Diabilders åldrande

 

Diabilders åldrande

Copilots svar sedan jag berättat om mina erfarenheter från 40 års fotografering med diafilm.

Gamla diabilder förändras ofta med tiden, framför allt genom blekning eller ett rödstick. Det beror på att diafilmens tre färgskikt åldras olika snabbt. De blå och gröna skikten bryts ned först, medan det röda är mer stabilt och därför blir dominerande när färginformationen försvagas. Värme, fukt och ljus påskyndar processen, och diafilm från mitten av 1900‑talet har en begränsad kemisk livslängd oavsett hur den förvarats.

Skillnaderna mellan olika fabrikat spelar också stor roll för hur bilderna ser ut i dag. Kodachrome fanns i flera varianter och var känt för hög färgstabilitet och klara blå toner. Agfas diafilmer hade en mjukare färgåtergivning men var mer känsliga för åldrande, vilket gör att äldre Agfa‑dior oftare visar blekning eller rödstick. Prisskillnaderna speglade ofta den kemiska kvaliteten: dyrare filmer hade mer stabila färgämnen, medan billigare fabrikat åldrades snabbare.

Monteringen påverkar också resultatet. Dior som sattes i glasade ramar drabbas ofta hårdare eftersom glaset kan kapsla in fukt som finns kvar i filmen efter framkallning, särskilt om de monterades direkt vid leverans. Den instängda fukten kan ge slöjor, flammor och i vissa fall mögelangrepp. Pappramar ventilerar bättre och minskar risken för fuktskador, även om de i stället är mer utsatta för repor och fingeravtryck.

När färgskikten väl har brutits ned går det inte att reparera själva filmen, men vid digitalisering kan man ofta mildra rödstick och förbättra färgbalans och kontrast så långt originalmaterialet tillåter.

Prosten Axel Ericsson

 

Prosten Axel Ericsson

Axel Ericsson (1894–1984) kom att bli en viktig gestalt i både Säby och Kolbäck, och också i min egen familjs historia. Efter studier i Uppsala tog han teologie kandidatexamen 1921 och kom året därpå till Säby som komminister. Där gjorde han sig snabbt omtyckt, inte minst genom sitt engagemang i bygden. År 1923 gifte han sig med Anna‑Lisa från Säby Gård, syster till min morfar August, och blev därmed en del av den släktkrets som följt mig genom livet. Han tog initiativet till Säby Hembygdsförening 1924 och blev dess första ordförande, och tillsammans med den unge Set Svanholm skapade han musikaliska inslag som många mindes långt senare. Efter några år som kyrkoherde i Fläckebo återvände han 1938 till Kolbäck, nu som kyrkoherde med ansvar även för Säby. För min mamma Dagmar fick han en särskild betydelse: han konfirmerade henne och vigde henne i Kolbäcks kyrka 1934. Axel Ericsson avslutade sin tjänst som kontraktsprost i prostgården intill kyrkan och förblev djupt förankrad i bygden. När hans gamle vän Set Svanholm låg på sin dödsbädd 1964 kallades Axel dit, och Svanholms sista önskan var att få höra honom berätta om Säby. Axel gick bort 1984, 89 år gammal, och vilar tillsammans med sin hustru på Kolbäcks kyrkogård.

Den vakne läsaren märker nog att AI haft en roll i skapandet av texten.

tant Irma men Farfar August

 

Man skriver tant Irma men Farfar August

I svenskan skriver man ord som tant, farbror och moster med liten bokstav när de används som vanliga titlar framför ett namn, till exempel tant Irma. Däremot får familjeroller som används som egennamn stor bokstav, som Farfar August eller Mamma Dagmar, eftersom de fungerar som personens namn inom familjen. Skillnaden handlar alltså om att vissa titlar är allmänna substantiv medan andra fungerar som unika namn i släkten.

"Fabrikör” vs ’fabrikör’

 

Vad är det för skillnad på ”fabrikör” och ’fabrikör’?

Copilot svarar:
I svensk text är det dubbla citattecknet, ” ”, den normala markeringen när man vill citera något, återge en titel eller lyfta fram ett ord som benämning. Det är den form som rekommenderas i allt från tidningstext till memoarer och sakprosa. De enkla citattecknen, ’ ’, förekommer också men används mer sparsamt och ofta med en särskild ton: de kan signalera ironi, distans eller att ordet är ifrågasatt. Därför uppfattas ”fabrikör” som en neutral och korrekt återgivning av en titel, medan ’fabrikör’ lätt antyder att man vill markera något ovanligt eller kanske smått skeptiskt. För de flesta texter – särskilt historiska eller biografiska – är det alltså bäst att hålla sig till de dubbla citattecknen för att få en tydlig och konsekvent stil.

Föreningen För Fotfria Kjolar

Mostrarna som cyklade i vida fotsida klänningar

Min kusin Lena skriver så här, när jag inte förstår vitsen med FFFK: 
Alla kvinnor tvingades ha långa kjolar som släpade i marken. De blev blöta, smutsiga etc. DE drömde  om kortare kjolar, kanske till ankeln, för att kunna röra sig bättre. En kvinnlig journalist fick i uppdrag att skriva om ett mord i en skog i Värmland. DE manliga journalisterna sprang snabbt i skogen. Det kunde inte den kvinnliga. Vad göra? Hon tog av sig den långa kjolen och sprang i underkläderna. Sant!
Och cykla på den tidens cyklar utan kedjeskydd  -- Sätt på dig en lång kjol och prova själv?

Copilot gjorde denna sammanfattning om fördelen med FFFK-s mode:
På 1920‑talet blev cykeln en symbol för kvinnors nya rörelsefrihet. Utbildade kvinnor, bland dem gymnastikdirektörer från GCI, använde cykeln både i arbetet och för friluftsliv. Samtidigt slog kortare och mer praktiska kjolar igenom, ett resultat av klädreformrörelsens arbete sedan sekelskiftet. I denna miljö uppstod också skämtsamma men tidsenliga initiativ som ”Föreningen För Fotfria Kjolar”, där namnet syftade på de kortare kjolar som gjorde cykling och vandring möjliga utan hinder. Tillsammans speglar detta en tid då kvinnlig självständighet och fysisk aktivitet blev en självklar del av det moderna livet.

Tre av Mostrarna ska på utflykt från Åsgården i Kolbäck runt 1920.

Kamera Minolta SRT‑101

 

Minolta SRT‑101

Steget från min gamla Edixa systemkamera blev stort när jag köpte denna exklusiva japanska kamera. Den köptes av min kusin Knut som var som turist i Japan 1967. 

Minolta SRT‑101 lanserades 1966 och var en avancerad 35‑mm spegelreflexkamera för sin tid. Den hade helt mekanisk slutare, TTL‑ljusmätning genom objektivet och Minoltas CLC‑system med två CdS‑celler som gav mer balanserad mätning vid starka kontraster. Kameran använde fullöppningsmätning, vilket innebar att ljusmätaren fungerade med objektivet helt öppet och gav en ljus sökarbild samtidigt som kameran kände av vald bländare. SRT‑101 använde Minoltas MC‑fattning och levererades ofta med 58 mm‑objektiv, vanligtvis f/1,4 eller f/1,7. Modellen tillverkades i ungefär tio år och var mycket populär bland seriösa amatörer. Om din kamera köptes 1967 var det alltså under de allra första produktionsåren.

Med en adapter kunde jag använd fler objektiv som jag använt på Edixan.

Mjölk och grädde

 

Mjölk från ett småjordbruk på 1940-talet

På ett litet jordbruk på 1940‑talet mjölkades korna vanligen vid fem–sex på morgonen och igen vid fem–sex på kvällen. Kvällsmjölken var fetare eftersom den hade stått längre i juvret, medan morgonmjölken var magrare. När mjölken stod stilla i mjölkrummet bildades ett gräddlager på ytan, vilket krävde ungefär tolv till arton timmars orörd ståtid. Det innebar att kvällsmjölken som hälldes upp i mjölkkannan och hämtades nästa morgon behövde bäras försiktigt den korta sträckan hem, så att gräddlagret inte stördes innan man skummade av det.

När man nu för tiden köper grädde i butiken, så kallas den för 'vispgrädde' fastän den inte är vispad. Konstigt. Kan du förklara? Vad borde i stället den grädde, som ska vispas, kallas?
I dag kallas grädde med hög fetthalt för vispgrädde, inte för att den är vispad utan för att fetthalten gör den lämplig att vispa. Benämningen används för att skilja den från gräddsorter med lägre fetthalt som inte går att vispa, som matlagningsgrädde och kaffégrädde. Historiskt behövdes ingen sådan beteckning eftersom all grädde var fullfet och därmed vispbar. Om man skulle använda ett mer logiskt namn i dag skulle den helt enkelt kunna kallas vispbar grädde, eftersom det är just den egenskapen som skiljer den från andra gräddsorter.