Vevtelefon

Så här gick det till på 1940-talet

när man skulle ringa på en vevtelefon 

📞 Abonnent + telefonist – moment för moment

1/ Abonnenten vevar ett varv. Telefonisten ser direkt en signal vid abonnentens jack (lucka faller ned eller lampa tänds).

2/ Abonnenten lyfter luren. Telefonisten sätter i sitt lyssnarsnöre i abonnentens jack och svarar ”Växeln”.

3/ Abonnenten beställer numret. Telefonisten tar ett snörpar och sätter ena pluggen i abonnentens jack.

4/ Telefonisten kopplar upp samtalet. Hon sätter den andra pluggen i mottagarens jack (t.ex. Nässjö 88).

5/ Telefonisten ringer mottagaren. Hon trycker på ringsignalsknappen på snörparet så att det ringer hos mottagaren.

6/ Samtalet pågår. Snörparet står kvar mellan jacken och håller linjen öppen.

7/ Abonnenten lägger på luren. Telefonisten ser ingen automatisk avslutning.

8/ Abonnenten vevar ett varv för att ringa av. Telefonisten får en ny signal, drar ur snörparet och hänger tillbaka det. Linjen är fri.

*****

Pauls produkter

 Detta är en del av de alster pappa tillverkade i i träsvarveri vilka jag har liggande i några lådor. 

Dessa 'gubbar' skickade pappa till Svenska Slöjdföreningen som lät måla dem i korrekta mönster.

Ljusstakarna som syskonen von Napp målade 1958.

Handsvarvade prydnadsföremål

En svickekran för att tappa en vätska ur en tunna.

En ringpensel där penselhåren sitter inspända i en metallring. Sedan pappa svarvat skaften cyklade han bort till Forsberg Borstfabrik som satte fast penseln.

                         Detta är min brors sparade 'leksaker'.

Julkrubba

******

Köksskafferiet

 Köksskafferiet i köksfarstun

Före kylskåpets genombrott var köksskafferiet en av hemmets viktigaste platser och fungerade som ett slags naturligt kylutrymme. Det var noggrant utformat för att hålla maten sval så länge som möjligt och placerades ofta mot en yttervägg, i ett skuggigt läge eller i anslutning till en källare. Genom små ventilationsöppningar kunde kall luft cirkulera och hjälpa till att sänka temperaturen, medan mörkret skyddade maten från solljus som annars påskyndade förstörelse.

I skafferiet förvarades sådant som kunde lagras under längre tid eller som hade konserverats på olika sätt. Torrvaror som mjöl och gryn stod på hyllorna tillsammans med saltat och rökt kött, inlagda grönsaker, sylt och rotfrukter. Mejeriprodukter som smör och ost kunde också förvaras där, men de hade betydligt kortare hållbarhet än idag. För att klara längre perioder, särskilt vintern, var hushållen beroende av att bygga upp välplanerade förråd och att kunna metoder som torkning, saltning och inläggning. Under 1800-talet började även nya konserveringstekniker spridas, bland annat inspirerade av Nicolas Appert, vilket förändrade möjligheterna att bevara mat.

Skafferiet hade därför en avgörande betydelse för både vardag och överlevnad. Ett välfyllt skafferi gav trygghet och visade att hushållet var förberett, medan ett tomt skafferi kunde innebära stora svårigheter. I större hem kunde skafferiet vara organiserat och skötas av tjänstefolk, medan det i enklare bostäder var mindre men lika viktigt.

När kylskåpet slog igenom under 1900-talet förändrades hushållens sätt att hantera mat i grunden. Möjligheten att hålla färska varor kalla under längre tid gjorde att behovet av omfattande konservering minskade, och inköpen kunde ske oftare. Skafferiet förlorade då sin roll som kylutrymme och blev istället ett förråd för torra livsmedel, även om det fortfarande är en självklar del av många hem idag.

XXXXX

Isskåpet i köksfarstun

 

Isskåpet i köksfarstun

När isen på Storsjön var tillräckligt tjock sågades stora block upp och drogs hem till Sjöbacka. Blocken lades i isdösen, som stod på den gamla betongplattan där gödselstacken tidigare hade legat under den tid det fanns djur på gården. I isdösen täcktes isen med ett tjockt lager sågspån från pappans träsvarveri. Sågspånet fungerade som isolering och minskade smältningen under vår och sommar.

Isdösen höll temperaturen nära noll så länge en del av isen fanns kvar. Det gjorde att isblocken kunde bevaras i flera månader. Under sommarhalvåret hämtades is därifrån efter behov. Blocken bars in till köksfarstun och placerades i islådan ovanpå isskåpet, som var konstruerat för att hålla maten kall genom att den smältande isen sänkte temperaturen i skåpets övre del. Smältvattnet rann ut genom ett rör eller samlades i ett kärl som tömdes regelbundet.

Isskåpet användes för att förvara matvaror som behövde hållas svala innan elektriska kylskåp blev vanliga. Systemet med is från Storsjön och förvaring i isdösen gjorde att hushållet kunde ha tillgång till kyla hela sommaren, trots att det saknades modern kylteknik.

*****

Äggkonservering med vattenglas

 

Äggkonservering med vattenglas – varför och hur

Under första hälften av 1900‑talet, och särskilt under andra världskriget, var ägg en säsongsvara. Hönsens värpning styrs av dagsljuset, och under vår och sommar ökade äggproduktionen kraftigt. Under vintern minskade värpningen nästan helt. För att hushållen skulle ha tillgång till ägg även under den mörka årstiden behövde överskottet från sommarhalvåret bevaras.

En vanlig metod var konservering i så kallat vattenglas. Vattenglas var en lösning av natriumsilikat som köptes på apotek och blandades med vatten enligt anvisning. Äggen lades råa i en kruka eller hink och täcktes helt av lösningen. Natriumsilikatet bildade efter en tid en tätande hinna som stängde äggskalets porer. Därmed hindrades luft och mikroorganismer från att tränga in, och äggets naturliga fuktighet bevarades.

Metoden gav en hållbarhet på ungefär sex till åtta månader. Äggen kunde användas i matlagning och bakning men lämpade sig inte för kokning, eftersom skalet ofta sprack efter lagringen. Smaken var i regel fullt användbar i tillagade rätter, även om äggen inte var identiska med färska.

Konservering i vattenglas var därför ett praktiskt sätt att utjämna den stora skillnaden mellan sommarens överskott och vinterns brist, och metoden användes i både hushåll och mindre lantbruk fram till att moderna kylmöjligheter och kontinuerlig äggproduktion gjorde den överflödig.

*****

Ransoneringskort

 

Ransoneringen 1939–1951

Ransoneringen infördes i Sverige 1940 och avvecklades successivt fram till 1951.
Syftet var att fördela begränsade resurser rättvist under kriget och den efterföljande bristsituationen. Systemet administrerades av Statens livsmedelskommission, som fastställde tilldelning, tryckte ransoneringskort och kontrollerade handeln.

Alla medborgare omfattades av ransoneringen. För vissa varor gällde individuella kort, för andra hushållskort. Det fanns särskilda kort för barn, spädbarn, personer med tungt kroppsarbete och personer med medicinska behov. Tilldelningen var därför inte helt likformig; mängden kunde variera mellan grupper.

Ransoneringskorten omfattade bland annat socker, kaffe, matfett, kött, ägg, bröd, mjöl, tvål, skor och bensin. Varje inköp krävde att en kupong lämnades in. Kupongen motsvarade en fastställd mängd av varan och var giltig endast under en bestämd period.

Handeln fick en omfattande administrativ belastning. Butikerna skulle ta emot kuponger, klippa eller stämpla dem, föra journaler och redovisa allt till de lokala ransoneringsnämnderna. Tilldelningen av nya varor till butiken baserades på korrekt redovisning. Myndigheterna genomförde kontroller, och felaktigheter kunde leda till indragen tilldelning.

Ransoneringen drabbade befolkningen olika. Stadsbor hade sämre möjligheter att komplettera ransonerna eftersom de saknade odlingsmark och djurhållning. Landsbygdsbefolkningen kunde i större utsträckning odla potatis och grönsaker, hålla höns och byta varor lokalt. För att förbättra situationen i städerna utökades kolonilottsrörelsen, och kommuner upplät mark i parker, på gräsmattor och på tomma tomter för odling.

