Konservering i glasburk

 Konservering i glasburk med gummiring och vattenbad

Förr i tiden var konservering en självklar del av hushållsarbetet. Sommarens och höstens rikliga skördar av frukt, bär och grönsaker behövde tas till vara för vintern. En vanlig metod var att använda glasburkar med glaslock, gummiring och metallbyglar. Tekniken bygger på ett enkelt fysikaliskt förlopp där värme, ånga och lufttryck samverkar för att skapa en tät förslutning.

När burkarna hade fyllts med exempelvis päron, plommon, äppelmos eller sylt placerades en gummiring mellan burkens kant och glaslocket. Därefter spändes lock och burk samman med metallbyglar. Burkarna ställdes sedan i en stor konserveringskastrull med vatten och värmdes under en bestämd tid.

När innehållet i burken blev varmt expanderade luften och vattenångan inuti. En del av luften pressades ut mellan glaslocket och gummiringen. Gummiringen fungerade alltså som en slags ventil som släppte ut övertryck men samtidigt hindrade vatten från att tränga in i burken.

När konserveringen var färdig fick burkarna svalna långsamt. Då hände det viktiga. Innehållet och luften i burken drog ihop sig när temperaturen sjönk. Eftersom mycket av den ursprungliga luften redan hade pressats ut under uppvärmningen bildades ett undertryck, ett vakuum, inuti burken. Det yttre lufttrycket pressade då glaslocket hårt mot gummiringen och burkens kant.

Det är därför glaslocket sitter så hårt fast efter konserveringen. Metallbyglarna behövs inte längre för att hålla locket på plats. Det är i stället lufttrycket utifrån som håller locket fastpressat mot burken. Om vakuumet är intakt kan man till och med lyfta burken i glaslocket utan att det lossnar.

När burken senare ska öppnas använder man gummiringens lilla flärp. Genom att dra försiktigt i flärpen lyfts en liten del av gummiringen bort från tätningsytan. Då släpps luft in i burken och trycket jämnas ut. Det karakteristiska pysande ljudet som ofta hörs är luft som strömmar in. Så snart vakuumet försvinner släpper glaslocket sitt grepp och kan enkelt lyftas av.

Gummiringen hade alltså två viktiga uppgifter. Under upphettningen gjorde den det möjligt för överflödig luft att pressas ut ur burken. Efter avsvalningen bildade den en tät försegling som gjorde att vakuumet kunde bestå under lång tid. Tack vare denna enkla men geniala konstruktion kunde hushållen bevara livsmedel i månader eller till och med år utan kyl eller frys.

Metoden är ett fint exempel på hur man med enkla hjälpmedel utnyttjade naturens lagar. Varken lim eller skruvlock behövdes. Det var enbart samspelet mellan värme, lufttryck och den elastiska gummiringen som höll maten säker och hållbar.

Triangelpojkarna var en verksamhet inom KFUM

Triangelpojkarna och deras koppling till KFUM

Triangelpojkarna var en del av KFUM:s ungdomsverksamhet i Sverige under första hälften av 1900-talet. Verksamheten riktade sig främst till pojkar i de yngre tonåren och hade som mål att erbjuda en meningsfull fritid präglad av kamratskap, ansvar och kristna värderingar.

Namnet kom från KFUM:s välkända röda triangel. Triangelns tre sidor symboliserade ande, kropp och själ, vilket uttryckte organisationens syn på människans allsidiga utveckling. Genom lek, idrott, friluftsliv, läger, slöjd och gemensamma samlingar ville man främja både personlig utveckling och social gemenskap.

Triangelpojkarnas verksamhet hade flera likheter med den framväxande scoutrörelsen. Samtidigt hade KFUM sedan början av 1900-talet ett eget scoutförbund, och gränserna mellan verksamheterna var ofta flytande. Många av de aktiviteter som bedrevs inom Triangelpojkarna återfanns också inom scoutingens olika åldersgrupper.

Under 1950- och 1960-talen genomfördes omfattande förändringar inom svensk ungdomsverksamhet. KFUM:s pojkavdelningar och scoutverksamhet samordnades i allt större utsträckning, och Triangelpojkarna upphörde successivt som en egen organisationsform. Deras verksamhet införlivades i KFUM:s scoutarbete, som senare utvecklades inom det gemensamma KFUK-KFUM:s Scoutförbund.

Trots att namnet Triangelpojkarna idag nästan har försvunnit lever mycket av verksamhetens idéer vidare. Synen på människans utveckling genom gemenskap, friluftsliv, ansvarstagande och personlig mognad har fortsatt att prägla scoutverksamheten inom KFUM och Scouterna.

För många som växte upp under 1940- och 1950-talen var Triangelpojkarna en viktig del av ungdomstiden. Genom läger, utflykter och ibland även konfirmationsundervisning skapades minnen och erfarenheter som följde deltagarna långt senare i livet. För egen del deltog jag i ett Triangelpojkläger år 1950, där konfirmations-undervisningen var en naturlig del av verksamheten. Det gav en inblick i den ungdomsrörelse som under flera decennier spelade en betydande roll inom KFUM:s arbete bland unga pojkar.

*****