Dagmars fortbildningskurs

 

Detta är min mors rapport från en kurs i Norge 1933

Till    Västmanlands läns Landstings Folkbildningskommitté, Västerås

Med stor tacksamhet för stipendiet á kr. 100:-, (motsvarar 2500 kronor i dagens penningvärde) som jag erhållit för deltagandet i den av Föreningen Norden anordnade kursen för skolkökslärarinnor i Norge innevarande sommar, ber jag härmed vördsamt få översända en kortfattad redogörelse av densamma.

Denna kurs var den första nordiska studiekursen för lanthushålls- och skolkökslärarinnor, ordnad av Föreningen Norden i samarbete med Landslaget för Husstellærerinner, Skolekjøkkenlærerinnenes Landsforening, Statens Lærerinneskole i Husstell och Norske Kvinners Nasjonalråd. Den avhölls i Oslo, Hurdals Verk och Lillehammer under tiden 3/7–10/7 1933.

Kursens program utgjordes av följande huvudämnen: – Arbetsläran och dess användning i husligt arbete – Ekonomins plats i hushållsundervisningen – Rationella metoder i densamma

Dessutom hölls föredrag över speciellt norska ämnen samt studiebesök i undervisningsanstalter, historiska samlingar och praktiska verksamhetsfält.

Kursen öppnades söndagen den 2 juli på Statens lärarinneskola i husstell på Stabeck, beläget strax utanför Oslo. Denna skola är rätt nybyggd och därför naturligtvis även modernt inredd. Lärosalarna voro mycket stora och ljusa, gott om spisar fanns det – både elektriska och koksspisar. Elmaskiner och apparater användes mycket i Norge beroende på att strömmen är så billig. I bagarstugan fanns tre murade bakugnar ovanpå varandra; de två övre var elektriska, den undre eldades med ved. På ugnsluckorna fanns infällda glasrutor, så att man kunde se direkt in i ugnen. En del av bakborden var låga, så att man kunde sitta och baka – särskilt bra vid tunnbröds- och småbrödsbak. Degfaten var naturligtvis av rostfri plåt.

Förberedelseköket

I köken hade varje hushåll, bestående av en till tre elever, sin egen spis, elektrisk platta, bord, skåp, diskbänk o.s.v. I ett av köken fanns ända till sju spisar. Spisarna var oftast placerade två och två tillsammans; mitt över dem stod en järnställning med galler, på vilken man kunde stjälpa inventarier för torkning. Dessutom hade lärarinnan ett eget demonstrationsbord med elektrisk platta.

De vanliga arbetsborden var så beskaffade att man med klotsar kunde höja och sänka dem efter elevernas längd. I själva borden fanns även lådor för mjöl och socker – alltså de ingredienser man oftast behöver. För att skrapa fat och tallrikar innan diskning fanns utmärkta små gummiskrapor, och för att få disken väl desinficierad ställdes ståltrådskorgar ned i den vanliga sköljbaljan. Porslin lades ned i den och kokande vatten hälldes över; korgen lyftes upp och porslinet fick självtorka. Spisarna gjordes ej rena med spissvärta utan med smärgel.
Något som vi ännu saknar, men som norska skolkökslärarinnor har, är en utmärkt plansch över våra viktigaste grönsaker.

Den 3 juli började demonstration av de i programmet utlovade skolköken. Bryns folkskola har ett praktiskt inrett familjekök, med vid ena kortväggen anordnad plats för demonstrationer — en kombination som för övrigt förekom flerstädes. Vidare hade vid inredningen följts den principen att en vackrare vara oftast aktas bättre än en av grövre material. Arbetsborden voro belagda med asbestcement. Skolköket på Kampen var av annat slag — ett idealkök för laboratorieundervisning, med plats för 30 elever. Halva detta kök var inrett till familjekök. De båda köken användes ej samtidigt utan växelvis. Oslo kommunala husmodersskola var inredd i en före detta folkskola, vid vars ombyggnad väl utnyttjat de möjligheter som redan fanns. Under sakkunnig ledning demonstrerades sedan Elektrisk Bureaus fabriker och i omedelbar anslutning därtill höll en av ingenjörerna ett av kursens synnerligen uppskattat instruktivt föredrag om elektricitetens användning i hushållet, med demonstration av spisar och apparater.

Den 4–7 juli avhölls å Hurdals Verk den teoretiska delen av programmet. Den bästa av de 15 föreläsarna var ingenjör Hellern, som talade om: Arbetsläran i det praktiska livet. Hur forskning, standardisering, kontroll och samarbete äro de fyra grundpelarna i den moderna vetenskapliga arbetsledningen. Den psykotekniska forskningen behövs för att kunna placera rätt man på rätt plats. En annan viktig del i forskningen är den maskinella och det ekonomiska tillvaratagandet av produkterna vid deras framställning.

Till denna forskning hör: bestämmandet av de för framställningen av produkterna nödvändiga maskinerna och apparaterna; ekonomisk placering av arbetsrummen och arbetsplatserna; ekonomisk placering av maskinerna och deras ekonomiska utnyttjande. Maskinerna måste vara så placerade att de ge tillräcklig arbetsfrihet vid arbetsplatsen och så att arbetsoperationerna gå i logisk följd. I nödfall kunna dessa få gå i sicksack, men aldrig tillbaka. För att ekonomiskt kunna utnyttja maskinen måste man känna dess karakteristiska egenskaper. Likaså är forskningen av råvarorna och produkterna nödvändig.

