dagövning för kvinnliga masstruppen, ett av evenemangets huvudnummer. Uppvisningen samlade tusentals kvinnor – många av dem husmödrar som tränade i föreningar runt om i landet – på Stockholms stadion.

Där stod de i vita blusar, blå gymnastikbyxor och vita skor, ordnade i formationer som fyllde hela arenan. Rörelserna var klassiskt svenska: tydliga, rytmiska, synkroniserade. Att utforma ett sådant program krävde både konstnärlig blick och organisatorisk skicklighet. Ingrid var en av dem som skapade den visuella och pedagogiska formen för hela den kvinnliga massuppvisningen.

I detta bar hon vidare arvet från sin moster Ester – ett arv av tydlighet, hållning och rörelsens enkelhet – men i en skala som få kvinnor före henne hade fått möjlighet att leda.

Åren i Nyköping – vardagens gymnastik och lokalt avtryck

Mitt i denna internationella och nationella verksamhet hade Ingrid också en tydlig lokal förankring. Under åren 1942–45 var hon gymnastiklärare vid Nyköpings flickskola. Där undervisade hon i en tid då kriget pågick i Europa och vardagen i Sverige präglades av knapphet och oro. Gymnastiken blev för många flickor en källa till stabilitet, disciplin och gemenskap.

Att du har fått ett gruppfoto av skolans lärare från en kvinna som själv hade Ingrid som lärare på folkhögskolan visar att hennes pedagogiska avtryck levde kvar i minnet hos dem hon undervisade. Det är ofta så med gymnastikdirektörer från denna tid: deras största påverkan märks inte bara i de stora uppvisningarna, utan i de människor de formade i vardagen.

Ett liv i rörelse – och i traditionens mitt

Sammantaget framträder Ingrid Ericsson som en kvinna som stod mitt i den svenska gymnastikens guldålder. Hon bar vidare en tradition som gått i arv från mostern Ester, hon utbildade nya generationer i Nyköping, och hon ledde svenska kvinnor på några av 1900‑talets största idrottsscener – Berlin 1936, London 1948 och Lingiaden 1949.

Hennes gärning förenade det lokala och det internationella, det vardagliga och det monumentala. Hon var en av de kvinnor som gjorde Linggymnastiken till både en folkrörelse och ett svenskt kulturarv.

*****

Mönstring

 Mönstring av värnpliktiga

Mönstring av värnpliktiga inför militärtjänsten 

ChatGPT svarar:

I mitten av 1950-talet var mönstringen till värnpliktig militärtjänst i Sverige en obligatorisk statlig process som omfattade i princip alla män i en årskull. Kallelsen skickades ut det år den värnpliktige fyllde 18 eller 19 år och angav tid och plats för inställelse vid ett mönstringsförråd. Mönstringen genomfördes lokalt men enligt centrala riktlinjer fastställda av Försvarsmakten. Syftet var att bedöma den inkallades medicinska, psykiska och intellektuella förutsättningar samt att fastställa lämpligt truppslag och utbildningstid. Närvaro var obligatorisk och uteblivande utan giltigt skäl kunde leda till rättsliga påföljder.

Själva mönstringsdagen följde ett fastlagt förlopp. Den inkallade genomgick först en administrativ registrering och därefter en omfattande läkarundersökning som bedömde syn, hörsel, hjärta, lungor, rörelseapparat och allmänt hälsotillstånd. Parallellt genomfördes fysiska prov som mätte styrka och kondition samt skriftliga prov avseende läsförståelse, räkneförmåga och logiskt tänkande. Psykologiska intervjuer förekom men var ännu relativt standardiserade och kortfattade. Efter avslutade tester fattades beslut om tjänstbarhet, befattning och preliminär inryckningstid. Resultatet meddelades ofta samma dag och antecknades i värnpliktskortet, vilket följde den värnpliktige genom hela tjänstgöringstiden.itten på 1950-talet? 

Jan Ottosson som var Bastu-Jan med alla

 

Berättelsen om Jan Ottosson

Absolut, här kommer texten omformad i bloggformat, med en berättande och personlig ton som passar en minnes- eller kulturblogg.

---

Bastu-Jan – en folkhögskolebyggare med värme

Vissa människor sätter spår inte genom höga röster – utan genom närvaro.
En sådan var Jan Ottosson.

Han var smålänningen som kom att bli en av folkhögskolans verkliga profiler. Lärare. Rektor. Skolbyggare. Gymnastikdirektör. Och för många: helt enkelt Bastu-Jan.

