Äggkonservering med vattenglas – varför och hur
Under första hälften av 1900‑talet, och särskilt under andra
världskriget, var ägg en säsongsvara. Hönsens värpning styrs av dagsljuset, och
under vår och sommar ökade äggproduktionen kraftigt. Under vintern minskade
värpningen nästan helt. För att hushållen skulle ha tillgång till ägg även
under den mörka årstiden behövde överskottet från sommarhalvåret bevaras.
En vanlig metod var konservering i så kallat vattenglas.
Vattenglas var en lösning av natriumsilikat som köptes på apotek och blandades
med vatten enligt anvisning. Äggen lades råa i en kruka eller hink och täcktes
helt av lösningen. Natriumsilikatet bildade efter en tid en tätande hinna som
stängde äggskalets porer. Därmed hindrades luft och mikroorganismer från att
tränga in, och äggets naturliga fuktighet bevarades.
Metoden gav en hållbarhet på ungefär sex till åtta månader.
Äggen kunde användas i matlagning och bakning men lämpade sig inte för kokning,
eftersom skalet ofta sprack efter lagringen. Smaken var i regel fullt användbar
i tillagade rätter, även om äggen inte var identiska med färska.
Konservering i vattenglas var därför ett praktiskt sätt att
utjämna den stora skillnaden mellan sommarens överskott och vinterns brist, och
metoden användes i både hushåll och mindre lantbruk fram till att moderna
kylmöjligheter och kontinuerlig äggproduktion gjorde den överflödig.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar