Cykeltur till Stockholm från Bodafors

 

På cykel till Stockholm efter realexamen 1952

Följande berättelse om cykelturen har vuxit fram i samarbete med AI-verktyget Gemini.

Sommaren 1952 hade Tore och jag just tagit realexamen. Vi bestämde oss för att fira milstolpen genom att göra något vi aldrig tidigare hade prövat: att cykla hela vägen från Bodafors i Småland till Stockholm. Jag hade aldrig tidigare cyklat så långt, men vi planerade resan så att vi skulle hinna fram.

Med på färden hade vi ett litet tält att sova i, och under vägen övernattade vi i antingen tält eller lador. Vi hade också med oss ett stormkök med T-sprit för att laga mat. All utrustning, inklusive ett nyköpt regnskynke, fästes på pakethållaren. Men när vi efter sex mil kom fram till Sunhultsbrunn för att tälta upptäckte vi att regnskynket hade ramlat av längs vägen. Jag anmälde förlusten till den fjärdingsman – tidens motsvarighet till lokalpolis – som bodde längs vägen, men det var borta. Ganska så pinsamt, men som tur var hade vi – vad jag minns – fint väder under hela resan.

Efter ungefär 35 mil nådde vi Kolbäck. Där delade vi på oss för en stund: Tore fortsatte till Enköping för att besöka klasskamraten och grannen Peter Lignell, i väntan på att jag skulle komma efter. Själv stannade jag en vecka i Kyrkbyn hos Karl-Axel Ericsson. Eftersom höskörden hade börjat fick jag hjälpa till på gården. Jag var ju 17 år och tog i där det behövdes.

När veckan hade gått fortsatte jag och hämtade Tore, varefter vi tillsammans cyklade vidare mot Stockholm. Väl framme i huvudstaden stannade vi några dagar. Jag bodde troligen hos en äldre kusin, även om detaljerna kring login har bleknat. Naturligtvis hade vi bestämt träff med skolkamraten Erling Skog just på Smålandsgatan, och därefter var vi tre som följdes åt under Stockholmsbesöket.

En av höjdpunkterna var när vi gick på anrika restaurang Prinsen vid Norrmalmstorg. Det var första gången jag gick på restaurang utan vuxna i sällskapet. Jag kände inte till Prinsen i förväg, men vi kände att det fanns anledning att fira. Vilken lyx det kändes att som 17-åringar, nyss klara med realexamen, få uppleva detta! Efter några händelserika dagar i Stockholm cyklade Tore och jag till slut tillbaka till Bodafors.

Så här, flera decennier senare, minns jag inte exakt hur många dagar färden tog eller alla platser vi övernattade på. Men själva resan står klar i minnet: cykelfärden genom Sverige, nätterna i tält och lador, det förlorade regnskynket, uppehållet för höskörd i Kolbäck och dagarna i Stockholm där Erling anslöt till vårt sällskap. Det var sommaren 1952 – när realexamen var avklarad och Tore och jag genomförde en lång cykelresa som jag fortfarande minns.

Tyvärr kan jag inte delge denna berättelse till Tore för han dog för några år sedan.

Mina möten med Gutte Westrell

 

Mina möten med Gutte Westrell

Mitt första möte med Gustaf "Gutte" Westrell skedde i slutet av 1940-talet när den så kallade Badvägen anlades från Fabriksgatan i Karsås ner till badplatsen vid Vareviken vid Storesjön. Arbetet utfördes av militär ingenjörtrupp under hans ledning. Eftersom han var bror med Irma Birch-Jensen på Lyckan så bodde han hos henne under tjänstgöringen i Bodafors. Det jag särskilt minns från den tiden är att jag vid ett tillfälle fick åka med på hans tjänstemotorcykel.

Många år senare möttes vi igen under helt andra omständigheter. Jag genomgick då officersutbildning vid Ing 1, där Gutte Westrell var chef för kadettskolan. Det kändes speciellt att återse samme man som jag som pojke hade träffat hemma i Bodafors i samband med arbetet på Badvägen.

Ytterligare några år senare vandrade jag tillsammans med två kamrater på Kungsleden från Kebnekajse. När vi kom fram till Abisko turiststation fick jag ännu ett oväntat återseende. Platschefen var nämligen Gutte Westrell. Han kände genast igen mig och hälsade med orden:

"Nej se fänrik Forsmark, och nu med skägg!"

Kommentarens innehåll visade att han fortfarande mindes mig från tiden vid Ing 1, trots att det hade gått några år sedan dess. Det blev det tredje och sista av mina möten med Gutte Westrell.

Julgransjakt

 

Julgransjakt

Några dagar före jul var Charles på besök, och det var dags att ge sig ut i skogen för att hämta årets julgran. Pappa, Erik och jag pulsade fram genom den djupa snön på vår egen mark, med Charles som sällskap.

Efter en stund hittade vi den gran som verkade passa bäst. Då hände något oväntat. Charles tog ned sin dubbelbössa från axeln, stoppade i två hagelpatroner och siktade mot granens stam.

Pang! Vilken smäll det blev. Stammen strax ovanför roten gick nästan av, men granen stod fortfarande kvar. Charles avlossade då det andra skottet, och den här gången föll granen till marken.

Pappa tog granen över axeln och sedan vandrade vi hem genom snön. Julen var räddad.

Charles Birch-Jensen

 

Charles Birch-Jensen och hans bakgrund

Charles Birch-Jensen (1922–1985) var civilingenjör, flygare, uppfinnare och författare. Efter studier vid KTH specialiserade han sig på turbiner och flygteknik. Under 1950-talet tjänstgjorde han som lärare i flygteknik vid Etiopiens flygvapen under den modernisering som genomfördes under kejsar Haile Selassie. Där förenade han sitt tekniska arbete med ett stort intresse för landets geografi och kultur.

Vid flygningar över Etiopien uppmärksammade han från luften ett svårtillgängligt område i närheten av den muslimska vallfartsorten Sheikh Hussein. Fyndet väckte hans nyfikenhet och ledde till en expedition genom området. Erfarenheterna låg till grund för boken Ett okänt Mecka, som utgavs 1960 och skildrar både resan och de religiösa och kulturella miljöer han mötte. Boken blev en av de tidigaste svenska skildringarna av denna del av Etiopien.

Förutom Ett okänt Mecka skrev han flera böcker om flygning och flygteknik och var under många år verksam inom svensk teknisk utveckling. Hans verksamhet präglades av en kombination av ingenjörskunnande, flygintresse och upptäckarlust.

*****

Konservering i glasburk

 Konservering i glasburk med gummiring och vattenbad

Förr i tiden var konservering en självklar del av hushållsarbetet. Sommarens och höstens rikliga skördar av frukt, bär och grönsaker behövde tas till vara för vintern. En vanlig metod var att använda glasburkar med glaslock, gummiring och metallbyglar. Tekniken bygger på ett enkelt fysikaliskt förlopp där värme, ånga och lufttryck samverkar för att skapa en tät förslutning.

När burkarna hade fyllts med exempelvis päron, plommon, äppelmos eller sylt placerades en gummiring mellan burkens kant och glaslocket. Därefter spändes lock och burk samman med metallbyglar. Burkarna ställdes sedan i en stor konserveringskastrull med vatten och värmdes under en bestämd tid.

När innehållet i burken blev varmt expanderade luften och vattenångan inuti. En del av luften pressades ut mellan glaslocket och gummiringen. Gummiringen fungerade alltså som en slags ventil som släppte ut övertryck men samtidigt hindrade vatten från att tränga in i burken.

När konserveringen var färdig fick burkarna svalna långsamt. Då hände det viktiga. Innehållet och luften i burken drog ihop sig när temperaturen sjönk. Eftersom mycket av den ursprungliga luften redan hade pressats ut under uppvärmningen bildades ett undertryck, ett vakuum, inuti burken. Det yttre lufttrycket pressade då glaslocket hårt mot gummiringen och burkens kant.

Det är därför glaslocket sitter så hårt fast efter konserveringen. Metallbyglarna behövs inte längre för att hålla locket på plats. Det är i stället lufttrycket utifrån som håller locket fastpressat mot burken. Om vakuumet är intakt kan man till och med lyfta burken i glaslocket utan att det lossnar.

När burken senare ska öppnas använder man gummiringens lilla flärp. Genom att dra försiktigt i flärpen lyfts en liten del av gummiringen bort från tätningsytan. Då släpps luft in i burken och trycket jämnas ut. Det karakteristiska pysande ljudet som ofta hörs är luft som strömmar in. Så snart vakuumet försvinner släpper glaslocket sitt grepp och kan enkelt lyftas av.

Gummiringen hade alltså två viktiga uppgifter. Under upphettningen gjorde den det möjligt för överflödig luft att pressas ut ur burken. Efter avsvalningen bildade den en tät försegling som gjorde att vakuumet kunde bestå under lång tid. Tack vare denna enkla men geniala konstruktion kunde hushållen bevara livsmedel i månader eller till och med år utan kyl eller frys.

Metoden är ett fint exempel på hur man med enkla hjälpmedel utnyttjade naturens lagar. Varken lim eller skruvlock behövdes. Det var enbart samspelet mellan värme, lufttryck och den elastiska gummiringen som höll maten säker och hållbar.

Triangelpojkarna var en verksamhet inom KFUM

Triangelpojkarna och deras koppling till KFUM

Triangelpojkarna var en del av KFUM:s ungdomsverksamhet i Sverige under första hälften av 1900-talet. Verksamheten riktade sig främst till pojkar i de yngre tonåren och hade som mål att erbjuda en meningsfull fritid präglad av kamratskap, ansvar och kristna värderingar.

Namnet kom från KFUM:s välkända röda triangel. Triangelns tre sidor symboliserade ande, kropp och själ, vilket uttryckte organisationens syn på människans allsidiga utveckling. Genom lek, idrott, friluftsliv, läger, slöjd och gemensamma samlingar ville man främja både personlig utveckling och social gemenskap.

Triangelpojkarnas verksamhet hade flera likheter med den framväxande scoutrörelsen. Samtidigt hade KFUM sedan början av 1900-talet ett eget scoutförbund, och gränserna mellan verksamheterna var ofta flytande. Många av de aktiviteter som bedrevs inom Triangelpojkarna återfanns också inom scoutingens olika åldersgrupper.

Under 1950- och 1960-talen genomfördes omfattande förändringar inom svensk ungdomsverksamhet. KFUM:s pojkavdelningar och scoutverksamhet samordnades i allt större utsträckning, och Triangelpojkarna upphörde successivt som en egen organisationsform. Deras verksamhet införlivades i KFUM:s scoutarbete, som senare utvecklades inom det gemensamma KFUK-KFUM:s Scoutförbund.

Trots att namnet Triangelpojkarna idag nästan har försvunnit lever mycket av verksamhetens idéer vidare. Synen på människans utveckling genom gemenskap, friluftsliv, ansvarstagande och personlig mognad har fortsatt att prägla scoutverksamheten inom KFUM och Scouterna.

För många som växte upp under 1940- och 1950-talen var Triangelpojkarna en viktig del av ungdomstiden. Genom läger, utflykter och ibland även konfirmationsundervisning skapades minnen och erfarenheter som följde deltagarna långt senare i livet. För egen del deltog jag i ett Triangelpojkläger år 1950, där konfirmations-undervisningen var en naturlig del av verksamheten. Det gav en inblick i den ungdomsrörelse som under flera decennier spelade en betydande roll inom KFUM:s arbete bland unga pojkar.

*****

GPU‑arkitektur

 

GPU‑arkitektur

GPU-arkitektur syftar på den interna uppbyggnaden och designen av en grafikprocessor (Graphics Processing Unit). Det täcker hur hårdvaran är fysiskt organiserad – allt från enskilda beräkningskärnor och minnesledningar till styrlogik – samt hur mjukvara och instruktioner exekveras i chipet.

Medan en CPU (centralprocessor) är optimerad för låg latens och sekventiella uppgifter genom ett fåtal kraftfulla kärnor, är en GPU-arkitektur optimerad för hög genomströmning (throughput) och massiv parallellism. Det innebär att den är utformad för att utföra tusentals enkla beräkningar samtidigt.

Huvudkomponenter i en modern GPU-arkitektur

• Beräkningskärnor (CUDA Cores / Stream Processors): Tusentals små processorenheter som utför grundläggande matematiska beräkningar på data i parallella strömmar.

• Exekveringsblock (Streaming Multiprocessors, SM): Kärnorna grupperas i kluster (hos NVIDIA kallat SM) tillsammans med egna instruktionsschemaläggare, register och snabbt lokalminne.

• Specialiserade kärnor: Modernare arkitekturer innehåller hårdvara avsedd för specifika arbetslaster:

  • Tensor-kärnor: Optimerade för matrisberäkningar och flyttalsberäkningar med låg precision, vilket påskyndar AI och djupinläkning.

  • RT-kärnor (Ray Tracing): Hårdvaruaccelererar beräkningar av ljusstrålar för realistisk 3D-grafik och skuggning.

• Minneshierarki: GPU:er kräver enorm dataöverföringshastighet (bandbredd). Hierarkin sträcker sig från blixtsnabba register och L1/L2-caches direkt på chipet till externt höghastighetsminne som VRAM (GDDR6 eller HBM).

CPU vs. GPU i arkitektur

Egenskaper	CPU-arkitektur	GPU-arkitektur
Fokus	Låg latens (köra enstaka trådar så snabbt som möjligt)	Hög genomströmning (köra tusentals trådar samtidigt)
Kärnor	Få, väldigt komplexa kärnor (ofta 4–64 st)	Mängder av enklare kärnor (ofta 2 000–16 000+ st)
Exekveringsmodell	MIMD (Multiple Instruction, Multiple Data)	SIMT (Single Instruction, Multiple Threads)
Bäst lämpad för	Operativsystem, logik, komplexa beräkningssteg	AI/ML-träning, 3D-rendering, simuleringar, matriser

Tillverkare	Arkitekturnamn	Exempel på grafikkort
Nvidia	Ada Lovelace	GeForce RTX 40-serien (t.ex. RTX 4080)
Nvidia	Blackwell	Högpresterande AI-chipp & RTX 50-serien
AMD	RDNA 3	Radeon RX 7000-serien

Sammanfattningsvis: Om två grafikkort har olika arkitekturer räcker det inte att jämföra klockfrekvens (GHz) – den nyare arkitekturen är nästan alltid smartare planerad och hinner göra mer arbete på samma tid.