Föreningslivet i Bodafors på 1950-talet

 

Föreningslivet i Bodafors på 1950-talet

Under min uppväxt på 1950-talet hade Bodafors ett rikt föreningsliv. Musik, sång, konst, scouting, idrott och friluftsliv ingick i samhällets verksamheter. Den här skildringen bygger främst på mina egna minnen av föreningarna och av det jag själv deltog i.

Till musiklivet hörde Bodafors Orkesterförening och Bodafors Manskör. I manskören sjöng både pappa Paul och jag. Det fanns också en kyrkokör, som jag följde med på en sångarresa. Till flera av kyrkorna hörde syföreningar. Mamma var aktiv i konstföreningen, och jag minns även en fiskeförening och en hembygdsförening.

Bodafors Scoutkår var en del av det föreningsliv som jag och många av mina klasskamrater deltog i. Jag minns scoutverksamheten i anslutning till kyrkan och med anknytning till KFUM.

Idrotten hade flera föreningar. Bodafors Sportklubb, BSK, hade Emåvallen som fotbolls- och idrottsplats. Klubben bedrev också bandy, där bland andra tvillingarna Sundberg spelade. Bodafors Tennisklubb, bildad 1947, hörde också till ortens idrottsliv. Jag minns landslagasspelaren BirgerAndersson, senare kallad ”Bragd-Birger”. 

Själv sprang jag orientering för Bodafors Orienteringsklubb, BOK. Frisksportklubben Framåt var mycket aktiv under min tid i Bodafors och drev Frisksportgården vid Storesjön. Vid några tillfällen ordnade jag resor för ungdomar till frisksportarnas årliga riksläger. Vi reste dit i bilkaravan.

Ett återkommande arrangemang var Ungdomsdagarna. Som jag minns det samverkade ortens kyrkor och idrottsföreningar kring dessa dagar. På Emåvallen spelades fotboll mot inbjudna lag och hölls friidrottstävlingar med inbjudna idrottsmän.

En av dem jag minns är höjdhopparen Ragnar Björk, som hade blivit svensk mästare 1947. Hans meriter visar att det var en etablerad elithoppare som besökte oss. Jag minns hans hoppstil som en saxstil och höjden som 198 centimeter, även om jag inte har något tävlingsprotokoll som bekräftar resultatet. Han började med flera träningsoveraller på sig och tog av dem efter hand som ribban höjdes. Före ansatsen stod han lätt framåtlutad på ett bestämt avstånd från hoppställningen och gjorde handrörelser. Därefter kom ansatsen från sidan och hoppet över ribban.

Till Ungdomsdagarna hörde även den minst två mil långa cykeltävlingen Sandsjöloppet. Jag deltog åtminstone två gånger. Eftersom min pojkcykel var för liten lånade jag pappas cykel och vände på styret för att efterlikna tävlingscyklisternas bockstyre. Starten gick på Emåvallen och målet låg vid kyrkan.
Vid ett tillfälle vann jag loppet. Förstapriset var en campingväska med plasttallrikar, plastglas och bestick. Den fick jag användning för under många år.
Jag passerar mållinjen i ensamt majestät på idrottsplatsen Emåvallen.

Prisutdelningen vid Bodafors kyrka med polisen och frisksportaren Egon Älgevik är prisutdelare och prästen Sigfrid vin Scheele applåderar.

Ungdomsdagarna avslutades i kyrkan. Deltagarna marscherade genom Bodafors med klubbfanor och banér, med musikkåren i täten. Den gemensamma avslutningen samlade de verksamheter som hade medverkat under dagen.

Så minns jag föreningslivet i Bodafors på 1950-talet: många föreningar med olika verksamheter, egna samlingsplatser och återkommande arrangemang. För mig omfattade det både körsång, scouting, orientering, frisksport och cykeltävlingar. Ungdomsdagarna blev ett konkret exempel på hur kyrkorna, musiken och idrotten kunde mötas i ett gemensamt arrangemang.