Hyllningsresa genom riket
För att legitimera ett kungaval i Sverige under medeltiden anordnades eriksgator där kungen skulle visas upp, godkännas och hyllas. Färden gick från Uppsala, medurs genom de viktigaste landskapen vid Vänern, Vättern och Mälaren.
Den första eriksgatan där vi känner till kungen i fråga enomfördes av Magnus Eriksson 1335. Den ungefärliga rutten på turen, där kungen skulle visas upp och godkännas är känd, även om många av de faktiska omständigheterna kring färden som sådan är höljda i dunkel. Illustration av Petter Lönegård.
Text — Olle Larsson 14
maj 2021
I den äldre Västgötalagen, troligen nedtecknad i början av
1200-talet, stadgas det att svearna har rätt att "taga konung och likaså
att vräka".
Lagen skrevs i en tid när kungamakten ännu inte var ärftlig,
utan kungarna valdes för att styra över det rike som höll på att ta form i
områdena kring sjöarna Vänern, Vättern och Mälaren. Det var en politiskt orolig
tid och mäktiga stormannaätter var inblandade i kampen om kungamakten.
För den som valdes till kung var det viktigt att erkännas
som legitim härskare och därför uppkom seden att kungen skulle resa runt i de
olika landskapen för att hyllas som regent. De resor som genomfördes efter
kungavalen fick namnet eriksgator.
Plundring, krig och handel
Under medeltiden etablerades en ny typ av kungamakt i
Sverige. De gamla bygdehövdingarnas maktutövning hade byggt på kontroll över
människor snarare än över territorier. Makten manifesterade sig genom
plundring, krig och handel och baserades på personliga band mellan härskaren
och de underlydande.
Dessa tidiga härskares välden var bräckliga och riskerade
att falla samman när hövdingen dog. Denna typ av maktstruktur, som hade rötter
i sen järnålder, började förändras under 1200-talet. Inspirationen kom utifrån
och kyrkan spelade en mycket viktig roll för förändringen.
Det kristna kungariket kom successivt att ersätta det
konglomerat av hövdingadömen som hade funnits tidigare. I denna typ av rike
styrde en vald kung över såväl världsliga och andliga stormän som över
allmogen.
Fick sin makt av Gud
En central tanke var att kungen hade fått sin makt av Gud,
och det var det som gav honom legitimitet som härskare. Den gudomliga
sanktionen fick kungen genom kröningen, när en kyrkans man, ofta ärkebiskopen,
smorde kungens huvud, bröstkorg, rygg, armbågar och händer med helig olja och
gav honom härskarinsignierna krona, riksäpple, spira och svärd.
Enligt det nya
sättet att se på kungamakten blev regentens viktigaste uppgift att försvara den
kristna tron och skydda kyrkan mot faror. Kungen var Guds man på jorden, med
uppgift att bevara freden, skipa rättvisa och skydda de svaga och värnlösa.
Vi vet inte med säkerhet när kungarna började krönas i
Sverige, men det första belägget för denna typ av ceremoni är från år 1210 när
Erik Knutssons kungagärning fick gudomlig sanktion.
Det medeltida Sverige var alltså ett valkungadöme, och
skulle så förbli fram till 1544, när Gustav Vasa drev igenom att kronan skulle
ärvas inom hans ätt. Utifrån källäget är det först från och med 1200-talet som
det blir möjligt att få veta något om kungavalen.
För den som ville bli vald till kung var det viktigt att ha
en maktbas bestående av inflytelserika och mäktiga stormän och präster. Och det
var ingen nackdel att vara rik.
De tre folklanden
Från och med 1300-talet valdes kungen på Mora äng utanför
Uppsala. Kungavalet behandlas förhållandevis utförligt i Upplandslagens
konungabalk, som stadfästes 1296. I den första flocken återfinns bestämmelserna
för "huru konung skall väljas och tagas".
Där står det att det var de tre folklanden Tiundaland,
Attundaland och Fjädrundaland skulle välja kung först. Därefter skulle Upplands
lagman "döma" den valde till kung i Uppsala.
När detta hade skett skulle valet bekräftas av lagmännen för
de andra landskapen eller lagsagorna i riket. Upplandslagen räknar upp dessa
landskap i tur och ordning: Södermanland, Östergötland, Tiohärad,
Västergötland, Närke och Västmanland.
Betydelsefulla områden
Listan ger oss en bild av vilka områden som räknades som
betydelsefulla vid denna tid. Lagmännens uppgift beskrivs i följande ordalag:
"De skola döma honom till krona och kungadöme, att råda över landen och
styra riket, att styrka lag och hålla fred."
Det framgår inte om lagmännen var närvarande i Uppsala när
kungavalet ägde rum, eller om deras medverkan skedde senare. Kanske fullgjorde
de sina uppgifter i samband med den resa som kungen därefter skulle företa i
sitt rike, när det var dags för honom att rida eriksgata.
Många av de faktiska omständigheterna kring eriksgatan som
fenomen är okända för forskningen.
