École Florence Nightingale

 

Om École Florence Nightingale i Bordeaux 1929

År 1929 vistades min mor Dagmar under nio månader vid École Florence Nightingale i Bordeaux, en av de mest framstående sjuksköterskeskolorna i Frankrike vid denna tid. Skolan var en del av det protestantiska sjukhuset i staden och hade redan sedan slutet av 1800-talet byggt upp ett rykte som en modern och seriös utbildningsinstitution.

Namnet bar den efter Florence Nightingale, vars idéer hade revolutionerat sjuksköterskeyrket. Här betraktades vård inte bara som ett kall, utan som ett yrke som krävde utbildning, disciplin och vetenskaplig förståelse. Din mors tid där innebar därför inte bara studier, utan ett intensivt deltagande i sjukhusets dagliga arbete.

Utbildningen var praktiskt inriktad. Eleverna arbetade långa dagar och roterade mellan olika avdelningar som medicin, kirurgi, barnsjukvård och mödravård. Genom detta fick de en bred och konkret erfarenhet av vårdens alla delar. Samtidigt ställdes höga krav på ansvarstagande, noggrannhet och ett professionellt bemötande av patienterna.

Just kring 1929 befann sig skolan i en särskild utvecklingsfas. Efter första världskriget hade den fått stöd från amerikanska sjuksköterskor, vilket bidrog till att stärka dess internationella betydelse. Detta gjorde att din mor inte bara studerade vid en fransk institution, utan vid en plats som hade blivit en symbol för modern sjuksköterskeutbildning även utanför Europas gränser.

Att hon tillbringade nio månader där innebär att hon var en del av denna miljö av lärande, disciplin och internationellt utbyte. Det var en tid då sjuksköterskeyrket höll på att formas till det vi idag känner igen som en profession, och hennes erfarenheter från Bordeaux var sannolikt både krävande och formande.

(Copilot har sammanfattat ovanstående med i huvudsak nedanstående presentationer som underlag.)

*****

Ryttarolympiaden i Stockholm 1956

 

⭐ Ryttarolympiaden i Stockholm 1956 – kronologisk och faktabaserad text

1956 gjorde jag värnplikten på Ing 1 i Solna. Samma sommar hölls de olympiska ryttartävlingarna i Stockholm, eftersom Australiens karantänsregler hindrade hästar från att tas in i landet. Beslutet att flytta ryttardelen av OS till Sverige fattades av IOK 1954.

Invigningen ägde rum på Stockholms stadion. Drottning Elizabeth II och prins Philip var på statsbesök och anlände tillsammans med kung Gustaf VI Adolf. Prins Bertil höll invigningstalet. Jag hade förmånen att vara på plats.

En av tävlingsgrenarna var fälttävlan, som genomfördes på Järvafältet. Terrängbanan var omkring sju kilometer lång med trettiotre hinder. Regn hade gjort marken hal och lerig, vilket bidrog till att flera ekipage föll. Cirka 40 000 åskådare följde tävlingen.

Ing 1 hade fått uppdraget att bygga hindren och bemanna banan enligt de specifikationer som SOK och tävlingsledningen fastställt. Militären hade ingen del i hinderkonstruktionens utformning eller säkerhetsbedömning; ansvaret låg helt hos arrangören och FEI:s tekniska delegation. Värnpliktiga användes som arbetskraft och funktionärer, bland annat som fotografer vid olika hinder. Jag tjänstgjorde själv vid ett annat hinder än det som senare blev omtalat.

Det mest kritiserade hindret blev nummer 22, där flera ekipage föll i den branta nedförsbacken direkt efter hindret. Olyckorna ledde till diskussioner om hinderutformning och säkerhet, men inget ansvar riktades mot militären. Efterspelen handlade om arrangörens bedömningar, inte om utförandet av de arbetsorder som Ing 1 fått.

Bland publiken fanns min mammas kusin, Eric Ericsson från Säby gård, en erfaren hästkarl. Enligt vad som berättats ingrep han när flera hästar hamnade i oordning vid hinder 22 och fick senare ett tack från Sveriges Olympiska Kommitté. Jag har viss kontakt med hans son Calle och ska höra om han känner till mer.

Sverige hade stora framgångar i tävlingarna: Petrus Kastenman tog guld i fälttävlan och Henri St Cyr vann dubbla guld i dressyr.

Diabilders åldrande

 

Diabilders åldrande

Copilots svar sedan jag berättat om mina erfarenheter från 40 års fotografering med diafilm.

Gamla diabilder förändras ofta med tiden, framför allt genom blekning eller ett rödstick. Det beror på att diafilmens tre färgskikt åldras olika snabbt. De blå och gröna skikten bryts ned först, medan det röda är mer stabilt och därför blir dominerande när färginformationen försvagas. Värme, fukt och ljus påskyndar processen, och diafilm från mitten av 1900‑talet har en begränsad kemisk livslängd oavsett hur den förvarats.

Skillnaderna mellan olika fabrikat spelar också stor roll för hur bilderna ser ut i dag. Kodachrome fanns i flera varianter och var känt för hög färgstabilitet och klara blå toner. Agfas diafilmer hade en mjukare färgåtergivning men var mer känsliga för åldrande, vilket gör att äldre Agfa‑dior oftare visar blekning eller rödstick. Prisskillnaderna speglade ofta den kemiska kvaliteten: dyrare filmer hade mer stabila färgämnen, medan billigare fabrikat åldrades snabbare.

Monteringen påverkar också resultatet. Dior som sattes i glasade ramar drabbas ofta hårdare eftersom glaset kan kapsla in fukt som finns kvar i filmen efter framkallning, särskilt om de monterades direkt vid leverans. Den instängda fukten kan ge slöjor, flammor och i vissa fall mögelangrepp. Pappramar ventilerar bättre och minskar risken för fuktskador, även om de i stället är mer utsatta för repor och fingeravtryck.

När färgskikten väl har brutits ned går det inte att reparera själva filmen, men vid digitalisering kan man ofta mildra rödstick och förbättra färgbalans och kontrast så långt originalmaterialet tillåter.

Prosten Axel Ericsson

 

Prosten Axel Ericsson

Axel Ericsson (1894–1984) kom att bli en viktig gestalt i både Säby och Kolbäck, och också i min egen familjs historia. Efter studier i Uppsala tog han teologie kandidatexamen 1921 och kom året därpå till Säby som komminister. Där gjorde han sig snabbt omtyckt, inte minst genom sitt engagemang i bygden. År 1923 gifte han sig med Anna‑Lisa från Säby Gård, syster till min morfar August, och blev därmed en del av den släktkrets som följt mig genom livet. Han tog initiativet till Säby Hembygdsförening 1924 och blev dess första ordförande, och tillsammans med den unge Set Svanholm skapade han musikaliska inslag som många mindes långt senare. Efter några år som kyrkoherde i Fläckebo återvände han 1938 till Kolbäck, nu som kyrkoherde med ansvar även för Säby. För min mamma Dagmar fick han en särskild betydelse: han konfirmerade henne och vigde henne i Kolbäcks kyrka 1934. Axel Ericsson avslutade sin tjänst som kontraktsprost i prostgården intill kyrkan och förblev djupt förankrad i bygden. När hans gamle vän Set Svanholm låg på sin dödsbädd 1964 kallades Axel dit, och Svanholms sista önskan var att få höra honom berätta om Säby. Axel gick bort 1984, 89 år gammal, och vilar tillsammans med sin hustru på Kolbäcks kyrkogård.

Den vakne läsaren märker nog att AI haft en roll i skapandet av texten.

tant Irma men Farfar August

 

Man skriver tant Irma men Farfar August

I svenskan skriver man ord som tant, farbror och moster med liten bokstav när de används som vanliga titlar framför ett namn, till exempel tant Irma. Däremot får familjeroller som används som egennamn stor bokstav, som Farfar August eller Mamma Dagmar, eftersom de fungerar som personens namn inom familjen. Skillnaden handlar alltså om att vissa titlar är allmänna substantiv medan andra fungerar som unika namn i släkten.

"Fabrikör” vs ’fabrikör’

 

Vad är det för skillnad på ”fabrikör” och ’fabrikör’?

Copilot svarar:
I svensk text är det dubbla citattecknet, ” ”, den normala markeringen när man vill citera något, återge en titel eller lyfta fram ett ord som benämning. Det är den form som rekommenderas i allt från tidningstext till memoarer och sakprosa. De enkla citattecknen, ’ ’, förekommer också men används mer sparsamt och ofta med en särskild ton: de kan signalera ironi, distans eller att ordet är ifrågasatt. Därför uppfattas ”fabrikör” som en neutral och korrekt återgivning av en titel, medan ’fabrikör’ lätt antyder att man vill markera något ovanligt eller kanske smått skeptiskt. För de flesta texter – särskilt historiska eller biografiska – är det alltså bäst att hålla sig till de dubbla citattecknen för att få en tydlig och konsekvent stil.

Föreningen För Fotfria Kjolar

Mostrarna som cyklade i vida fotsida klänningar

Min kusin Lena skriver så här, när jag inte förstår vitsen med FFFK: 
Alla kvinnor tvingades ha långa kjolar som släpade i marken. De blev blöta, smutsiga etc. DE drömde  om kortare kjolar, kanske till ankeln, för att kunna röra sig bättre. En kvinnlig journalist fick i uppdrag att skriva om ett mord i en skog i Värmland. DE manliga journalisterna sprang snabbt i skogen. Det kunde inte den kvinnliga. Vad göra? Hon tog av sig den långa kjolen och sprang i underkläderna. Sant!
Och cykla på den tidens cyklar utan kedjeskydd  -- Sätt på dig en lång kjol och prova själv?

Copilot gjorde denna sammanfattning om fördelen med FFFK-s mode:
På 1920‑talet blev cykeln en symbol för kvinnors nya rörelsefrihet. Utbildade kvinnor, bland dem gymnastikdirektörer från GCI, använde cykeln både i arbetet och för friluftsliv. Samtidigt slog kortare och mer praktiska kjolar igenom, ett resultat av klädreformrörelsens arbete sedan sekelskiftet. I denna miljö uppstod också skämtsamma men tidsenliga initiativ som ”Föreningen För Fotfria Kjolar”, där namnet syftade på de kortare kjolar som gjorde cykling och vandring möjliga utan hinder. Tillsammans speglar detta en tid då kvinnlig självständighet och fysisk aktivitet blev en självklar del av det moderna livet.

Tre av Mostrarna ska på utflykt från Åsgården i Kolbäck runt 1920.