Ett liv till sjöss

Kapten Karl-Erik Thunberg och hans liv till sjöss

När jag för ett par år sedan arbetade med en text om Karsås fick jag kontakt med sonen Ulf Thunberg. Han berättade om sin tid i Bodafors under kriget och skickade ett mejl där han skildrade familjens erfarenheter och sin far, sjökapten Karl‑Erik Thunberg, som gick i lejdtrafik på Nordsjön och omkom när hans fartyg sprängdes av en mina.

Vi - familjen - fortsatte pendla med Svea-bolagets tanker Sveaborg mellan Japan och Kalifornien på Stilla Oceanen, tills kriget avbröt den mycket lönsamma oljefrakten för bolaget. Sveaborg torpederades i april 1940 på hemväg med oss, varefter Bodafors och Karsås blev nästa, tillfälliga, boplats.

Berättelsen om sjökaptenen Karl-Erik Thunberg

Jag (Göran Forsmark) har på eget bevåg låtit Copilot läsa sonen Ulfs hela berättelse. Jag gav instruktioner att berättelsen inte ska skrivas i ’jag-form’. Den skulle vara som en artikel för en intresserad allmänhet med syftet att informera om bland annat lejdbåtstrafikens betydelse för det svenska folket i en verklig krissituation.

Sjökapten Karl-Erik Thunberg levde ett liv präglat av internationell rörlighet och dramatik på världshaven. Tillsammans med sin hustru Malin skapade han en tillvaro där familjelivet speglade yrkets globala karaktär; deras söner föddes i vitt skilda delar av världen, med Björn född i Göteborg 1935 och Ulf i japanska Yokohama 1937.

Under våren 1940 befann sig hela familjen tillsammans ombord på Karl-Eriks fartyg, m/t Sveaborg. Den ödesdigra natten mellan den 9 och 10 april – precis när Nazityskland inledde sin invasion av Danmark och Norge – torpederades fartyget av en tysk ubåt i närheten av Färöarna. Trots attackens våldsamma kraft inträffade ett mirakel då både familjen och hela besättningen lyckades räddas ur det sjunkande fartyget.

Efter den traumatiska händelsen till sjöss sökte familjen trygghet på land och flyttade under hösten 1940 in på gården Karsås. Under de kommande åren fortsatte Karl-Erik sitt arbete ute på haven medan pojkarna Björn och Ulf växte upp på Karsås, där de fann en naturlig gemenskap med grannarnas barn (bland annat mig och min bror).

I januari 1943 tog Karl-Erik befälet över ett nytt fartyg, m/s Sveajarl. Den 9 januari, strax efter avfärd från Göteborg, inträffade katastrofen utanför den norska kusten när fartyget gick på en mina och sprängdes. Denna gång fanns ingen räddning; fartyget sjönk och samtliga ombordvarande omkom i olyckan.

Beskedet om Karl-Eriks död blev en stor tragedi för familjen. Förlusten av fadern innebar att den tidigare tillvaron slogs i spillror, och Malin och sönerna tvingades lämna gemenskapen på Karsås för att istället flytta till Stockholm.

Lejdtrafiken: Sveriges livlina över ett brinnande hav

Under andra världskriget var Sverige nästan helt avskuret från världshaven på grund av den så kallade Skagerackspärren. För att undvika svält och ekonomisk kollaps lyckades Sverige få tillstånd från de krigförande parterna att bedriva lejdtrafik – en mycket riskfylld handelstrafik mellan det neutrala Sverige och länder utanför spärren. Enligt avtalen med Storbritannien och Tyskland skulle fartygen ha marin eskort. Lejdfartygen var de enda som tilläts passera genom de minerade vattnen i Nordsjön, ständigt hotade av tyska ubåtar och flyganfall. 

Denna trafik var avgörande för landets överlevnad:

• Livsmedel som spannmål, fett och kaffe gjorde ransoneringarna uthärdliga och förhindrade hungersnöd.

• Drivmedel och råvaror som olja, gummi och kemikalier höll både försvaret och industrin igång.

• Att fartygen faktiskt nådde fram gav befolkningen en känsla av kontakt med omvärlden och stärkte uthålligheten. Priset var dock mycket högt. Sjömännen på lejdfartygen levde under ständig psykisk press. De seglade ensamma över mörka vatten, ofta med svenska färger målade på skrovet för att markera neutralitet, men med vetskapen om att en enda mina eller felidentifierad torped kunde bli ödesdiger. Under kriget förlorades över 200 svenska handelsfartyg och omkring 1 500 sjömän omkom.

