Ransoneringskort

 

Ransoneringen 1939–1951

Ransoneringen infördes i Sverige 1940 och avvecklades successivt fram till 1951.
Syftet var att fördela begränsade resurser rättvist under kriget och den efterföljande bristsituationen. Systemet administrerades av Statens livsmedelskommission, som fastställde tilldelning, tryckte ransoneringskort och kontrollerade handeln.

Alla medborgare omfattades av ransoneringen. För vissa varor gällde individuella kort, för andra hushållskort. Det fanns särskilda kort för barn, spädbarn, personer med tungt kroppsarbete och personer med medicinska behov. Tilldelningen var därför inte helt likformig; mängden kunde variera mellan grupper.

Ransoneringskorten omfattade bland annat socker, kaffe, matfett, kött, ägg, bröd, mjöl, tvål, skor och bensin. Varje inköp krävde att en kupong lämnades in. Kupongen motsvarade en fastställd mängd av varan och var giltig endast under en bestämd period.

Handeln fick en omfattande administrativ belastning. Butikerna skulle ta emot kuponger, klippa eller stämpla dem, föra journaler och redovisa allt till de lokala ransoneringsnämnderna. Tilldelningen av nya varor till butiken baserades på korrekt redovisning. Myndigheterna genomförde kontroller, och felaktigheter kunde leda till indragen tilldelning.

Ransoneringen drabbade befolkningen olika. Stadsbor hade sämre möjligheter att komplettera ransonerna eftersom de saknade odlingsmark och djurhållning. Landsbygdsbefolkningen kunde i större utsträckning odla potatis och grönsaker, hålla höns och byta varor lokalt. För att förbättra situationen i städerna utökades kolonilottsrörelsen, och kommuner upplät mark i parker, på gräsmattor och på tomma tomter för odling.

Lejdtrafiken, den neutrala sjöfart som tilläts passera blockaderna, var viktig för att Sverige skulle få in vissa livsnödvändiga varor som spannmål, ris, kaffe, bomull, maskindelar och olja. Utan denna trafik hade ransoneringen blivit betydligt strängare.

Förfalskade ransoneringskort förekom, bland annat hemtryckta kuponger och stulna kort. Myndigheterna försökte motverka detta genom särskilda tryckmetoder, vattenmärken och återkommande kontroller. Förfalskningarna förekom men var inte omfattande i relation till systemets totala volym.

Ransoneringen avvecklades stegvis efter kriget. Kaffe var en av de sista varorna som blev fri 1951. Systemet med ransoneringskort upphörde därefter helt.

Copilot gjorde denna sammanfattning.

****