Geostigen i Käringsund

Geostigen vid Ålands Jakt- och Fiskemuseum i Käringsund är en liten men innehållsrik pärla för den geologiintresserade.

Geostigen, som invigdes  2012, sträcker sig 380 meter och går längs udden i Käringsund. Stigen visar upp stenar som är allt från 1900 miljoner år gamla till vad som kan komma att ske i framtiden på Åland. Geostigen går i kronologisk ordning där man får se information om olika bergsorter och hur gamla de är. Geostigen kommer att vara öppen året runt så länge det går att gå på den.

🪨 Geologistigen – en tidsresa i miniformat

• Längd: ca 350 meter, vilket gör den lättillgänglig för både barn och vuxna.

• Startpunkt: Precis utanför museet, som ligger vid det historiska fiskeläget i Käringsund.

• Innehåll: Stigen berättar Ålands geologiska historia — från vulkanisk aktivitet i urtiden till spåren efter inlandsisen.

• Utformning: Skyltar och stationer längs vägen förklarar bergarter, landhöjning och andra geologiska fenomen. Det är pedagogiskt upplagt, med både fakta och lekfulla inslag.

• 
  

Jordens geologiska tidsskala från dess bildande för c;a 4,6 miljarder år sedan till och med den senaste istidens slut för 11 000 år sedan.

Perioden 4 600 till 1 300 miljoner år sedan.

I textrutan står det:

Jordklotet kan liknas vid en persika. Den inre kärnan är fast och består av järn och lite nickel. Den yttre kärnan är flytande och består också av järn och nickel. Manteln består av berg i delvis flytande form. Långsamma strömmar i manteln gör att det yttersta skalet, jordskorpan, rör på sig. Jordskorpan är lika tunn som skalet på persikan.

Sjön Lumparn (i vita ringen) bildades genom ett meteoritnedslag för c:a 1 miljard år sedan.  

Sjön Lumparn på Åland är både geologiskt fascinerande och ganska djup för att vara en fjärd.

🌊 Djupdata för Lumparn

• Största djup: cirka 35 meter, beläget i den östra delen av fjärden, nära ön Trollskär i norra Lumparland.
• Medeldjup: ungefär 20 meter.
• Bottenmaterial: Består av jotnisk sandsten och östersjökalk, vilket gör området intressant för fossiljakt.

🪐 Geologisk bakgrund

Lumparn är inte bara en fjärd — den är också en nedslagskrater från en meteorit, med en diameter på 7–10 km. Den ligger helt under havsbotten och är täckt av flera lager sediment. Det gör platsen till ett av få ställen i Finland där man kan hitta fossil från ordovicium.

Bildtexten nedan lyder: Bergskedjorna slits ner av vatten, is och vind. Då bildas den jotniska sandstenen som man kan hitta längs Ålands stränder. Ibland ser man böljeslagsmärken som visar att de bildats på en sandstrand.

Under perioden 540 till 300 miljoner år sedan låg Skandinavien vid ekvatorn. Kontinentaldriften har sedan fört den Baltiska superkontinenten med Skandinavien till dagens plats på 60:e breddgraden.

Några av de bergarter man passerar på Geostigen i kronologisk ordning

Ordovicisk kalksten är Ålands landskapssten.

🧭 Extra kul för barn och nyfikna vuxna

• Geocaching: Flera geocacher finns i området, vilket gör stigen till ett litet äventyr för GPS-entusiaster.

• Lekfullt lärande: Museet kompletterar stigen med interaktiva inslag, som fiskmarknadsspel och klättring på båten Svanö — perfekt för yngre besökare.

Erik XIV på Kastelholms slott

 

Erik XIV på Kastelholms slott

Det var Gustav Vasasson kung Johan III, Erik XIV:s yngre bror, som lät fängsla Erik och hans hustru Karin Månsdotter på Kastelholms slott år 1571. Detta skedde efter att Erik XIV hade avsatts från tronen 1568, delvis på grund av sitt kontroversiella giftermål med Karin, som kom från enkla förhållanden, och Eriks psykiska ohälsa.

Bakgrund till fängslandet
Erik och Karin hölls först fängslade på Stockholms slott, därefter flyttades de till Åbo slott i Finland. På grund av rykten om en möjlig rysk räddningsexpedition valde Johan III att flytta dem till Kastelholm på Åland i augusti 1571. Kastelholm erbjöd ett mer isolerat och säkert fängelse, långt från maktens centrum. Senare fördes de vidare till Gripsholms slott, och 1573 skildes de åt – Karin fördes tillbaka till Åbo medan Erik fortsatte sin fångenskap tills han dog 1577.

 

Sankt Olavsleden

 St Olav Waterway – Nordens havsnära pilgrimsled

Vem var Olav den helige och varför ville han hem från Ryssland?

Olav Haraldsson, född 995, var en norsk vikingahövding, som blev kung och senare helgonförklarad efter sin död i slaget vid Stiklestad år 1030. Han hade tidigare varit i exil i Gardariket (nuvarande Ryssland), där han fick stöd av furst Jaroslav den vise.

Han ville hem till Norge för att:

• Återta tronen efter att ha blivit avsatt av danska kung Knut den store.
• Fullfölja sitt religiösa uppdrag att kristna Norge.
• Återupprätta sin makt och sitt arv som kung.

Efter sin död blev han helgonförklarad (efter diverse märkliga händelser) och hans grav i Nidarosdomen i Trondheim blev ett viktigt pilgrimsmål.
St Olav Waterway skapades för att återuppväcka den historiska pilgrimsfärden till Nidaros, med fokus på natur, kultur och reflektion i skärgårdsmiljö. Leden invigdes 2019 som ett internationellt samarbetsprojekt och sträcker sig från Åbo via Åland och Sverige till Trondheim - 120 mil. Bakom leden står ett nätverk av nordiska kommuner, utbildningsinstitutioner och kulturaktörer. Pilgrimer kan vandra, cykla, paddla, segla eller rida längs rutten, som numera är certifierad som en europeisk kulturväg av Europarådet.Så här är S:t Olavsleden markerad för vandrare:

Gravfältet på Nabbenberget

 

Träsket på Nabbebergen med gravrösen

Texterna nedan har jag hämtat från infotavlan vid gravfältet.

Gravfältet (Ec 6.6) består av fem rösen belägna längs en höjdsträckning i nord-sydlig riktning. Det ingår i ett större område med ca 90 rösen utspridda över en yta på 350 x 250 meter. Rösena är från bronsålder och äldre järnålder. De är vanligen placerade på höjder nära kusten eller vatten, vilket tyder på en strävan efter synlighet och närhet till vatten.
Rösena är runda stensättningar med diametrar mellan 6 och 10 meter och höjder mellan 0,3 och 0,7 meter. De är uppbyggda av sten och block och är övervuxna med mossa och gräs. Vissa rösen har nedsänkningar i mitten, vilket kan bero på plundring eller ras.

Gravarna användes för brandgravskick, där de dödas kvarlevor placerades i urnor eller direkt i rösena. Rösena innehöll ofta gravgåvor såsom vapen, smycken och redskap, vilket visar på den dödes sociala status. Rösena kunde ibland omges av stencirklar eller andra markeringar. 
Inga gravgåvor påträffades. Tre obrända kroppar var gravlagda i ett röse. Vid undersökningen påträffades både brända och obrända ben samt två små bitar av hartsförslutning. Hartsförslutningen hade avtryck från insidan av lövträdbark, vilket tyder på att benen förvarats i en hartsförsluten ask. De undersökta gravarna återställdes vid undersökningen. Gravarna kan inte identifieras bland övriga gravar på grund av deras tydliga kanter och vallar.

Ingbybergets stora spricka

 Jag frågade Copilot:

Är sprickan i Ingbyberget en förkastning? När inträffade den i så fall?

Sprickan i Ingbyberget är ett imponerande geologiskt inslag, men det är inte helt klart om den är en förkastning i strikt geologisk mening. En förkastning innebär att bergmassor har förskjutits längs en sprickzon, ofta till följd av tektoniska krafter som jordskalv eller landhöjning. I Ingbybergets fall finns det tecken på sprickbildning, men det saknas dokumentation som visar att det är en aktiv eller historisk förkastning med tydlig förskjutning.

🧭 Vad vet vi om sprickan?

• Den är djup och markerad, vilket tyder på att den kan vara en gammal sprickzon i berggrunden.
• Den ligger i ett område som har påverkats av landhöjning efter istiden, vilket kan ha bidragit till sprickbildning.
• Det finns bronsåldersgravar och andra kulturspår i närheten, vilket visar att platsen varit viktig länge – men inte nödvändigtvis att sprickan är geologiskt aktiv.