Det är dessa män – däribland kapten Karl‑Erik Thunberg – som med stor risk fullgjorde sin plikt och gjorde det möjligt för Sverige att hålla sig försörjt under krigets mörkaste år.

Termen "lejdtrafik" kommer från ordet lejd, som betyder frid eller säkert beskydd. Trots att fartygen med marin eskort hade löfte om fri passage, respekterades detta inte alltid av de krigförande makterna, vilket gjorde varje resa till ett spel med döden.

Lejdtrafiken (handelsfartyg med marin eskort) mellan Sverige och Storbritannien pågick åren 1943 till 1945.

Man kan läsa om Sveajarls förlisning med rubriken "Mannen som försvann – två gånger".

Del 1 på länken: https://www.sjohistoriska.se/utforska/samlingar/samlarna?p=16403

Del 2: https://www.sjohistoriska.se/utforska/samlingar/samlarna?p=16409

*****

 Så här skriver Karl-Eriks son Ulf på gamla dagar

Detta är ett av Copilot omarbetat utdrag ur ett brev från sonen Ulf i maj 2025.

När jag i vuxen ålder började söka mig tillbaka i familjens historia insåg jag hur lite jag egentligen visste om min far, Karl‑Erik T. På min mors sida fanns alltid ett överflöd av berättelser, minnen och människor. Men om min far – sjökaptenen som formade våra liv mer genom sin frånvaro än sin närvaro – fanns nästan ingenting. Han dog när jag ännu inte fyllt sex år, och det lilla jag visste var fragment, ofta omsorgsfullt undangömda av min mor, kanske av sorg, kanske av besvikelse över hur livet blivit.

Det var först när jag började släktforska som en annan bild växte fram. Jag fann min farfar och farmor, deras släkter och deras livsöden, och långsamt började jag förstå den värld som min far kom ifrån. Och med det kom också en tydligare bild av hans eget liv till sjöss – ett liv som på många sätt var större, farligare och mer dramatiskt än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Min far var sjökapten i Rederi AB Svea, och hans tjänstgöring sammanföll med de mest riskfyllda åren av andra världskriget. Det första stora slaget mot familjen kom den 9 april 1940, när hans tankfartyg Sveaborg torpederades av den tyska ubåten U‑37 vid Färöarna. Hela familjen var ombord. Det blev en resa präglad av skräck, umbäranden och en ständig osäkerhet om vi skulle komma hem levande. Den så kallade Färö‑incidenten, då brittiska fregatter hotade att sänka den svenska eskadern med de fyra italienska jagare Sverige köpt som skydd, var bara en av flera episoder som etsade sig fast i min mors minne – och som jag själv burit med mig utan att riktigt förstå dem förrän långt senare.

När vi väl nådde Sverige och slog oss ned i Karsås följde en kort tid av lugn. Jag minns den som ljus, med snälla grannar och lek med Ingvar. Men min far var sällan hemma. Han gav sig snart ut igen, först på Saturnus, sedan på Sveajarl, på uppdrag som var livsviktiga för Sveriges försörjning, men livsfarliga för dem som utförde dem. Fyra långa resor gjorde han efter Sveaborgs förlisning, och varje gång lämnade han en familj som redan hunnit uppleva mer oro än de flesta.

Den 9 januari 1943 kom det definitiva slaget. Sveajarl minsprängdes utanför Norge, strax efter avgång från Göteborg, tillsammans med ett annat fartyg i konvojen. Min far omkom, och med det förändrades allt. Min mor stod plötsligt ensam med två små barn och sin egen mor att försörja. Vi lämnade Bodafors och flyttade till Stockholm, med våra obearbetade upplevelser i bagaget och en framtid som ingen av oss riktigt förstod.

Det är först nu, med distans och med den kunskap jag samlat, som jag kan se min fars liv i ett större sammanhang. Han var en av de många svenska sjömän som under kriget bar upp landets handel och försörjning, ofta utan skydd, ofta utan erkännande. Han navigerade genom minerade farvatten, ubåtszoner och politiska gråzoner där neutralitet inte alltid betydde säkerhet. Hans öde var inte unikt – men för oss blev det avgörande.

När jag i dag läser om ubåtsbefälhavaren Werner Hartmann, som torpederade Sveaborg, och om den mentalitet som präglade den tyska ubåtsflottan, förstår jag bättre den värld min far tvingades verka i. Det är en värld av risker, beslut och lojaliteter som ligger långt från det liv vi levde i Bodafors, men som ändå formade allt som kom efter.

Det är därför min tid i Bodafors alltid burit en ton av tragedi för mig. Inte för platsens skull, utan för allt som hände före, under och efter. Och kanske också för allt som aldrig hann bli, om min far fått leva.

*****