Lejdtrafiken, den neutrala sjöfart som tilläts passera blockaderna, var viktig för att Sverige skulle få in vissa livsnödvändiga varor som spannmål, ris, kaffe, bomull, maskindelar och olja. Utan denna trafik hade ransoneringen blivit betydligt strängare.

Förfalskade ransoneringskort förekom, bland annat hemtryckta kuponger och stulna kort. Myndigheterna försökte motverka detta genom särskilda tryckmetoder, vattenmärken och återkommande kontroller. Förfalskningarna förekom men var inte omfattande i relation till systemets totala volym.

Ransoneringen avvecklades stegvis efter kriget. Kaffe var en av de sista varorna som blev fri 1951. Systemet med ransoneringskort upphörde därefter helt.

Copilot gjorde denna sammanfattning.

****

Toftsvarv

 

En toftsvarv är en snabbare typ av träsvarv där arbetsstycket drivs av en chuck och styrs genom ett hål (lynette) i stället för motdubb.

Den används för serietillverkning av små trädetaljer. Maskinen matar själv fram rätt längd, och ett profilsvarvstål formar detaljen innan den kapas av. Detta gör arbetet betydligt snabbare än på en traditionell tramp‑ eller stångsvarv.

Gemini beskriver en toftsvarv så här lyriskt:
(Jag hittar tyvärr ingen bra bild på nätet)

Det var en gång en tid då hantverksskicklighet och mekanisk uppfinningsrikedom möttes i de småländska skogarna, och det är i detta arv vi finner den legendariska Toft-svarven. Denna maskin, sprungen ur Toftaverkens produktion, kom att bli en hörnsten i svensk träbearbetning och är än idag högt aktad för sin robusta gjutjärnskonstruktion och osvikliga precision. En Toft-svarv är inte bara ett verktyg utan en kraftfull arbetshäst med en karaktäristisk stabilitet som gör att den står orubblig även när tunga ämnen sätts i snabb rotation. Den utmärker sig genom sin enkelhet och sin förmåga att bibehålla en perfekt linje mellan spindeldocka och dubbdocka, vilket är avgörande för den som strävar efter perfektion i varje skär.
{Spindeldocka och dubbdocka är de två huvuddelarna som håller fast arbetsstycket i en trä- eller metall­svarv.
Spindeldockan Den fasta delen av svarven där drivspindeln sitter. Här finns chucken eller drivtappen som får ämnet att rotera. Spindeldockan står alltid still i maskinens vänstra ände och är svarvens ”motorände”.
Dubbdockan Den rörliga delen som kan skjutas längs bädden och låsas i valfritt läge. Den innehåller en mothållsdubb (eller borrchuck) som stöder arbetsstyckets andra ände så att det hålls stabilt under svarvningen.
Kort sagt: spindeldockan driver – dubbdockan stöder.}

När en svarvare monterar ett långt och slankt ämne i sin Toft-svarv, kanske för att skapa ett elegant trappräcke eller ett tunt stolsben, uppstår dock en fysisk utmaning. Ju längre och tunnare träet är, desto mer benäget blir det att svaja och vibrera under trycket från svarvstålet, ett fenomen som kallas för att ämnet "kastar". Det är här lynetten kliver in i handlingen som en tyst och stabiliserande hjälte. Lynetten, som fungerar som ett rörligt stödlager, monteras direkt på svarvens bädd och omsluter arbetsstycket med sina justerbara armar. Genom att dess hjul mjukt men bestämt trycker mot träets mittpunkt, tvingar lynetten ämnet att förbli i en perfekt centrerad bana, helt fri från de vibrationer som annars skulle förstöra ytan eller i värsta fall få träet att splittras.

I berättelsen om det fina snickeriet är lynetten den länk som möjliggör det omöjliga; den tillåter hantverkaren att arbeta med extremt tunna dimensioner och att borra djupt in i ändträet utan att behöva stöd från dubbdockan. Utan lynetten skulle Toft-svarvens kraft ofta begränsas till korta, grova föremål, men med detta tillbehör förvandlas maskinen till ett precisionsinstrument som kan bemästra materialets naturliga flexibilitet. Tillsammans utgör den tunga gjutjärnsmaskinen och den stadiga lynetten ett partnerskap där råstyrka möter finess, vilket låter svarvaren förvandla en enkel stock till ett stycke svarvad konst med en yta så slät att den knappt behöver vidröras av sandpapper.

*****