Hur det sociala spelet fungerade 1934

Hur det sociala spelet fungerade 1934

När jag i efterhand försöker förstå hur mina föräldrar kunde mötas, fatta beslut och gifta sig på så kort tid, inser jag att det inte var snabbt i deras egen samtid. Det var snarare ett uttryck för hur livet organiserades och levdes.

År 1934 omgavs umgänget mellan ogifta kvinnor och män av tydliga normer. Särskilt gällde detta i miljöer där klass och familjebakgrund fortfarande spelade stor roll. Min mor var godsägardotter, min far målarmästarson. I vardagen rörde de sig i olika kretsar. Ett direkt tilltal utan presentation hade inte varit socialt accepterat.

Därför krävdes ett slags omväg – en handling som var tillräckligt oskyldig för att inte väcka anstöt, men tillräckligt tydlig för att förstås av den som var mottaglig. Att ”råka” tappa en näsduk var just en sådan handling. Det var inte ett infall, utan en etablerad social signal. Mannens roll var att svara korrekt: plocka upp näsduken, lämna tillbaka den artigt, möjligen utbyta några ord eller en blick. Initiativet skulle se ut att komma från honom, men möjligheten hade skapats av henne.

Platsen var heller ingen tillfällighet. Sommarbadorter fungerade som ett slags frizon. Där promenerade man, visade sig, såg andra och blev själv sedd. Ofta skedde detta i sällskap med familjemedlemmar, vilket gav situationen både skydd och legitimitet. Min mor gick tillsammans med sin mor, min far med sin äldre syster och hennes dotter Berit. Alla var alltså korrekt omgivna.

Åldern spelade också roll. Min mor var 33 år, min far 42. De var inga ungdomar som prövade sig fram, utan vuxna människor som visste vad de ville. När ett intresse väl uppstått fanns det ingen anledning att dra ut på tiden. Äktenskap var målet, inte något som låg långt bort i en oklar framtid.

Att de gifte sig redan efter fem månader var därför inget märkligt. Det var ett beslut fattat i samklang med tidens sätt att tänka: seriöst, förankrat och accepterat av familjerna. Vid vigseln den 29 december 1934 fanns också vittnen som knöt samman berättelsen. Berit, som sett min far plocka upp näsduken, var brudnäbb. Vigseln förrättades av min mors kusin, prost i hemkyrkan.

Så började min egen historia – inte med stora ord eller dramatiska gester, utan med en tappad näsduk och ett korrekt svar. Och med två människor som, i sin tid, ansåg att detta var tillräckligt för att bygga ett liv tillsammans.

*****