📜 När kan den ha bildats?

Om sprickan är relaterad till postglaciala rörelser, kan den ha uppstått för cirka 10 000 år sedan, när inlandsisen smälte och jordskorpan började återhämta sig. Då bildades flera förkastningar i norra Sverige, som Lansjärvförkastningen, till följd av spänningar i berggrunden.

Men Ingbyberget ligger i ett geologiskt lugnare område, så det är mer troligt att sprickan är ett resultat av äldre vittringszoner eller mindre rörelser, snarare än en dramatisk förkastning.

Södermanland är faktiskt också rikt på sprickzoner och förkastningslinjer, även om de inte alltid är lika dramatiska som fjällkedjans överskjutningar. De har ändå format landskapet på ett sätt som är tydligt för den som vandrar, cyklar eller studerar kartor.

🪨 Förkastningar i Södermanland – vad vet vi?

Enligt SGU:s översiktsstudie och äldre geologiska kartor:

• Sprickdalar och förkastningslinjer löper genom landskapet, ofta i nordväst–sydostlig riktning.
• Dessa strukturer har påverkat sjöarnas form, till exempel Bornsjön och Båven, som ofta ligger i förkastningssänkor.
• Landhöjningen efter istiden har accentuerat dessa drag, och vissa sprickor har blivit tydligare när berggrunden lättat från isens tryck.
• Det finns deformationszoner i berggrunden, där sprickor och mindre förkastningar har uppstått under olika geologiska perioder – vissa redan under prekambrisk tid (c:a 4,6 miljarder år sedan), andra under postglaciala rörelser.

📍 Exempel på förkastningspåverkade områden

• Mörköfjärden och dalgången väster därom visar tydliga spår av förkastningslinjer.
• Rekarnebygden och Vingåkerstrakten har sprickdalar som påverkar både topografi och jordarter.
• Skärgårdsöarnas sträckning i Östersjön utanför Trosa och Nyköping följer ofta gamla sprickzoner.

Sjösa ligger i ett geologiskt intressant område där berggrunden är starkt sprickpåverkad, och flera av dessa sprickor har drag som liknar förkastningszoner – även om de inte alltid klassas som aktiva eller tektoniska förkastningar.

🧭 Sprickzoner och möjliga förkastningar nära Sjösa

Här är några geologiska drag du kan utforska:

1. Sprickdalen mellan Sjösa och Tunaberg

• Den långsträckta dalgången söderut mot Tunaberg följer en sprickzon i berggrunden, troligen från prekambrisk tid.
• Den har påverkat både sjöbildning och vägnät, och kan ha inslag av normalförkastning, där bergmassor sjunkit ned.

2. Förkastningslinjer vid Nävekvarn–Koppartorp

• Väster om Sjösa finns tydliga linjära bergsformationer som tyder på gamla förkastningar.
• Dessa har påverkat kustlinjen och skapat skarpa höjdskillnader, särskilt vid Nävekvarns klint.

3. Sänkan vid Gälkhyttan

• En låg terräng mellan Sjösa och Gälkhyttan sammanfaller med en geologisk sprickzon, där berggrunden är uppsprucken och delvis vittrad.
• Kan ha bildats under postglaciala rörelser, när isens tryck lättade och marken började spricka.

 

Äng är åkers moder

”Äng är åkers moder”

Uttrycket ”Äng är åkers moder” är gammalt och finns belagt redan på 1600-talet i svenska jordbrukssammanhang. Det syftar på att åkern behövde gödsel för att ge bra skörd, och gödseln fick man framför allt från djuren som betade på ängen och fick vinterfoder därifrån. Därför var ängen själva grunden för åkerbrukets avkastning.



Talesättet är ett känt citat från Olaus Magnus, som redan på 1500-talet i sitt verk "Historia om de nordiska folken" (1555) skrev i liknande anda om hur viktig ängen var för åkern. På 1600-talet finns uttrycket tydligt i svenska jordbrukstexter, och under 1700-talet användes det ofta i hushållningslitteratur, t.ex. hos Jacob Faggot och Pehr Kalm.

Övervakning av insektsfaunan i Finland

 Nåtö biologiska station

Forskning på insektsfaunans förändring

Forskningen kring insektsfaunan inkluderar:

• Långsiktiga fältstudier och insamling av data
• Klimatförändringars påverkan på artfördelning
• Effekter av markanvändning och urbanisering
• Samarbete med nationella miljöövervakningsprogram

Nationell nattfjärilsövervakning
Nattfjärilar är stora fjärilar som flyger på natten, och det finns över 900 arter i Finland. Genom att följa nattfjärilar får vi snabbt information om förändringar som sker i naturen. Nattfjärilar lever i alla typer av livsmiljöer, och som en mångsidig grupp har de också många olika livsstilar. Därför är de väl lämpade för att studera bland annat biologisk mångfald och miljötillstånd.

Genom nattfjärilsövervakning får vi information om de nattaktiva fjärilar som förekommer i Finland. På bilden ses den klart ökat i vårt land förekommande hagtornsmott (Allophyes oxyacanthae), som har spridit sig från södra kusten till redan Oulu och Kajana.

Någon slags nattfjäril

Bakgrund till övervakningen
Under våren 1993 inleddes en nationell övervakning av nattfjärilar koordinerad av Syke. Övervakningen genomfördes under de första åren på många olika platser, men från och med 1998 har fokus främst legat på skogliga miljöer. Fram till 2015 ansvarade de regionala ELY-centralerna för underhållet av övervakningens ljusfällor och den veckovisa provtagningen, och lokala fjärilsentusiaster identifierade fjärilarna och registrerade observationerna.

Numera sköter entusiaster själva underhållet av ljusfällor förutom identifieringar och datainsamlingar. Vissa fällor sköts också av exempelvis biologiska forskningsstationer, Naturförvaltningens naturcentrum och kommuner, men även deras material identifieras och registreras av entusiaster. Finland har en stark forskning- och hobbyhistoria kring fjärilar, vilket gör att det finns många kompetenta fjärilsentusiaster i landet.

Omfånget av övervakningsnätet har varierat mellan 33-152 fångster över åren (topp år 1996). Under de senaste åren har antalet övervakningspunkter ökat, och från och med 2022 har man för första gången på länge nått en täckning av över 100 övervakningspunkter. För närvarande är övervakningen geografiskt mer omfattande än någonsin. Med det omfattande övervakningsnätet får man viktig information om nätverket av nattfjärilsarter och mer allmänt om miljöförändringar runt om i Finland.

Övervakningsmetod
Som övervakningsmetod används ljusfällor, från vilka man bestämmer art, individantal och kön hos nattaktiva storfjärilar. En lampa som avger UV-strålning lockar fjärilarna till fällan, där de samlas in. Proverna kan torkas före vägning för att minimera fuktens påverkan på vikten. På grund av torkningen kan vissa prover vägas först senare.

Vid övervakning av nattfjärilar har man tidigare främst använt fällor av Jalas-modell. Sedan 2020 har övervakningen av storfjärilar standardiserats nationellt, och man använder huvudsakligen så kallade ljusfällor. På så sätt säkerställs att övervakningen täcker hela landet och ger jämförbara resultat. Proverna separeras individuellt, men ur identifieringssynpunkt krävs ingen exakt uppdelning, vilket har lett till att fällmodellen som används i övervakningen huvudsakligen har bytts ut.

Frysbox som används i nattfjärilsövervakningen

Nattfjärilsövervakning som en indikator på mångfald och miljöförändringar.
Nattfjärilsövervakningens data kan användas för att bedöma den biologiska mångfalden genom direkt använde av art- och individantal eller olika beräkningsindex. Till exempel kan exakta nyckeltal för beståndsförändringar beräknas för enskilda arter, och genom att sammanföra olika arter i grupper baserat på livsmiljö eller artens egenskaper (t.ex. näringsväxter) kan miljöförändringarnas effekter studeras i en bredare kontext. Antal av fjärilar som lever på växter och lavar fungerar som indikatorer på mångfald. Nattfjärilar passar utmärkt för kvantitativ övervakning av den biologiska mångfalden i naturtyper.

När det gäller nattsländor är mångfalden (enkelt uttryckt antalet arter) störst på vårt lands sydkust, medan mångfalden minskar jämnt när man rör sig mot norr. Å andra sidan lever det också många arter i Finlands norra delar som har anpassat sig till nästan arktiska förhållanden och som inte finns någon annanstans i landet.

Övervakningens fällplatser har försökt placeras runtom i Finland så jämnt som möjligt, för att kunna följa klimatförändringens samt andra miljöförändringars påverkan på landets nattfjärilsarter. Under de senaste åren har särskilt i landets norra delar nya fällplatser kunnat grundas, från vilka viktig information om den norra artens utveckling kommer att fås i takt med att klimatförändringen fortskrider.