Begreppet eriksgata
Syftet med resan var emellertid att kungen skulle visa upp
sig i de områden eller landskap som ingick i hans rike, för att få bekräftelse
på sin maktställning och hyllas som kung. I gengäld hade han att lova att hålla
fred och respektera de olika lagsagornas lagar. Så långt är allt klart.
Men själva begreppet eriksgata har vållat forskningen en hel
del huvudbry. Varför kallas resan så? Har förleden "erik" något att
göra med ed? Denna tolkning är långt ifrån orimlig med tanke på att kungen
under sin eriksgata förväntades att både ta emot eder, där undersåtarna
försäkrade honom trohet, och avlägga eder, där han lovade att respektera deras
rättigheter.
En annan tolkning är att benämningen på resan har att göra
med att den utgick från Uppsala. Här förvarades Erik den heliges reliker, och
möjligen är det detta som har fått ge resan dess namn.
Medeltida landskapslagar
En annan fråga som många historiker har ställt sig är när
kungarna började rida eriksgator. Eftersom denna typ av resor nämns i de
medeltida landskapslagarna från 1200-talet, kan vi konstatera att de i varje
fall praktiserades vid denna tid. Det utesluter emellertid inte att kungarna
kan ha genomfört eriksgator tidigare, kanske redan under 1100-talet.
Den första kända eriksgatan där kungen i fråga är
specificerad, genomfördes av Magnus Eriksson 1335. Men det förefaller alltså
som att sådana resor har ägt rum tidigare, även om de inte har lämnat några
spår i källorna.
Vi vet med säkerhet att fyra kungar genomförde eriksgator
under 1400-talet: Erik av Pommern (1401), Kristofer (1442), Karl Knutsson
(1448–49) och Kristian I (1458).
Kungaval på Mora äng söder om Uppsala, skildrat i Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555.
© Ur Olaus Magnus De nordiska folkens historia. Bilden är
kolorerad
Innan Sverige fick en riksgiltig lagstiftning genom
tillkomsten av Magnus Erikssons landslag år 1350 tillämpades olika lagar i de
olika landskapen, eller snarare lagsagorna. En lagsaga kan, men behöver inte,
vara identisk med ett landskap, utan begreppet avser ett område där samma lag
tillämpades.
Ett exempel på detta är Småland. I delar av landskapet,
nämligen i Värend, Finnveden och Njudung, som tillsammans hade tio härader,
tillämpades tiohäradslagen. Övriga delar av Småland tillhörde östgötarnas
lagsaga, där Östgötalagen praktiserades.
Flera landskapslagar talar om den kungliga resan men alla
använder inte begreppet eriksgata. Ingen av lagarna ger oss några upplysningar
om hur denna resa gick till i detalj.
Intygade kungens identitet
Vi vet inte hur stora de kungliga följena var, eller vilka
som ingick i dessa. Och inte heller är det bekant exakt vad som skedde i mötet
mellan de nyvalda kungarna och representanterna för de olika landskapen.
Den Äldre Västgötalagen berättar, som redan har nämnts, att
svearna hade rätt att välja och avsätta kung. Den talar även om resan, som från
Uppsala skulle gå söderut mot Östergötland, där lagmannen skulle förse kungen
med en så kallad "gisslan".
Gisslans uppgift var att intyga kungens identitet och inför
de olika tingen gå i god för att regenten verkligen var den han utgav sig för
att vara. Troligen skulle den också vara en säkerhet för kungens liv och person
under resan.
Var mycket betydelsefulla
Vi vet inte vilka "gisslomännen" var, men det
faktum att den som dräpte en gissloman skulle betala 140 marker i böter, tyder
på att dessa personer betraktades som mycket betydelsefulla.
Det kungliga följet skulle sedan rida ner mot Vätterns
sydspets, för att sammanstråla där med västgötarna gisslan. Här förväntades
östgötarna lämna över regenten till västgötarna som skulle föra honom vidare
till västgötarnas ting, där han skulle dömas till kung.
Det framgår tydligt av Västgötalagens innehåll att dessa
bestämmelser gällde när en person som inte själv var västgöte hade valts till
kung.
När detta hade fullbordats skulle den nye kungen benåda tre
fredlösa. De som benådades av kungen fick emellertid inte ha befunnits skyldiga
till något så kallat "nidingsdåd".
Landstinget samlades i Strängnäs
Med det senare menas ett stöld- eller våldsbrott som var
riktat mot en värnlös person – exempelvis ett barn eller någon som var svårt
sjuk eller skadad.
I den Äldre Västgötalagen sägs ingenting om smålänningarnas
deltagande i eriksgatorna. Kanske berodde detta på att Småland ännu inte
riktigt hade inlemmats i det svenska riket när lagen skrevs.
I den något yngre Upplandslagen nämns de platser där
representanterna för de olika landskapen skulle mötas. Den säger emellertid
inte särskild mycket om på vilka vägar eriksgatan gick fram.
Från Uppsala följde upplänningarna kungen till Strängnäs,
där han lämnades över till sörmlänningarna. Strängnäs hade varit ett
biskopssäte sedan 1100-talet och var en viktig plats i landskapet, inte minst
eftersom det var där som landstinget samlades.