Det äldsta och viktigaste hjälpmedlet vid driftsrationaliseringen är operationsstudiet, som utgöres av kombinerad tids- och rörelsestudie. Med en mångfald exempel visade föreläsaren hur arbetsoperationerna genom dessa forskningar kunna förenklas och förbättras, så att produktionen ökas samtidigt som arbetet blir mindre tröttande.

Den vetenskapliga arbetsledningens principer äro inte endast till för industrien. De kunna naturligtvis användas likaväl i hemmet. Om detta ämne rörde sig fröken Wenche Nissens föredrag. I hemmet finnas många sysslor, som komma om och om igen och som därför bli tröttande, ja rent av bli till en plåga. Där behövs rationalisering. Statiskt arbete tröttar ju mer än dynamiskt och där får vi böra sträva efter att det statiska arbetet blir så ringa som möjligt. Varför utföra vi ett arbete stående, när det är tre gånger så tröttande som sittande? Varför har vi ej arbetsborden höj- och sänkbara? Varför står vi krokiga över tvättbaljan, det är inte enbart tröttande det förstör även våra knän och fötter? Varför ha vi inte hjul på våra arbetsbord, ja även på en hel del möbler, som måste flyttas då och då? Varför ändrar vi t ex inte möbleringen i köket
 för att sedan kunna spara på stegen? Varför räkna vi inte med att ett arbete kostar även om vi själva utföra det? En husmor med bra system i hushållet spar både tid, krafter och pengar.

Tre föredrag berörde ekonomiens plats i skolköksundervisningen: Fil. mag. Laura Harmaja: Hemhushållningens uppgift under kristiden. Fröken Agnes Elgström: Ungdomens opdagelse i ekonomi. Fröken Tilda Hansson: Undervisning i hushållsekonomi.

Lektor Ella Kittunens föredrag om Ekonomisk och näringsfysiologisk matlagning i lärarinneundervisningen uppskattades livligt.

Ett av de inledande föredragen om rationella metoder i skolköksundervisningen hölls av fröken Gertrud Bergström. Vi måste lära eleverna att tänka självständigt. Arbetet i hemmet måste vara organiserat likaväl som i skolköket. Viktigt är att se till att eleverna få ett gott handgrepp redan från början. En skolkökslärarinna bör åtminstone tidvis själv sköta ett hem; hon får då mer träning, håller sig bättre i form och vet bättre huru lång tid och huru mycket kraft ett visst arbete kräver.

Vidare måste vi ge eleverna rutin i arbetet, t.ex. låta dem reda en enkel sås gång på gång tills de äro säkra och lyckats bra. Då så är lämpligt bör tidtagning av arbete och tavlan förekomma. Se till att eleverna ha rätt ställning i sitt arbete. Vidare bör man iakttaga elevernas förmåga att välja för arbetet lämpliga redskap. För äldre elever kan det vara lämpligt börja med en kurs i materiallära. — Ej rationellt med kopparkärl, som jämt skola skuras, och med parkettgolv, som skola gnidas spegelblanka och hala för att vara vackra.

Bör framhålla för eleverna att man ej får leva över sina tillgångar. Klargöra skillnaden mellan lojal och illojal konkurrens. Kan ske genom att påvisa annonser i de dagliga tidningarna.

Överlärare Anna Sethnes föredrag om Nyare arbetsmetoder i skolan gav anledning till många reflektioner. Psykologien måste få mer plats, annars kan inte undervisningen reformeras — och det behövs. Skolkökslärarinnan får inte glömma att hon ofta får ta emot de unga flickorna i en för dem svår ålder, i en stillastående period. Aktivitetens pedagogik skall komma till sin rätt, viljan skall tändas och självverksamheten utvecklas mot fasta bestämda mål. Det självständiga omdömet utvecklas inte i skolköken under de nutida bundna planerna. Planerna skola aldrig vara statiska utan dynamiska. En lärare, som iakttager och leder, är idealet.

Från Hurdals Verk företogs en utflykt till Eidsvolds minnesrika gamla byggnad och till Akershus fylkes husmodersskola, om vars tillblivelse skolans egen arkitekt gav en orientering.

På färden till Lillehammer besöktes bl.a. Grefsheim, en av Norges äldsta gårdar, där statsrådet och fru Mellby gästfritt visade oss ett verkligt norskt hem.

Vistelsen i Lillehammer varade i två dagar och ägnades norsk bondekultur med föredrag av olika slag och visning av de Somvigska samlingarna på Maihaugen.

Konsulent Dina Larsen höll ett kåserande föredrag om gammelnorsk mat och i en del fall demonstrerades tillagningen.

Från Lillehammer gjordes ett besök på Björnsons Aulestad och en färd uppåt Gudbrandsdalen.

Den 10 juli hölls avskedsfest uppe i de gamla byggnaderna på Maihaugen, där vi blevo bjudna på typisk norsk mat: på römmegröt och spegepölse, på lefsor och flatbröd.

Kursen var i allo lyckad. Den gav oss djupare självkännedom, starka impulser från andra arbetsområden, goda pedagogiska uppslag samt en rikedom av litteratur. Den personliga dagliga samvaron med kolleger, som till stor del utgjordes av de nordiska ländernas elittrupp av det husliga arbetets pedagoger, gav kanske den allra största behållningen.

Kolbäck den 30 december 1933.

Dagmar Eriksson