Under de senaste 30 åren har fler förändringar observerats i Finlands nattfjärilsfauna. Flera nya arter har tillkommit och många tidigare sydliga arter sprider sig mot norr. Samtidigt har de norra arterna dragit sig längre norrut och deras nedgång har fortsatt. Å andra sidan kan allt fler arter bilda två generationer på sommaren istället för en, och detta sker allt längre norrut.

 

 

Kommunikation ombord

 Hur kommunicerade befälet med manskapet, som stod uppe i riggen, när det var hårt väder?

ChatGPT sade:

Det var en verklig utmaning på fartyg som Pommern, särskilt i hårt väder med storm och dånande hav. Kommunikation mellan befäl och manskap i riggen skedde på flera sätt:

1. Kommando-rop

• Befälet (styrman eller kaptenen) gav order från däck med korta, inövade kommandon, t.ex. “Bärga storbramseglet!” eller “Släpp skotet!”.
• Ropen skulle vara korta och tydliga för att överrösta vinden.
• Det fanns en slags ”kommando-terminologi” som alla sjömän kunde utantill – ingen fick tveka på vad som menades.

2. Mellanropare (”hollare”)

• En man kunde stå halvvägs upp i riggen och ropa vidare ordern från däck till dem som redan var ute på rån.
• På så vis kunde man kedja vidare kommandon.

3. Hands- och armtecken

• När det dånade för mycket använde man ibland tecken, särskilt mellan de sjömän som stod bredvid varandra på rån.
• Exempel: hand mot seglet = börja beslå, hand uppåt = håll i, vänta.

4. Förutbestämt mönster

• Mycket byggde på drill: alla visste exakt vad som skulle göras när ett visst kommando ropades, utan att det behövde upprepas.
• Vid ordern “Bärga storunderseglet!” visste var och en sin plats – vem som skulle klättra ut till råns ytterände, vem som skulle hålla i beslagsrepen, och vem som skulle ordna dukvikningen.

5. Visselpipa (båtsmanspipa)

• Den användes ibland för signaler, särskilt i hamn eller vid övning.
• I hårt väder var den ofta svår att höra, men kunde förstärka befälets rop.

⚓ Sammanfattning: Befälet ropade korta order som alla sjömän kunde utantill. Om vinden överröstade, fördes ordern vidare av mellanmänniskor eller genom drill och vana. Det var därför så viktigt med disciplin och rutin – annars hade det blivit kaos i riggen. 

Så här gick det till:

1. Kommando-rop

• Befälet (styrman eller kaptenen) gav order från däck med korta, inövade kommandon, t.ex. “Bärga storbramseglet!” eller “Släpp skotet!”.
• Ropen skulle vara korta och tydliga för att överrösta vinden.
• Det fanns en slags ”kommando-terminologi” som alla sjömän kunde utantill – ingen fick tveka på vad som menades.

2. Mellanropare (”hollare”)

• En man kunde stå halvvägs upp i riggen och ropa vidare ordern från däck till dem som redan var ute på rån.
• På så vis kunde man kedja vidare kommandon.

3. Hands- och armtecken

• När det dånade för mycket använde man ibland tecken, särskilt mellan de sjömän som stod bredvid varandra på rån.
• Exempel: hand mot seglet = börja beslå, hand uppåt = håll i, vänta.

4. Förutbestämt mönster

• Mycket byggde på drill: alla visste exakt vad som skulle göras när ett visst kommando ropades, utan att det behövde upprepas.
• Vid ordern “Bärga storunderseglet!” visste var och en sin plats – vem som skulle klättra ut till råns ytterände, vem som skulle hålla i beslagsrepen, och vem som skulle ordna dukvikningen.

5. Visselpipa (båtsmanspipa)

• Den användes ibland för signaler, särskilt i hamn eller vid övning.
• I hårt väder var den ofta svår att höra, men kunde förstärka befälets rop.

⚓ Sammanfattning: Befälet ropade korta order som alla sjömän kunde utantill. Om vinden överröstade, fördes ordern vidare av mellanmänniskor eller genom drill och vana. Det var därför så viktigt med disciplin och rutin – annars hade det blivit kaos i riggen.

Så här kunde det låta när styrmannen beordrar att storunderseglet (det största seglet) ska bärgas i hårt väder:

1. Befälets kommando från däck:

Styrman ropar:
👉 “Bärga storunderseglet!”

2. Mellanrop:
En man i riggen eller vid masten ropar ordern vidare uppåt:
👉 “Bärga storunderseglet!”

3. Klättring upp i riggen:

• De utsedda männen (10–14 man) springer fram till stormasten, klättrar upp i vanten (repstegar), och ut på rån.
• Alla har sin bestämda plats – några mot mitten, andra mot ändarna.

4. Befälet på däck:

• Ger ytterligare order, ofta korta:
  👉 “Släpp skotet!” (för att minska trycket i seglet)
  👉 “Hala hem gigtågen!” (drar seglet in mot rån)

5. Arbetet på rån:

• Sjömännen i riggen ropar till varandra när de får tag i seglet.
• Ofta korta ord: “Duk!” (när de fått segelduken i händerna), “Håll!”, “Beslå!”

6. Beslå seglet:

• Alla trycker in segelduken på rån och viker det mot mitten i tunga, våta veck.
• En efter en knyts beslagsrepen runt för att hålla fast seglet.
• De yttersta männen på rån ropar “Klar!” när deras del är beslådd.

7. Återrapport:

• När hela rån är klar, ropar någon högt ner mot däck:
  👉 “Storunderseglet beslått!”

---

🎙️ Vad gör detta effektivt?

• Korta, standardiserade kommandon som alla kan.
• Mellanropare för att föra vidare ordern.
• Rutiner – alla vet sin plats, ingen frågar “vad ska jag göra?”.
• Körande rop i riggen: ett slags eko där varje sjöman bekräftar att han utfört sin del.

Pommerns segel

 

Pommerns rigg med segel

⛵ Pommern och hennes master med råsegel

Pommern är en fyrmastad bark, vilket innebär att hon har fyra master:

1. Fockmast (längst fram)

2. Stormast

3. Mizzenmast (tredje masten)

4. Jiggmast eller mesanmast (aktersta masten)

På de tre främsta masterna – fock, stormast och mizzenmast – sattes råsegel, alltså de stora fyrkantiga seglen som hänger tvärs över fartyget. Den aktersta masten (jiggmast) hade istället snedsegel, typiskt för barkrigg.

Vad är ett råsegel?

• Ett råsegel är ett fyrkantigt segel som hänger från en horisontell bom (rå) tvärs över masten.
• Det är optimerat för medvind – seglet fångar vinden bakifrån och driver fartyget framåt.
• Råsegel är stora och kraftfulla, men kräver mycket arbete att hantera – särskilt att brassa (vrida) dem när vinden ändras.

Vad kallas bommarna som seglen hänger på?

• De horisontella bommarna kallas råor (singular: rå).
• Varje råsegel hänger från en rå, som är fäst tvärs över masten.
• Råorna är namngivna efter sin placering:
• Undre rå – längst ner
• Toppgarns- eller toppråor – högre upp
• Royalrå – allra högst upp (Pommern saknade dessa, vilket gör henne till en "bald-headed barque")

På stormasten finns:

• Undre storsegel (hängde från undre rån)
• Stortoppsegel (från topprån)
• Stortoppgarnssegel (från toppgarnrån)

Alla dessa är råsegel, och varje segel har sin egen råa som det är fäst vid.
Det innebär totalt 15 råsegel med en yta på 3 420 m² vid normal segling. 

Det största seglet ombord var sannolikt undre storseglet på stormasten. Ett sådant segel kunde väga uppemot 400–500 kg, beroende på material och förstärkningar. Seglen var gjorda av kraftig segelduk, ofta hampabaserad, vilket bidrog till den höga vikten.
Att hantera dessa segel krävde samarbete och skicklighet – det var inte ovanligt att hela besättningen behövde hjälpa till vid sättning eller bärgning.
De stora seglen  förvaras i det så kallade segelschappet, som ligger bland befälsutrymmena längst akterut i fartyget. Det är alltså på väderdäck, det översta däcket, där även mycket av segelhanteringen sker och där utrustning som brassvinschar och fallvinschar finns.

Fullriggare, Bark, skonare och klipper

 Skillnader mellan fullriggare, bark, skonare och klipper

En jämförelse av fyra klassiska segelfartygstyper: fullriggare, bark, skonare och klipper.
Varje typ har sin egen karaktär, historia och användningsområde – som olika personligheter på världshaven.

