Dagmars resa till Frankrike 1929

 

Dagmars resa genom Europa 1929

Ett tidsdokument för familjen

Den 3 januari 1929 lämnade Dagmar Karolina Ericson, då 28 år gammal, Sverige för att ge sig ut på en lång bilresa genom Europa. Hon reste ensam, och hon gjorde det med en noggrannhet som säger mycket om hennes personlighet. Samma dag som hon reste hade hon ordnat ett franskt körtillstånd, översatt och bestyrkt av franska legationen i Stockholm, och hon hade sitt svenska pass och sitt körkort från 1926 i ordning. Det var tydligt att hon visste vad som krävdes för att köra bil i andra länder vid denna tid.

Detta är Chevroleten från Sverigeresan 1917 

Dagmar körde en Chevrolet från 1927, en bil hon redan kände väl. Två år tidigare hade hon gjort en längre resa i Sverige tillsammans med sina syskon, och den erfarenheten gav henne både trygghet och vana vid att hantera bilen under längre sträckor. Chevroleten var robust, enkel att reparera och tillräckligt stark för tidens vägar, som ofta var ojämna och krävde både tålamod och teknisk förståelse. På 1920-talet var bilkörning fortfarande ett hantverk, och Dagmar behärskade det. Hon kunde byta däck, läsa av motorns beteende och hantera bilen utan moderna hjälpmedel. Det var därför fullt rimligt att hon vågade ge sig ut på en resa som få kvinnor gjorde vid den tiden.

Passet visar att hon reste via Danmark redan den 4 och 5 januari 1929. Därefter fortsatte hon söderut genom kontinenten. Att det saknas stämplar från Tyskland är helt normalt för perioden; gränskontrollerna varierade, och många länder stämplade bara vid vissa övergångar. Resan krävde uthållighet. Vägarna var ofta dåliga, och bilismen var fortfarande ung, men Dagmar var förberedd och hade en bil hon litade på.

Hennes mål var Bordeaux och École Florence Nightingale, en modern och internationellt uppmärksammad sjukvårds- och utbildningsinstitution. De dokument som finns bevarade — skolans informationsbroschyr och tidskriften La Dame à la Lampe — visar att hon hade tillgång till material som inte var allmänt spritt i Sverige. Skolan var känd för sin undervisning i hygien, vård och socialt arbete, och för sina omfattande praktikplatser inom barnavård, mödravård, kirurgi och röntgen. Den hade internationella kontakter, särskilt med USA, och byggde sin verksamhet på Florence Nightingales principer om ordning, renlighet och systematik. För en svensk hushållslärarinna med intresse för folkhälsa och modern undervisning måste detta ha varit en unik möjlighet att se hur framtidens vård organiserades.

Dagmar stannade länge. Hon var borta i över nio månader, vilket tyder på att hon inte bara reste utan också tog tid att observera, lära sig och ta del av miljöer som var viktiga för hennes yrkesliv. Passet visar att hon lämnade Frankrike i början av oktober 1929 och därefter passerade Schweiz på vägen norrut. Den 17 oktober 1929 återvände hon till Danmark och därifrån vidare hem till Sverige.

När hon kom hem hade hon rest genom stora delar av Europa i en tid då bilresor fortfarande var ett äventyr och en prövning. Hon återvände med internationella erfarenheter, med dokument från en av Europas mest moderna vårdskolor och med praktiska kunskaper från månader på vägarna. Hennes resa visar en ung kvinna som vågade mer än de flesta, som sökte kunskap långt utanför Sveriges gränser och som gjorde det med mod, nyfikenhet och yrkesstolthet.

För oss som läser detta år 2025 framstår hennes resa som både ovanlig och framåtblickande. Den är ett tidsdokument över en tid då världen såg annorlunda ut, och över en kvinna som tog sig an den världen på sitt eget sätt. Det är en berättelse som hennes efterlevande med rätta kan vara stolta över.