Om himlakroppars rörelser i rymden

 Keplers första lag – ellipsens hemlighet

Johannes Kepler, som var verksam på 1600-talet, kämpade med att förstå planeternas rörelser. Han hade tillgång till Tycho Brahes noggranna mätningar, men cirklarna passade inte. Till slut vågade han tänka nytt:
"Tänk om banan är en ellips?"
Och det stämde. Kepler formulerade sin 1:a lag:
"En planet rör sig i en ellips med solen i ena brännpunkten."
Var finns den andra brännpunkten? Den är tom. Bara en punkt i  rymden symmetrisk på storaxeln.

Cirkeln är ett specialfall av en ellips. Framgår av dessa så kallade 'kägelsnitt'.

 

Månar rör sig i ellipser runt sina planeter, som i sin tur har elliptiska banor runt stjärnor/solar.

Asteroiderna, som ligger i ett bälte mellan planeterna Mars och Jupiter följer också oftast ellipser, men kan störas av andra himlakroppars gravitation.

Kometer kan röra sig i både elliptiska banor – där de återkommer regelbundet t ex Halleys komet – och i nästan parabel­formade banor, där de passerar solen bara en enda gång innan de fortsätter ut i rymden och inte binds av något gravitationsfält.

Stjärnor i galaxer rör sig i banor som påverkas av hela galaxens massa.

Rymdsonder som fått gravitationsslungor, till exempel Voyager 1 och 2, kan hamna i hyperbelbanor och därmed lämna solsystemet.

Ellipsens standardekvation:

Ellipsens excentricitet - e, ett mått på hur tillplattad den är.
Den beräknas genom att ta avståndet c från centrum till brännpunkten F dividerat med halva storaxeln a. Formeln blir därför: e = c/a.

*****