🧭 Översiktstabell: Fyra segelfartygstyper

Fartygstyp	Riggning	Antal master	Segeltyp	Syfte/användning	Fart	Besättning
Fullriggare	Råsegel på alla master	Minst 3	Fyrkantiga råsegel	Långdistans, tung last, militärt	Hög	Stor
Bark	Råsegel på alla utom mesanmasten (snedsegel där)	Minst 3	Blandad rigg	Handelsfartyg, effektiv bemanning	Hög	Medel
Skonare	Snedsegel (gaffelrigg), ibland kombinerat	2–6	Gaffelsegel, ibland stagsegel	Kustfart, fiske, skolsegling	Måttlig	Liten
Klipper	Fullriggad, ofta extremt segelrik	3–5	Råsegel, ibland kombinerat	Snabba transporter (te, ull, passagerare)	Mycket hög	Stor

⚓ Karaktär och användning

• Fullriggare: Havets arbetshäst – kraftfull, majestätisk och kapabel att föra mycket last. Användes ofta i flottan eller för långa resor över oceaner. Exempel: Af Chapman.
• Bark: Mer praktisk än fullriggaren – enklare att hantera, färre man behövdes. Vanlig under segelfartens senare epok. Exempel: Pommern.
• Skonare: Smidig och flexibel – perfekt för kustnära vatten, fiske eller utbildning. Lätt att manövrera och kräver liten besättning. Exempel: T/S Gunilla.
• Klipper: Segelfartens racer – byggd för fart och elegans. Användes för värdefull last där tid var pengar, som te från Kina. Exempel: Cutty Sark.

🪢 Riggskillnader i praktiken

• Råsegel (fullriggare, bark, klipper): Fyrkantiga segel som kräver mycket mankraft men ger god fart i medvind.
• 
  
• Snedsegel (skonare, mesanmast på bark): Trekantiga eller gaffelriggade segel som är lättare att hantera och bättre i varierande vindar.
  (Jag trodde att 'snedseglare' var något annat!)
  
  
  Barken PommernAf Chapman - Skillnaden finns i aktern!Af Chapman byggdes år 1888 i Whitehaven, England, av Whitehaven Shipbuilding Company. Hon sjösattes ursprungligen under namnet Dunboyne och var avsedd för trafik mellan Europa och Australien.

Hon är en tremastad fullriggare, vilket innebär att hon har råsegel på alla tre masterna – från fockmast till mesanmast. Det skiljer henne från en bark, där den aktersta masten (mesanmasten) har snedsegel istället för råsegel. Af Chapman är alltså ett klassiskt exempel på en fullriggare, byggd i stål och med hela 26 segel och en stormast som når över 41 meter i höjd.

Skonaren T/S Gunilla står för "Training Ship" – dvs en internationellt vedertagen beteckning som används för fartyg som är särskilt avsedda för utbildning, ofta inom sjöfart, navigation, eller marinteknik. I Gunillas fall innebär det att hon används av Öckerö seglande gymnasieskola för att ge elever praktisk erfarenhet av livet till sjöss.

En klipper är ett legendariskt segelfartyg som kombinerade hastighet, elegans och teknisk finess – nästan som segelfartens sportbil! 🚤🌬️

🏴‍☠️ Vad kännetecknar en klipper?

• Byggd för fart: Klipperskepp hade smala, långa skrov med skarpa bogar och utfallande förstäv som "klippte" genom vågorna – därav namnet.
• Riggning: Oftast fullriggade med tre eller fler master och råsegel på alla masterna.
• Segelyta: Enorm – för att maximera fart även i svaga vindar.
• Material: Tidiga klippers var byggda i trä, senare kom kompositbyggen med järnspanter och träbordläggning.
  

  

  Cutty Sark

  
  🌍 Vad användes klippers till?

• För att transportera värdefull last snabbt, särskilt:
• Te från Kina till Europa – där den första lasten kunde ge högsta pris
• Ull från Australien
• Passagerare under guldruschen till Kalifornien

⚡ Hastighet

• Klippers kunde nå medelfarter på 16 knop, och vissa extrema klippers uppnådde över 20 knop – otroligt snabbt för sin tid.

🧭 Kända exempel

• Cutty Sark – en av de mest berömda klipprarna, byggd 1869, nu museifartyg i Greenwich, London.
• Flying Cloud – satte rekord på rutten New York–San Francisco på under 90 dagar.