Från spiklab till dator

 

1985, när jag var 50 år, kom en kollega från Nyköpings folkhögskola till Stensund för att presentera en enkel dator.
Jag funderade: "Ska jag ge mig in i det här med data? Jo - det är väl klart - jag har ju 15 år kvar till pensionen. Jag blev sedan datalärare på skolan med några ABC-80 datorer och sedan ABC-800 med extern floppydisk, där skivorna blev allt mindre innan vi fick USB-minnen. Sen kom PC-n och då är vi nästan i nutid.
Just nu jobbar jag parallellt med två datorer med var sin skärm plus en laptop. Jag gör bl a bloggar och skapar föredrag med Powerpoint.
Jag bad ChatGPT formulera en essä om min resa "Från spiklabb till dator".

Från spiklabbar till datorer –
min resa in i den digitala världen

Jag minns slutet av 1960-talet när jag gick en 4-årig kurs på Linköpings universitet. Man blev teknisk magister för att kunna undervisa på de då nystartade 4-åriga tekniska gymnasiernas teknikkurs. Då läste vi ämnet elektronik där man bl a gjorde så kallade spiklabbar.

Vi slog ner spikar i en bit spånplatta, kopplade ihop batterier, motstånd och en liten svart sak med tre ’ben’ – en transistor. Vad den gjorde? Jo, den kunde förstärka en svag elektrisk signal, kanske ett ljud, så att det blev tydligare. Det var spännande och lite magiskt – man kände att man kunde påverka något osynligt, något som faktiskt gjorde skillnad.

Men då fanns ingen tanke på att världen snart skulle förändras av samma princip, fast i en mycket större skala. Transistorn var början på allt som skulle komma: datorer, internet och det digitala liv som nu är en självklar del av vår vardag.

För mig kom den riktiga starten på den digitala resan ganska sent. År 1985, när jag var femtio, kom en kollega till Stensunds folkhögskola från Nyköpings folkhögskola och visade hur en enkel dator såg ut och fungerade. Jag funderade ett ögonblick: “Ska jag ge mig in i det här med data? Jo, det är väl klart – jag har ju femton år kvar till pensionen.”

Jag började som datalärare på skolan, först med några ABC-80-datorer, sedan ABC-800 med extern floppydisk som hanterade dataskivor vilka blev allt mindre innan vi fick lätthanterliga USB-minnen. Det var ett äventyr – vi experimenterade, lärde oss tillsammans och skrattade åt allt som krånglade.

Sedan kom PC:n och världen förändrades snabbt. Internet, e-post, bloggar, Powerpoint – plötsligt kunde jag kombinera min erfarenhet som folkbildare med digitala verktyg. Nu, mer än trettio år senare, sitter jag framför två nya datorer med var sin skärm, ibland med en laptop bredvid. Jag redigerar film, skriver bloggar, skapar föredrag och ser hur tekniken fortfarande öppnar nya möjligheter.

Jag tänker ofta på spiklabben och transistorexperimentet. Det lilla kretskortet vi byggde som studenter är på något sätt samma idé som dagens datorer: att förstärka något litet, göra det tydligare, dela det med andra. Då förstärkte vi signaler, nu förstärker vi idéer, kunskap och minnen. Och precis som då är det roligt att utforska och se vad som händer när man kopplar ihop saker på nya sätt.

Tekniken förändras, men nyfikenheten och lusten att lära är densamma.