---

Småländsk envishet och nordisk bildning

Jan hade sin grund i Småland – i det lugn och den uthållighet som så ofta präglar landskapet och människorna där. Lärarutbildningen fick han i Växjö, där han lade den pedagogiska grunden.

Men han stannade inte där. Vidare studier i Danmark gav honom nya perspektiv. Den danska folkhögskoleandan – med samtalet, det levande ordet och den personliga utvecklingen i centrum – kom att följa honom genom hela livet. För Jan var undervisning aldrig bara kunskapsöverföring. Det var möte.

---

Åren på Tärna – skolan som livsform

Den skola som starkast förknippas med hans namn är Tärna folkhögskola. Där verkade han under många år – först som lärare, senare som rektor.

Han var inte en rektor som gömde sig bakom expeditionens dörr. Han rörde sig bland deltagarna. Deltog i gymnastiken. Samtalade i korridorerna. Satte sig i matsalen.

För honom var folkhögskolan en hel miljö – ett sammanhang där bildning, gemenskap och vardagsliv flöt samman. Ordning och struktur var viktiga, men ännu viktigare var andan. Och den skapades tillsammans.

---

Stensund och nya skolor

Under åren 1950–1954 verkade han även vid Stensunds folkhögskola. Det var en tid då folkbildningen sökte nya vägar efter krigsåren, och Jan bidrog med erfarenhet och idéer.

Men han nöjde sig inte med att förvalta. Han var också med och startade flera nya folkhögskolor. Att starta en skola är mer än att öppna dörrar – det är att formulera en tanke, samla människor kring den och ge den liv. Där var han i sitt rätta element.

---

Gymnastikdirektören

Jan var utbildad gymnastikdirektör – en titel som i dag nästan låter högtidlig. Men för honom handlade det inte om prestige. Det handlade om hälsa.

Han såg kroppen som en självklar del av bildningen. Rörelse, hållning, andning – allt hörde ihop med lärandet. Kunskap satt inte bara i huvudet.

---

Bastu-Jan

Och så bastun.

Smeknamnet fick han för sitt starka engagemang för bastubadets hälsosamma kraft. För Jan var bastun inte bara värme – den var vila, rening och gemenskap.

Där suddades roller ut. Lärare och deltagare satt på samma lavar. Samtalen blev friare. Tankarna klarare.

I dag talar vi om återhämtning och stresshantering. Jan praktiserade det långt innan orden blev moderna.

---

En folkbildare av den gamla stammen

Jan Ottosson tillhörde den generation som såg folkbildningen som ett kall. De byggde inte karriärer – de byggde miljöer.

Han förenade småländsk stadga med nordisk öppenhet.
Han förenade kropp och själ.
Han förenade värme och struktur.

Och kanske är det just därför han blev ihågkommen.

Inte bara som rektor.
Inte bara som gymnastikdirektör.

Utan som Bastu-Jan – mannen som visste att bildning också behöver värme.

*****

Dagmars fortbildningskurs

 

Min mors rapport från kursen i Norge 1933

Till    Västmanlands läns Landstings Folkbildningskommitté, Västerås

Med stor tacksamhet för stipendiet á kr. 100:-, (motsvarar 2500 kronor i dagens penningvärde) som jag erhållit för deltagandet i den av Föreningen Norden anordnade kursen för skolkökslärarinnor i Norge innevarande sommar, ber jag härmed vördsamt få översända en kortfattad redogörelse av densamma.

Denna kurs var den första nordiska studiekursen för lanthushålls- och skolkökslärarinnor, ordnad av Föreningen Norden i samarbete med Landslaget för Husstellærerinner, Skolekjøkkenlærerinnenes Landsforening, Statens Lærerinneskole i Husstell och Norske Kvinners Nasjonalråd. Den avhölls i Oslo, Hurdals Verk och Lillehammer under tiden 3/7–10/7 1933.

Kursens program utgjordes av följande huvudämnen: – Arbetsläran och dess användning i husligt arbete – Ekonomins plats i hushållsundervisningen – Rationella metoder i densamma

Dessutom hölls föredrag över speciellt norska ämnen samt studiebesök i undervisningsanstalter, historiska samlingar och praktiska verksamhetsfält.

Kursen öppnades söndagen den 2 juli på Statens lärarinneskola i husstell på Stabeck, beläget strax utanför Oslo. Denna skola är rätt nybyggd och därför naturligtvis även modernt inredd. Lärosalarna voro mycket stora och ljusa, gott om spisar fanns det – både elektriska och koksspisar. Elmaskiner och apparater användes mycket i Norge beroende på att strömmen är så billig. I bagarstugan fanns tre murade bakugnar ovanpå varandra; de två övre var elektriska, den undre eldades med ved. På ugnsluckorna fanns infällda glasrutor, så att man kunde se direkt in i ugnen. En del av bakborden var låga, så att man kunde sitta och baka – särskilt bra vid tunnbröds- och småbrödsbak. Degfaten var naturligtvis av rostfri plåt.

Förberedelseköket

I köken hade varje hushåll, bestående av en till tre elever, sin egen spis, elektrisk platta, bord, skåp, diskbänk o.s.v. I ett av köken fanns ända till sju spisar. Spisarna var oftast placerade två och två tillsammans; mitt över dem stod en järnställning med galler, på vilken man kunde stjälpa inventarier för torkning. Dessutom hade lärarinnan ett eget demonstrationsbord med elektrisk platta.

De vanliga arbetsborden var så beskaffade att man med klotsar kunde höja och sänka dem efter elevernas längd. I själva borden fanns även lådor för mjöl och socker – alltså de ingredienser man oftast behöver. För att skrapa fat och tallrikar innan diskning fanns utmärkta små gummiskrapor, och för att få disken väl desinficierad ställdes ståltrådskorgar ned i den vanliga sköljbaljan. Porslin lades ned i den och kokande vatten hälldes över; korgen lyftes upp och porslinet fick självtorka. Spisarna gjordes ej rena med spissvärta utan med smärgel.
Något som vi ännu saknar, men som norska skolkökslärarinnor har, är en utmärkt plansch över våra viktigaste grönsaker.

Den 3 juli började demonstration av de i programmet utlovade skolköken. Bryns folkskola har ett praktiskt inrett familjekök, med vid ena kortväggen anordnad plats för demonstrationer — en kombination som för övrigt förekom flerstädes. Vidare hade vid inredningen följts den principen att en vackrare vara oftast aktas bättre än en av grövre material. Arbetsborden voro belagda med asbestcement. Skolköket på Kampen var av annat slag — ett idealkök för laboratorieundervisning, med plats för 30 elever. Halva detta kök var inrett till familjekök. De båda köken användes ej samtidigt utan växelvis. Oslo kommunala husmodersskola var inredd i en före detta folkskola, vid vars ombyggnad väl utnyttjat de möjligheter som redan fanns. Under sakkunnig ledning demonstrerades sedan Elektrisk Bureaus fabriker och i omedelbar anslutning därtill höll en av ingenjörerna ett av kursens synnerligen uppskattat instruktivt föredrag om elektricitetens användning i hushållet, med demonstration av spisar och apparater.

Den 4–7 juli avhölls å Hurdals Verk den teoretiska delen av programmet. Den bästa av de 15 föreläsarna var ingenjör Hellern, som talade om: Arbetsläran i det praktiska livet. Hur forskning, standardisering, kontroll och samarbete äro de fyra grundpelarna i den moderna vetenskapliga arbetsledningen. Den psykotekniska forskningen behövs för att kunna placera rätt man på rätt plats. En annan viktig del i forskningen är den maskinella och det ekonomiska tillvaratagandet av produkterna vid deras framställning.

Till denna forskning hör: bestämmandet av de för framställningen av produkterna nödvändiga maskinerna och apparaterna; ekonomisk placering av arbetsrummen och arbetsplatserna; ekonomisk placering av maskinerna och deras ekonomiska utnyttjande. Maskinerna måste vara så placerade att de ge tillräcklig arbetsfrihet vid arbetsplatsen och så att arbetsoperationerna gå i logisk följd. I nödfall kunna dessa få gå i sicksack, men aldrig tillbaka. För att ekonomiskt kunna utnyttja maskinen måste man känna dess karakteristiska egenskaper. Likaså är forskningen av råvarorna och produkterna nödvändig.

Det äldsta och viktigaste hjälpmedlet vid driftsrationaliseringen är operationsstudiet, som utgöres av kombinerad tids- och rörelsestudie. Med en mångfald exempel visade föreläsaren hur arbetsoperationerna genom dessa forskningar kunna förenklas och förbättras, så att produktionen ökas samtidigt som arbetet blir mindre tröttande.

Den vetenskapliga arbetsledningens principer äro inte endast till för industrien. De kunna naturligtvis användas likaväl i hemmet. Om detta ämne rörde sig fröken Wenche Nissens föredrag. I hemmet finnas många sysslor, som komma om och om igen och som därför bli tröttande, ja rent av bli till en plåga. Där behövs rationalisering. Statiskt arbete tröttar ju mer än dynamiskt och där får vi böra sträva efter att det statiska arbetet blir så ringa som möjligt. Varför utföra vi ett arbete stående, när det är tre gånger så tröttande som sittande? Varför har vi ej arbetsborden höj- och sänkbara? Varför står vi krokiga över tvättbaljan, det är inte enbart tröttande det förstör även våra knän och fötter? Varför ha vi inte hjul på våra arbetsbord, ja även på en hel del möbler, som måste flyttas då och då? Varför ändrar vi t ex inte möbleringen i köket
 för att sedan kunna spara på stegen? Varför räkna vi inte med att ett arbete kostar även om vi själva utföra det? En husmor med bra system i hushållet spar både tid, krafter och pengar.

Tre föredrag berörde ekonomiens plats i skolköksundervisningen: Fil. mag. Laura Harmaja: Hemhushållningens uppgift under kristiden. Fröken Agnes Elgström: Ungdomens opdagelse i ekonomi. Fröken Tilda Hansson: Undervisning i hushållsekonomi.

Lektor Ella Kittunens föredrag om Ekonomisk och näringsfysiologisk matlagning i lärarinneundervisningen uppskattades livligt.

Ett av de inledande föredragen om rationella metoder i skolköksundervisningen hölls av fröken Gertrud Bergström. Vi måste lära eleverna att tänka självständigt. Arbetet i hemmet måste vara organiserat likaväl som i skolköket. Viktigt är att se till att eleverna få ett gott handgrepp redan från början. En skolkökslärarinna bör åtminstone tidvis själv sköta ett hem; hon får då mer träning, håller sig bättre i form och vet bättre huru lång tid och huru mycket kraft ett visst arbete kräver.

Vidare måste vi ge eleverna rutin i arbetet, t.ex. låta dem reda en enkel sås gång på gång tills de äro säkra och lyckats bra. Då så är lämpligt bör tidtagning av arbete och tavlan förekomma. Se till att eleverna ha rätt ställning i sitt arbete. Vidare bör man iakttaga elevernas förmåga att välja för arbetet lämpliga redskap. För äldre elever kan det vara lämpligt börja med en kurs i materiallära. — Ej rationellt med kopparkärl, som jämt skola skuras, och med parkettgolv, som skola gnidas spegelblanka och hala för att vara vackra.

Bör framhålla för eleverna att man ej får leva över sina tillgångar. Klargöra skillnaden mellan lojal och illojal konkurrens. Kan ske genom att påvisa annonser i de dagliga tidningarna.

Överlärare Anna Sethnes föredrag om Nyare arbetsmetoder i skolan gav anledning till många reflektioner. Psykologien måste få mer plats, annars kan inte undervisningen reformeras — och det behövs. Skolkökslärarinnan får inte glömma att hon ofta får ta emot de unga flickorna i en för dem svår ålder, i en stillastående period. Aktivitetens pedagogik skall komma till sin rätt, viljan skall tändas och självverksamheten utvecklas mot fasta bestämda mål. Det självständiga omdömet utvecklas inte i skolköken under de nutida bundna planerna. Planerna skola aldrig vara statiska utan dynamiska. En lärare, som iakttager och leder, är idealet.

Från Hurdals Verk företogs en utflykt till Eidsvolds minnesrika gamla byggnad och till Akershus fylkes husmodersskola, om vars tillblivelse skolans egen arkitekt gav en orientering.

På färden till Lillehammer besöktes bl.a. Grefsheim, en av Norges äldsta gårdar, där statsrådet och fru Mellby gästfritt visade oss ett verkligt norskt hem.

Vistelsen i Lillehammer varade i två dagar och ägnades norsk bondekultur med föredrag av olika slag och visning av de Somvigska samlingarna på Maihaugen.

Konsulent Dina Larsen höll ett kåserande föredrag om gammelnorsk mat och i en del fall demonstrerades tillagningen.

Från Lillehammer gjordes ett besök på Björnsons Aulestad och en färd uppåt Gudbrandsdalen.

Den 10 juli hölls avskedsfest uppe i de gamla byggnaderna på Maihaugen, där vi blevo bjudna på typisk norsk mat: på römmegröt och spegepölse, på lefsor och flatbröd.

Kursen var i allo lyckad. Den gav oss djupare självkännedom, starka impulser från andra arbetsområden, goda pedagogiska uppslag samt en rikedom av litteratur. Den personliga dagliga samvaron med kolleger, som till stor del utgjordes av de nordiska ländernas elittrupp av det husliga arbetets pedagoger, gav kanske den allra största behållningen.

Kolbäck den 30 december 1933.

Dagmar Eriksson