Ledsagades till Holaveden
Härifrån gick färden vidare mot Svintuna, dagens Krokek vid
Bråviken, där östgötarnas gisslan väntade. Vi känner inte till platsen där de
båda landskapens representanter möttes. Kanske var det vid den kastal som hade
byggts redan under 1100-talet, vid vägen på gränsen mellan Södermanland och
Östergötland.
Östgötarna ledsagade sedan kungen till Holaveden, där
smålänningarna, som nu tilläts medverka vid kungavalen, mötte upp. Platsen för
överlämnandet är inte angiven, men möjligen skedde det vid biskopsborgen
Humblarum, vid Hålavedsvägen inte långt från den plats där fästet Rumlaborg
senare uppfördes.
Därefter fortsatte färden ner mot Junabäcken, vid nuvarande
Jönköping, nära gränsen mellan Västergötland och Småland. Här mötte västgötarna
upp och förde kungen, troligen via Falköping och Skara, till Ramundeboda där
närkingarna väntade.
Senare tiders svenska regenter har rest på symboliska
eriksgator. Här Carl XVI Gustaf i Göteborg 1974.
© Leif Jansson/SvD/TT
Ramundeboda var en välkänd rastplats på gränsen mellan
Västergötland och Närke, där det under 1400-talet uppfördes ett kloster.
Vid Oppboga bro, ett vadställe vid Arbogaån på gränsen
mellan Närke och Västmanland, avlöstes närkingarna av västmanlänningarna. De
senare följde kungen till Östens bro vid Sagån, där upplänningarna mötte upp
för att föra kungen tillbaka till Uppsala, där eriksgatan avslutades.
Uppsala var viktig kyrkliga centralort
"Då är denne konung lagligen kommen till land och rike
hos uppsvennar och södermän, götar, gutar och alla smålänningar. Då har han
ridit rätt eriksgata." Så heter det i Upplandslagen, vars bestämmelser när
det gäller eriksgatans utformning återkommer i det närmaste oförändrade i
Magnus Erikssons landslag.
Eriksgatan skedde alltså medsols från Uppsala. Men varför
var det just Uppsala som blev platsen för kungavalen och därmed utgångspunkten
för eriksgatorna? Sannolikt får svaret sökas i den roll som kyrkan spelade för
utvecklingen av det kristna kungadömet.
Uppsala var Sveriges viktigaste kyrkliga centralort, här
hade ärkebiskopen sitt säte och här fanns även helgonkungen Eriks reliker.
Eftersom kyrkan skulle se till att kungen kunde styra med gudomlig sanktion, är
det rimligt att tänka sig att detta gjorde Uppsala till den centrala platsen
för kungaval, eriksgator och kröningar.
Fungerade som kröningsort
De valda kungarna residerade emellertid inte i Uppsala, utan
hade sina residens i form av kungliga borgar runt om i riket. Regenterna befann
sig ofta på resande fot mellan olika platser, och man skulle därför kunna
beskriva den tidiga kungamakten som ambulerande.
När kungen hade ridit sin eriksgata var det dags för
ärkebiskopen och rikets övriga biskopar att se till att han »vigdes till
kronan«. Med detta avses själva kröningsakten, som skulle hållas i Uppsala
domkyrka. I verkligheten var det emellertid inte bara Uppsala som fungerade som
kröningsort.
Fyra medeltida kungar kröntes här, medan andra valde
Stockholm, Linköping, Söderköping eller Kalmar för denna viktiga ceremoni.
Eriksgatorna förlorade sin funktion
Enligt Upplandslagen var det först när kröningen var
fullbordad som den utvalde hade rätt att »vara konung och bära kronan«. Han
fick då också rätt till de inkomster som hörde kungen till. "Blir han en
god konung, då låte Gud honom leva länge" förkunnar Upplandslagen.
När Gustav Vasas äldste son Erik XIV ärvde kronan efter sin
far år 1560 var valkungadömets tid i Sverige över. När kungen inte längre
valdes förlorade eriksgatorna sin ursprungliga funktion, eftersom något
kungaval inte längre behövde bekräftas i de olika landskapen. Men trots detta
fortsatte eriksgatorna ännu en tid.
Den sista eriksgatan som skedde i enlighet med lagen
genomfördes av Karl IX år 1609, alltså nästan ett halvsekel efter det att
arvkungadömet hade införts.
Ingen given rutt
Symboliska eriksgator, där monarken har besökt olika
landskap, har genomförts av senare regenter. De har inte följt någon given
rutt, och har inte heller haft något givet innehåll.
När Sveriges nuvarande kung, Carl XVI Gustaf, reste på
eriksgator i landet under 1970-talet innehöll programmet allt ifrån
industribesök och naturvandringar till möten med kommunpolitiker.
Olle Larsson är historiker och författare. Till vardags
verkar han som lektor i historia vid Katedralskolan i Växjö. År 2010 utsågs han
till »Årets Historielärare« av Historielärarnas förening. Hans senaste bok är
Gustav Vasa – en furste bland furstar (2018).
Publicerad i Populär Historia 1/2021
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar