Bodafors´ historia

Bodafors framväxt från kvarnplats till möbelort

Bodafors har sitt ursprung vid Boda kvarn i Norra Sandsjö socken. Redan under 1500-talet utnyttjades Emåns vattenkraft för kvarndrift, där spannmål maldes till mjöl och gryn. Vid forsen fanns även en mindre sågverksverksamhet. Namnet Bodafors uppkom genom kombinationen av gårdsnamnet Boda och forsen som drev anläggningarna. Under flera sekler var området en utpräglad jord- och skogsbygd utan någon tätortsbildning.

Naturförutsättningarna kom senare att få avgörande betydelse för ortens utveckling. Emån har sina källflöden i sjösystemen på det småländska höglandet och förde vatten genom trakten med tillräcklig kraft för att driva kvarnar, sågverk och senare även industriella anläggningar. Samtidigt fanns stora skogstillgångar i de omgivande bygderna, vilket gav god tillgång till råvaror för träförädling.

Den verkliga förändringen kom när Södra stambanan byggdes genom området. Järnvägen öppnades år 1864 och en station anlades i närheten av den gamla kvarnplatsen. Kring stationen började ett nytt samhälle växa fram, skilt från den äldre kyrkbyn i Norra Sandsjö 6 km bort. Med järnvägen fick orten för första gången effektiva förbindelser med marknader i övriga Sverige och utlandet. Råvaror kunde transporteras in och färdiga produkter skickas ut på ett sätt som tidigare varit omöjligt.

De första industrierna byggde direkt på traktens skogsråvara. Under senare delen av 1800-talet växte tillverkningen av takstickor eller takspån fram. Produktionen blev omfattande och export skedde bland annat till Danmark och Tyskland. Taksticksindustrin var den första verksamhet som gav Bodafors en tydlig industriell identitet.

Samtidigt utvecklades sågverksrörelsen och olika former av träförädling. Kunskap, kapital och arbetskraft samlades successivt på orten, vilket skapade förutsättningar för en mer avancerad industri. Under slutet av 1800-talet etablerades tillverkning av pinnstolar, en verksamhet som snart kom att få stor betydelse. Stoltillverkningen utvecklades efter hand till en bredare möbelproduktion med flera fabriker och verkstäder.

Möbelindustrin blev under början av 1900-talet Bodafors viktigaste näring. Särskilt betydelsefullt var AB Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors, som växte till en av Sveriges ledande möbeltillverkare. Företaget producerade allt från enklare möbler till avancerade inredningsarbeten och gav arbete åt stora delar (på 1950-talet 300 anställda) av ortens befolkning på cirka 200 invånare). Kombinationen av skogsråvara, vattenkraft, yrkesskickliga hantverkare och goda järnvägsförbindelser gjorde att Bodafors utvecklades till en av Smålands främsta möbelorter.

Järnvägen fortsatte att prägla samhällets utveckling. Stationen fungerade som ortens centrum för handel, kommunikationer och industriella transporter. Befolkningen ökade och nya bostäder, skolor, affärer och offentliga institutioner etablerades. Det samhälle som vuxit fram kring stationen fick efter hand en starkare ställning än den gamla kyrkbyn. År 1922 bytte stationen namn från Sandsjö till Bodafors, vilket ytterligare markerade ortens framväxande identitet.

Under första hälften av 1900-talet nådde möbelindustrin en allt högre teknisk och konstnärlig nivå. Ett av de mest avancerade områdena blev produktionen av exklusiva fartygsinredningar. Bodaforsföretagen levererade inredningar till Svenska Amerikalinjens passagerarfartyg, där höga krav ställdes på materialval, precision och utförande. Dessa arbeten blev ett uttryck för den yrkesskicklighet som utvecklats på orten.

En framträdande gestalt i denna verksamhet var dekopören Rolf Lehman, verksam mellan 1926 och 1960. Han blev särskilt känd för sina intarsiaarbeten och medverkade i prestigefyllda projekt för bland annat Svenska Amerikalinjens fartyg, Sveriges riksdag och Tändstickspalatset i Stockholm. Hans arbeten illustrerar den höga hantverksnivå som kännetecknade delar av Bodafors möbelindustri.

1950-talet brukar betraktas som en höjdpunkt i Bodafors utveckling. Möbelindustrin sysselsatte många människor och orten hade ett ovanligt omfattande utbud av handel och service. Livsmedelsbutiker, bageri, konditorier, klädaffärer, järnhandel, bokhandel, bank, post, läkare, tandläkare och ett stort antal hantverkare gjorde samhället i hög grad självförsörjande. Invånarna kunde tillgodose nästan alla vardagliga behov inom orten.

Samtidigt började förutsättningarna gradvis förändras under andra hälften av 1900-talet. Ökad bilism, förbättrade kommunikationer och handelns koncentration till större orter minskade betydelsen av många lokala verksamheter. Specialbutiker och traditionella hantverksyrken försvann successivt. Industrin genomgick också strukturförändringar i takt med ökad konkurrens och förändrade produktionsmetoder.

Den administrativa utvecklingen följde samhällsförändringarna. Bodafors hade länge vuxit fram inom Norra Sandsjö landskommun och utvecklades senare till köping. I samband med kommunreformen 1971 uppgick orten i den nybildade Nässjö kommun, där den fortfarande ingår.

Vid slutet av 1900-talet hade mycket förändrats jämfört med den expansiva efterkrigstiden. Flera av de verksamheter som en gång byggt upp samhället hade minskat i omfattning eller försvunnit. Ändå levde de grundläggande dragen kvar. Bodafors identitet fortsatte att vara starkt knuten till järnvägen, möbelindustrin och den träförädlande tradition som vuxit fram ur kombinationen av Emåns vattenkraft, de småländska skogarna och generationers hantverkskunnande.

På så sätt speglar Bodafors historia den bredare utvecklingen i många svenska industrisamhällen: från vattenkvarn och sågverk, via järnvägens genombrott och industrialiseringens expansion, till 1900-talets modernisering och strukturomvandling. Bodafors blev aldrig någon stor stad, men utvecklades till en av Smålands mest betydelsefulla möbel- och industriorter.