Så här skriver Karl-Eriks son på gamla dagar

När jag i vuxen ålder började söka mig tillbaka i familjens historia insåg jag hur lite jag egentligen visste om min far, Karl‑Erik T. På min mors sida fanns alltid ett överflöd av berättelser, minnen och människor. Men om min far – sjökaptenen som formade våra liv mer genom sin frånvaro än sin närvaro – fanns nästan ingenting. Han dog när jag ännu inte fyllt sex år, och det lilla jag visste var fragment, ofta omsorgsfullt undangömda av min mor, kanske av sorg, kanske av besvikelse över hur livet blivit.

Det var först när jag började släktforska som en annan bild växte fram. Jag fann min farfar och farmor, deras släkter och deras livsöden, och långsamt började jag förstå den värld som min far kom ifrån. Och med det kom också en tydligare bild av hans eget liv till sjöss – ett liv som på många sätt var större, farligare och mer dramatiskt än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Min far var sjökapten i Rederi AB Svea, och hans tjänstgöring sammanföll med de mest riskfyllda åren av andra världskriget. Det första stora slaget mot familjen kom den 9 april 1940, när hans tankfartyg Sveaborg torpederades av den tyska ubåten U‑37 vid Färöarna. Hela familjen var ombord. Det blev en resa präglad av skräck, umbäranden och en ständig osäkerhet om vi skulle komma hem levande. Den så kallade Färö‑incidenten, då brittiska fregatter hotade att sänka den svenska eskadern med de fyra italienska jagare Sverige köpt, var bara en av flera episoder som etsade sig fast i min mors minne – och som jag själv burit med mig utan att riktigt förstå dem förrän långt senare.

När vi väl nådde Sverige och slog oss ned i Karsås följde en kort tid av lugn. Jag minns den som ljus, med snälla grannar och lek med Ingvar. Men min far var sällan hemma. Han gav sig snart ut igen, först på Saturnus, sedan på Sveajarl, på uppdrag som var livsviktiga för Sveriges försörjning, men livsfarliga för dem som utförde dem. Fyra långa resor gjorde han efter Sveaborgs förlisning, och varje gång lämnade han en familj som redan hunnit uppleva mer oro än de flesta.

Den 9 januari 1943 kom det definitiva slaget. Sveajarl minsprängdes utanför Norge, strax efter avgång från Göteborg, tillsammans med ett annat fartyg i konvojen. Min far omkom, och med det förändrades allt. Min mor stod plötsligt ensam med två små barn och sin egen mor att försörja. Vi lämnade Bodafors och flyttade till Stockholm, med våra obearbetade upplevelser i bagaget och en framtid som ingen av oss riktigt förstod.

Det är först nu, med distans och med den kunskap jag samlat, som jag kan se min fars liv i ett större sammanhang. Han var en av de många svenska sjömän som under kriget bar upp landets handel och försörjning, ofta utan skydd, ofta utan erkännande. Han navigerade genom minerade farvatten, ubåtszoner och politiska gråzoner där neutralitet inte alltid betydde säkerhet. Hans öde var inte unikt – men för oss blev det avgörande.

När jag i dag läser om ubåtsbefälhavaren Werner Hartmann, som torpederade Sveaborg, och om den mentalitet som präglade den tyska ubåtsflottan, förstår jag bättre den värld min far tvingades verka i. Det är en värld av risker, beslut och lojaliteter som ligger långt från det liv vi levde i Bodafors, men som ändå formade allt som kom efter.

Det är därför min tid i Bodafors alltid burit en ton av tragedi för mig. Inte för platsens skull, utan för allt som hände före, under och efter. Och kanske också för allt som aldrig hann bli, om min far fått leva.

Denna text är en redigerad sammanfattning av det ursprungliga texten gjord av Copilot.