Moster Ingrid och gymnastiken

 

Ingrid Ericsson – en svensk gymnastikdirektör

Ingrid Ericsson växte in i den svenska gymnastiktraditionen genom både utbildning och släktband. När hon och hennes svägerska Rut började på Gymnastiska Centralinstitutet (GCI) på 1920‑talet mötte de en lärare som kom att prägla dem djupt: Ester Svalling, Ingrids egen moster. Ester hade själv utbildats till gymnastikdirektör runt år 1900, vid en tid då få kvinnor tog plats i den professionella kroppskulturen. Som lärare på GCI blev hon en förebild för en hel generation kvinnliga instruktörer – och för Ingrid blev hon både mentor och släkting.

Det var i denna miljö, där Linggymnastikens ideal förenades med stark kvinnlig yrkesstolthet, som Ingrid formades. Hon tog med sig Svallings tydlighet, disciplin och pedagogiska känsla in i sitt eget ledarskap.

Internationella massuppvisningar – Berlin 1936 och London 1948

Redan som ung instruktör fick Ingrid ansvar på internationell nivå. Hon var ledare för en stor svensk gymnastikgrupp vid Berlinolympiaden 1936, troligen en av de kvinnliga masstrupparna. Sverige skickade då 1 200 gymnaster – 600 kvinnor och 600 män – för att visa upp Linggymnastiken inför fullsatta läktare på Olympiastadion. Uppvisningarna var minutiöst koreograferade, och ledarna bar ett stort ansvar för ordning, precision och pedagogik. Ingrid var en av dem.

Tolv år senare, vid Londonolympiaden 1948, fanns hon åter i ledarstaben. Det visar att hon hörde till den lilla krets av svenska kvinnliga instruktörer som hade både internationell erfarenhet och förtroende från Gymnastikförbundet. Hennes gärning sträckte sig alltså över två olympiska epoker – före och efter kriget.

Lingiaden 1949 – höjdpunkten i hennes offentliga gärning

Efter kriget fick Ingrid en av sina mest betydelsefulla uppgifter: Lingiaden 1949. Hon stod som medförfattare till Dagövning för kvinnliga masstruppen, ett av evenemangets huvudnummer. Uppvisningen samlade tusentals kvinnor – många av dem husmödrar som tränade i föreningar runt om i landet – på Stockholms stadion.

Där stod de i vita blusar, blå gymnastikbyxor och vita skor, ordnade i formationer som fyllde hela arenan. Rörelserna var klassiskt svenska: tydliga, rytmiska, synkroniserade. Att utforma ett sådant program krävde både konstnärlig blick och organisatorisk skicklighet. Ingrid var en av dem som skapade den visuella och pedagogiska formen för hela den kvinnliga massuppvisningen.

I detta bar hon vidare arvet från sin moster Ester – ett arv av tydlighet, hållning och rörelsens enkelhet – men i en skala som få kvinnor före henne hade fått möjlighet att leda.

Åren i Nyköping – vardagens gymnastik och lokalt avtryck

Mitt i denna internationella och nationella verksamhet hade Ingrid också en tydlig lokal förankring. Under åren 1942–45 var hon gymnastiklärare vid Nyköpings flickskola. Där undervisade hon i en tid då kriget pågick i Europa och vardagen i Sverige präglades av knapphet och oro. Gymnastiken blev för många flickor en källa till stabilitet, disciplin och gemenskap.

Att du har fått ett gruppfoto av skolans lärare från en kvinna som själv hade Ingrid som lärare på folkhögskolan visar att hennes pedagogiska avtryck levde kvar i minnet hos dem hon undervisade. Det är ofta så med gymnastikdirektörer från denna tid: deras största påverkan märks inte bara i de stora uppvisningarna, utan i de människor de formade i vardagen.

Ett liv i rörelse – och i traditionens mitt

Sammantaget framträder Ingrid Ericsson som en kvinna som stod mitt i den svenska gymnastikens guldålder. Hon bar vidare en tradition som gått i arv från mostern Ester, hon utbildade nya generationer i Nyköping, och hon ledde svenska kvinnor på några av 1900‑talets största idrottsscener – Berlin 1936, London 1948 och Lingiaden 1949.

Hennes gärning förenade det lokala och det internationella, det vardagliga och det monumentala. Hon var en av de kvinnor som gjorde Linggymnastiken till både en folkrörelse och ett svenskt kulturarv.

*****

Mönstring

 Mönstring av värnpliktiga

Mönstring av värnpliktiga inför militärtjänsten 

ChatGPT svarar:

I mitten av 1950-talet var mönstringen till värnpliktig militärtjänst i Sverige en obligatorisk statlig process som omfattade i princip alla män i en årskull. Kallelsen skickades ut det år den värnpliktige fyllde 18 eller 19 år och angav tid och plats för inställelse vid ett mönstringsförråd. Mönstringen genomfördes lokalt men enligt centrala riktlinjer fastställda av Försvarsmakten. Syftet var att bedöma den inkallades medicinska, psykiska och intellektuella förutsättningar samt att fastställa lämpligt truppslag och utbildningstid. Närvaro var obligatorisk och uteblivande utan giltigt skäl kunde leda till rättsliga påföljder.

Själva mönstringsdagen följde ett fastlagt förlopp. Den inkallade genomgick först en administrativ registrering och därefter en omfattande läkarundersökning som bedömde syn, hörsel, hjärta, lungor, rörelseapparat och allmänt hälsotillstånd. Parallellt genomfördes fysiska prov som mätte styrka och kondition samt skriftliga prov avseende läsförståelse, räkneförmåga och logiskt tänkande. Psykologiska intervjuer förekom men var ännu relativt standardiserade och kortfattade. Efter avslutade tester fattades beslut om tjänstbarhet, befattning och preliminär inryckningstid. Resultatet meddelades ofta samma dag och antecknades i värnpliktskortet, vilket följde den värnpliktige genom hela tjänstgöringstiden.itten på 1950-talet? 

Jan Ottosson som var Bastu-Jan med alla

 

Berättelsen om Jan Ottosson

Absolut, här kommer texten omformad i bloggformat, med en berättande och personlig ton som passar en minnes- eller kulturblogg.

---

Bastu-Jan – en folkhögskolebyggare med värme

Vissa människor sätter spår inte genom höga röster – utan genom närvaro.
En sådan var Jan Ottosson.

Han var smålänningen som kom att bli en av folkhögskolans verkliga profiler. Lärare. Rektor. Skolbyggare. Gymnastikdirektör. Och för många: helt enkelt Bastu-Jan.

---

Småländsk envishet och nordisk bildning

Jan hade sin grund i Småland – i det lugn och den uthållighet som så ofta präglar landskapet och människorna där. Lärarutbildningen fick han i Växjö, där han lade den pedagogiska grunden.

Men han stannade inte där. Vidare studier i Danmark gav honom nya perspektiv. Den danska folkhögskoleandan – med samtalet, det levande ordet och den personliga utvecklingen i centrum – kom att följa honom genom hela livet. För Jan var undervisning aldrig bara kunskapsöverföring. Det var möte.

---

Åren på Tärna – skolan som livsform

Den skola som starkast förknippas med hans namn är Tärna folkhögskola. Där verkade han under många år – först som lärare, senare som rektor.

Han var inte en rektor som gömde sig bakom expeditionens dörr. Han rörde sig bland deltagarna. Deltog i gymnastiken. Samtalade i korridorerna. Satte sig i matsalen.

För honom var folkhögskolan en hel miljö – ett sammanhang där bildning, gemenskap och vardagsliv flöt samman. Ordning och struktur var viktiga, men ännu viktigare var andan. Och den skapades tillsammans.

---

Stensund och nya skolor

Under åren 1950–1954 verkade han även vid Stensunds folkhögskola. Det var en tid då folkbildningen sökte nya vägar efter krigsåren, och Jan bidrog med erfarenhet och idéer.

Men han nöjde sig inte med att förvalta. Han var också med och startade flera nya folkhögskolor. Att starta en skola är mer än att öppna dörrar – det är att formulera en tanke, samla människor kring den och ge den liv. Där var han i sitt rätta element.

---

Gymnastikdirektören

Jan var utbildad gymnastikdirektör – en titel som i dag nästan låter högtidlig. Men för honom handlade det inte om prestige. Det handlade om hälsa.

Han såg kroppen som en självklar del av bildningen. Rörelse, hållning, andning – allt hörde ihop med lärandet. Kunskap satt inte bara i huvudet.

---

Bastu-Jan

Och så bastun.

Smeknamnet fick han för sitt starka engagemang för bastubadets hälsosamma kraft. För Jan var bastun inte bara värme – den var vila, rening och gemenskap.

Där suddades roller ut. Lärare och deltagare satt på samma lavar. Samtalen blev friare. Tankarna klarare.

I dag talar vi om återhämtning och stresshantering. Jan praktiserade det långt innan orden blev moderna.

---

En folkbildare av den gamla stammen

Jan Ottosson tillhörde den generation som såg folkbildningen som ett kall. De byggde inte karriärer – de byggde miljöer.

Han förenade småländsk stadga med nordisk öppenhet.
Han förenade kropp och själ.
Han förenade värme och struktur.

Och kanske är det just därför han blev ihågkommen.

Inte bara som rektor.
Inte bara som gymnastikdirektör.

Utan som Bastu-Jan – mannen som visste att bildning också behöver värme.

*****

Dagmars fortbildningskurs

 

Min mors rapport från kursen i Norge 1933

Till    Västmanlands läns Landstings Folkbildningskommitté, Västerås

Med stor tacksamhet för stipendiet á kr. 100:-, (motsvarar 2500 kronor i dagens penningvärde) som jag erhållit för deltagandet i den av Föreningen Norden anordnade kursen för skolkökslärarinnor i Norge innevarande sommar, ber jag härmed vördsamt få översända en kortfattad redogörelse av densamma.

Denna kurs var den första nordiska studiekursen för lanthushålls- och skolkökslärarinnor, ordnad av Föreningen Norden i samarbete med Landslaget för Husstellærerinner, Skolekjøkkenlærerinnenes Landsforening, Statens Lærerinneskole i Husstell och Norske Kvinners Nasjonalråd. Den avhölls i Oslo, Hurdals Verk och Lillehammer under tiden 3/7–10/7 1933.

Kursens program utgjordes av följande huvudämnen: – Arbetsläran och dess användning i husligt arbete – Ekonomins plats i hushållsundervisningen – Rationella metoder i densamma

Dessutom hölls föredrag över speciellt norska ämnen samt studiebesök i undervisningsanstalter, historiska samlingar och praktiska verksamhetsfält.

Kursen öppnades söndagen den 2 juli på Statens lärarinneskola i husstell på Stabeck, beläget strax utanför Oslo. Denna skola är rätt nybyggd och därför naturligtvis även modernt inredd. Lärosalarna voro mycket stora och ljusa, gott om spisar fanns det – både elektriska och koksspisar. Elmaskiner och apparater användes mycket i Norge beroende på att strömmen är så billig. I bagarstugan fanns tre murade bakugnar ovanpå varandra; de två övre var elektriska, den undre eldades med ved. På ugnsluckorna fanns infällda glasrutor, så att man kunde se direkt in i ugnen. En del av bakborden var låga, så att man kunde sitta och baka – särskilt bra vid tunnbröds- och småbrödsbak. Degfaten var naturligtvis av rostfri plåt.

Förberedelseköket

I köken hade varje hushåll, bestående av en till tre elever, sin egen spis, elektrisk platta, bord, skåp, diskbänk o.s.v. I ett av köken fanns ända till sju spisar. Spisarna var oftast placerade två och två tillsammans; mitt över dem stod en järnställning med galler, på vilken man kunde stjälpa inventarier för torkning. Dessutom hade lärarinnan ett eget demonstrationsbord med elektrisk platta.

De vanliga arbetsborden var så beskaffade att man med klotsar kunde höja och sänka dem efter elevernas längd. I själva borden fanns även lådor för mjöl och socker – alltså de ingredienser man oftast behöver. För att skrapa fat och tallrikar innan diskning fanns utmärkta små gummiskrapor, och för att få disken väl desinficierad ställdes ståltrådskorgar ned i den vanliga sköljbaljan. Porslin lades ned i den och kokande vatten hälldes över; korgen lyftes upp och porslinet fick självtorka. Spisarna gjordes ej rena med spissvärta utan med smärgel.
Något som vi ännu saknar, men som norska skolkökslärarinnor har, är en utmärkt plansch över våra viktigaste grönsaker.

Den 3 juli började demonstration av de i programmet utlovade skolköken. Bryns folkskola har ett praktiskt inrett familjekök, med vid ena kortväggen anordnad plats för demonstrationer — en kombination som för övrigt förekom flerstädes. Vidare hade vid inredningen följts den principen att en vackrare vara oftast aktas bättre än en av grövre material. Arbetsborden voro belagda med asbestcement. Skolköket på Kampen var av annat slag — ett idealkök för laboratorieundervisning, med plats för 30 elever. Halva detta kök var inrett till familjekök. De båda köken användes ej samtidigt utan växelvis. Oslo kommunala husmodersskola var inredd i en före detta folkskola, vid vars ombyggnad väl utnyttjat de möjligheter som redan fanns. Under sakkunnig ledning demonstrerades sedan Elektrisk Bureaus fabriker och i omedelbar anslutning därtill höll en av ingenjörerna ett av kursens synnerligen uppskattat instruktivt föredrag om elektricitetens användning i hushållet, med demonstration av spisar och apparater.

Den 4–7 juli avhölls å Hurdals Verk den teoretiska delen av programmet. Den bästa av de 15 föreläsarna var ingenjör Hellern, som talade om: Arbetsläran i det praktiska livet. Hur forskning, standardisering, kontroll och samarbete äro de fyra grundpelarna i den moderna vetenskapliga arbetsledningen. Den psykotekniska forskningen behövs för att kunna placera rätt man på rätt plats. En annan viktig del i forskningen är den maskinella och det ekonomiska tillvaratagandet av produkterna vid deras framställning.

Till denna forskning hör: bestämmandet av de för framställningen av produkterna nödvändiga maskinerna och apparaterna; ekonomisk placering av arbetsrummen och arbetsplatserna; ekonomisk placering av maskinerna och deras ekonomiska utnyttjande. Maskinerna måste vara så placerade att de ge tillräcklig arbetsfrihet vid arbetsplatsen och så att arbetsoperationerna gå i logisk följd. I nödfall kunna dessa få gå i sicksack, men aldrig tillbaka. För att ekonomiskt kunna utnyttja maskinen måste man känna dess karakteristiska egenskaper. Likaså är forskningen av råvarorna och produkterna nödvändig.

Det äldsta och viktigaste hjälpmedlet vid driftsrationaliseringen är operationsstudiet, som utgöres av kombinerad tids- och rörelsestudie. Med en mångfald exempel visade föreläsaren hur arbetsoperationerna genom dessa forskningar kunna förenklas och förbättras, så att produktionen ökas samtidigt som arbetet blir mindre tröttande.

Den vetenskapliga arbetsledningens principer äro inte endast till för industrien. De kunna naturligtvis användas likaväl i hemmet. Om detta ämne rörde sig fröken Wenche Nissens föredrag. I hemmet finnas många sysslor, som komma om och om igen och som därför bli tröttande, ja rent av bli till en plåga. Där behövs rationalisering. Statiskt arbete tröttar ju mer än dynamiskt och där får vi böra sträva efter att det statiska arbetet blir så ringa som möjligt. Varför utföra vi ett arbete stående, när det är tre gånger så tröttande som sittande? Varför har vi ej arbetsborden höj- och sänkbara? Varför står vi krokiga över tvättbaljan, det är inte enbart tröttande det förstör även våra knän och fötter? Varför ha vi inte hjul på våra arbetsbord, ja även på en hel del möbler, som måste flyttas då och då? Varför ändrar vi t ex inte möbleringen i köket
 för att sedan kunna spara på stegen? Varför räkna vi inte med att ett arbete kostar även om vi själva utföra det? En husmor med bra system i hushållet spar både tid, krafter och pengar.

Tre föredrag berörde ekonomiens plats i skolköksundervisningen: Fil. mag. Laura Harmaja: Hemhushållningens uppgift under kristiden. Fröken Agnes Elgström: Ungdomens opdagelse i ekonomi. Fröken Tilda Hansson: Undervisning i hushållsekonomi.

Lektor Ella Kittunens föredrag om Ekonomisk och näringsfysiologisk matlagning i lärarinneundervisningen uppskattades livligt.

Ett av de inledande föredragen om rationella metoder i skolköksundervisningen hölls av fröken Gertrud Bergström. Vi måste lära eleverna att tänka självständigt. Arbetet i hemmet måste vara organiserat likaväl som i skolköket. Viktigt är att se till att eleverna få ett gott handgrepp redan från början. En skolkökslärarinna bör åtminstone tidvis själv sköta ett hem; hon får då mer träning, håller sig bättre i form och vet bättre huru lång tid och huru mycket kraft ett visst arbete kräver.

Vidare måste vi ge eleverna rutin i arbetet, t.ex. låta dem reda en enkel sås gång på gång tills de äro säkra och lyckats bra. Då så är lämpligt bör tidtagning av arbete och tavlan förekomma. Se till att eleverna ha rätt ställning i sitt arbete. Vidare bör man iakttaga elevernas förmåga att välja för arbetet lämpliga redskap. För äldre elever kan det vara lämpligt börja med en kurs i materiallära. — Ej rationellt med kopparkärl, som jämt skola skuras, och med parkettgolv, som skola gnidas spegelblanka och hala för att vara vackra.

Bör framhålla för eleverna att man ej får leva över sina tillgångar. Klargöra skillnaden mellan lojal och illojal konkurrens. Kan ske genom att påvisa annonser i de dagliga tidningarna.

Överlärare Anna Sethnes föredrag om Nyare arbetsmetoder i skolan gav anledning till många reflektioner. Psykologien måste få mer plats, annars kan inte undervisningen reformeras — och det behövs. Skolkökslärarinnan får inte glömma att hon ofta får ta emot de unga flickorna i en för dem svår ålder, i en stillastående period. Aktivitetens pedagogik skall komma till sin rätt, viljan skall tändas och självverksamheten utvecklas mot fasta bestämda mål. Det självständiga omdömet utvecklas inte i skolköken under de nutida bundna planerna. Planerna skola aldrig vara statiska utan dynamiska. En lärare, som iakttager och leder, är idealet.

Från Hurdals Verk företogs en utflykt till Eidsvolds minnesrika gamla byggnad och till Akershus fylkes husmodersskola, om vars tillblivelse skolans egen arkitekt gav en orientering.

På färden till Lillehammer besöktes bl.a. Grefsheim, en av Norges äldsta gårdar, där statsrådet och fru Mellby gästfritt visade oss ett verkligt norskt hem.

Vistelsen i Lillehammer varade i två dagar och ägnades norsk bondekultur med föredrag av olika slag och visning av de Somvigska samlingarna på Maihaugen.

Konsulent Dina Larsen höll ett kåserande föredrag om gammelnorsk mat och i en del fall demonstrerades tillagningen.

Från Lillehammer gjordes ett besök på Björnsons Aulestad och en färd uppåt Gudbrandsdalen.

Den 10 juli hölls avskedsfest uppe i de gamla byggnaderna på Maihaugen, där vi blevo bjudna på typisk norsk mat: på römmegröt och spegepölse, på lefsor och flatbröd.

Kursen var i allo lyckad. Den gav oss djupare självkännedom, starka impulser från andra arbetsområden, goda pedagogiska uppslag samt en rikedom av litteratur. Den personliga dagliga samvaron med kolleger, som till stor del utgjordes av de nordiska ländernas elittrupp av det husliga arbetets pedagoger, gav kanske den allra största behållningen.

Kolbäck den 30 december 1933.

Dagmar Eriksson

Dagmars resa till Frankrike 1929

 

Dagmars resa genom Europa 1929

Ett tidsdokument för familjen

Den 3 januari 1929 lämnade Dagmar Karolina Ericson, då 28 år gammal, Sverige för att ge sig ut på en lång bilresa genom Europa. Hon reste ensam, och hon gjorde det med en noggrannhet som säger mycket om hennes personlighet. Samma dag som hon reste hade hon ordnat ett franskt körtillstånd, översatt och bestyrkt av franska legationen i Stockholm, och hon hade sitt svenska pass och sitt körkort från 1926 i ordning. Det var tydligt att hon visste vad som krävdes för att köra bil i andra länder vid denna tid.

Detta är Chevroleten från Sverigeresan 1917 

Dagmar körde en Chevrolet från 1927, en bil hon redan kände väl. Två år tidigare hade hon gjort en längre resa i Sverige tillsammans med sina syskon, och den erfarenheten gav henne både trygghet och vana vid att hantera bilen under längre sträckor. Chevroleten var robust, enkel att reparera och tillräckligt stark för tidens vägar, som ofta var ojämna och krävde både tålamod och teknisk förståelse. På 1920-talet var bilkörning fortfarande ett hantverk, och Dagmar behärskade det. Hon kunde byta däck, läsa av motorns beteende och hantera bilen utan moderna hjälpmedel. Det var därför fullt rimligt att hon vågade ge sig ut på en resa som få kvinnor gjorde vid den tiden.

Passet visar att hon reste via Danmark redan den 4 och 5 januari 1929. Därefter fortsatte hon söderut genom kontinenten. Att det saknas stämplar från Tyskland är helt normalt för perioden; gränskontrollerna varierade, och många länder stämplade bara vid vissa övergångar. Resan krävde uthållighet. Vägarna var ofta dåliga, och bilismen var fortfarande ung, men Dagmar var förberedd och hade en bil hon litade på.

Hennes mål var Bordeaux och École Florence Nightingale, en modern och internationellt uppmärksammad sjukvårds- och utbildningsinstitution. De dokument som finns bevarade — skolans informationsbroschyr och tidskriften La Dame à la Lampe — visar att hon hade tillgång till material som inte var allmänt spritt i Sverige. Skolan var känd för sin undervisning i hygien, vård och socialt arbete, och för sina omfattande praktikplatser inom barnavård, mödravård, kirurgi och röntgen. Den hade internationella kontakter, särskilt med USA, och byggde sin verksamhet på Florence Nightingales principer om ordning, renlighet och systematik. För en svensk hushållslärarinna med intresse för folkhälsa och modern undervisning måste detta ha varit en unik möjlighet att se hur framtidens vård organiserades.

Dagmar stannade länge. Hon var borta i över nio månader, vilket tyder på att hon inte bara reste utan också tog tid att observera, lära sig och ta del av miljöer som var viktiga för hennes yrkesliv. Passet visar att hon lämnade Frankrike i början av oktober 1929 och därefter passerade Schweiz på vägen norrut. Den 17 oktober 1929 återvände hon till Danmark och därifrån vidare hem till Sverige.

När hon kom hem hade hon rest genom stora delar av Europa i en tid då bilresor fortfarande var ett äventyr och en prövning. Hon återvände med internationella erfarenheter, med dokument från en av Europas mest moderna vårdskolor och med praktiska kunskaper från månader på vägarna. Hennes resa visar en ung kvinna som vågade mer än de flesta, som sökte kunskap långt utanför Sveriges gränser och som gjorde det med mod, nyfikenhet och yrkesstolthet.

För oss som läser detta år 2025 framstår hennes resa som både ovanlig och framåtblickande. Den är ett tidsdokument över en tid då världen såg annorlunda ut, och över en kvinna som tog sig an den världen på sitt eget sätt. Det är en berättelse som hennes efterlevande med rätta kan vara stolta över.

Bergsmansleken

 

Bergslagsleken

Så här går det till enligt mig:

 Alla sitter i ring på varsin stol. Lekledaren börjar och vänder sig till vänstra grannen.

1. Lekledaren säger: – De kom ett bö! (bud)
2. Grannen frågar: – Ocke bö? (vilket bud?)
3. Lekledaren svarar: – Att ena hammarn ska gå!

Lekledaren och grannen börjar nu båda slå med ena handen på sitt eget knä i jämn takt. De andra sitter stilla och tittar.

4. Budet går vidare medsols runt ringen: Grannen vänder sig till nästa: – Det kommer ett bö! – Ocke bö? – Att ena hammarn ska gå!

Nu börjar även nästa person slå med ena handen på knät. Så fortsätter det runt, tills alla i ringen ”kör ena hammarn”.

5. Nästa bud: När budet gått ett varv börjar lekledaren om: – Det kommer ett bö! – Ocke bö? – Att andra hammarn ska gå!

Nu gör lekledaren och grannen båda hammarslagen (ena och andra handen på knäna), och budet vandrar runt igen. När det nått varvet runt sitter alla och hamrar med båda händerna.

6. Fler bud läggs på samma sätt:
• Storsläggan: Man reser sig snabbt upp och sätter sig igen.
• Pusten: Man pustar rytmiskt, som en blåsbälg: ”phus, phus”.

Varje nytt bud börjar hos lekledaren och dennes vänstra granne, och sprider sig sedan medsols runt ringen på samma sätt. Till slut gör alla alla rörelserna samtidigt.

7. Avslutningen: När det är som mest livligt börjar lekledaren skicka runt bud om att sluta: – Att ena hammarn ska sluta. – Att andra hammarn ska sluta. – Att storsläggan ska stanna.

Till sist är det bara ”pusten” kvar, som långsamt avtar tills allt blir tyst.

*****

Från dagg i gräset till kod i molnet

 Från dagg i gräset till kod i molnet – två epoker av förmögenhet

Essä i reflekterande stil av Copilot

När Gammel-Eric gick upp före gryningen för att slå medan daggen låg kvar, gjorde han det inte för att bli rik. Han gjorde det därför att arbetet krävde det. I det sena 1800-talets bondesamhälle var rikedom aldrig ett uttalat mål, utan snarare ett möjligt resultat av något annat: uthållighet, pålitlighet och en nästan självklar acceptans av ansvar. Eric steg från dräng till patron inte genom ett språng, utan genom ett livslångt släpande steg för steg.

Hans förmögenhet växte ur jorden. Bokstavligen. Varje framgång var förankrad i marken, i djuren, i årstiderna och i människors blickar. Alla visste vem han var, vad han gick för och hur han arbetade. När grannarna gick i borgen för honom med en summa som i dag motsvarar miljontals kronor, var det inte en affärsidé de investerade i, utan en människa. Förtroendet var personligt, lokalt och oåterkalleligt. Misslyckades Eric, misslyckades han inför dem han mötte varje dag.

De senaste sextio årens digitala utveckling har skapat en helt annan terräng för rikedom. Här kan värde uppstå utan jord, utan byggnader och ibland utan personal. En algoritm, en plattform eller ett nätverk kan skalas till hela världen på några få år. Förmögenheter som det tog Eric ett helt liv att bygga kan i dag skapas på ett decennium – ibland på några få år.

Ändå är likheterna fler än man först tror.

De digitala pionjärerna som verkligen blivit långsiktigt framgångsrika har ofta burit samma kärnegenskaper som Eric: disciplin, arbetskapacitet och förmågan att organisera. Skillnaden ligger i hävstången. Där Eric bar det tyngsta arbetet själv, kunde den digitala entreprenören låta tekniken bära arbetet åt sig. Där Eric bokförde varje post med egen hand, kunde kod automatisera tusentals processer samtidigt.

Men priset för denna hastighet är också tydligt. Den digitala rikedomen är ofta lösare förankrad – i plats, i människor och ibland i ansvar. Eric kunde inte abstrahera bort konsekvenserna av sina beslut. En misslyckad skörd betydde hunger, skuld och vanära. I den digitala ekonomin kan konsekvenser fördelas, fördröjas eller döljas bakom system och bolagsstrukturer.

Eric blev patron inte genom att vara visionär i modern mening, utan genom att vara konsekvent. Han tog inga genvägar, därför att det inte fanns några. Han byggde sin auktoritet långsamt, tills den blev självklar. Många av vår tids stora förmögenheter har vuxit snabbare än den personliga mognaden hunnit med – vilket kanske förklarar varför så få av dem bär samma tyngd av respekt.

I jämförelsen mellan Eric och den digitala entreprenören framträder en enkel men obekväm insikt: tekniken har förändrat hastigheten och skalan, men inte det mänskliga fundamentet. Förtroende, ansvar och uthållighet är fortfarande den verkliga valutan. Skillnaden är att Eric visste det – medan vi ibland verkar ha glömt det.

Göran: Detta kan man naturligtvis ha synpunkter på.

*****

Kvinnlig rösträtt

 

Kvinnlig rösträtt

Jag hade ogifta starka kvinnor som släktningar: Mors mostrar och fars systrar.
De var alla välutbildade, några bodde tillsammans och 3 av mina fastrar drev alkoholisthem för kvinnor. Tiden är runt 1919. Varför gifter de sig inte?

Det handlar inte om ”romantik” utan om lagar, ekonomi och yrkesvillkor.

Varför gifte sig många yrkeskvinnor inte (ca 1900–1920)?

1. Gifta kvinnor var omyndiga (fram till 1921)

• En gift kvinna stod under mannens förmyndarskap.
• Hon kunde inte själv teckna avtal, ta lån eller råda över sin lön.
• Ogifta kvinnor över 25 år var myndiga och självständiga.

2. Många yrken förbjöd gifta kvinnor att arbeta

• ”Gift kvinnas avsked” var vanligt i skola, sjukvård, socialvård och statliga tjänster.
• En kvinna som gifte sig kunde tvingas lämna sin tjänst omedelbart.

3. Socialt arbete och vårdyrken krävde självständighet

• Föreståndarinnor, sjuksköterskor, lärarinnor och socialarbetare behövde full kontroll över tid, ekonomi och beslut.
• Äktenskap sågs som oförenligt med yrkesansvar.

4. Kvinnokollektiv var en etablerad livsform

• Ogifta yrkeskvinnor bodde ofta tillsammans av praktiska och ekonomiska skäl.
• Det gav trygghet, delade kostnader och social gemenskap.

5. Ekonomisk självständighet som ogift

• En ogift kvinna behöll hela sin lön och bestämde själv över sin ekonomi.
• Giftermål innebar ekonomiskt beroende av maken.

6. Demografiska effekter efter första världskriget

• Underskott av män i vissa åldersgrupper påverkade äktenskapsmönstren.
• Påverkan fanns, men var mindre viktig än lagar och yrkesvillkor.

Kärnförklaring:
Att förbli ogift var det enda sättet för en utbildad kvinna att behålla sin myndighet, sitt arbete och sin ekonomiska självständighet.

Avslutande kommentar
Reformen om kvinnlig rösträtt förändrade snabbt kvinnors ställning i samhället. Besluten 1918–1919 gav kvinnor politiska rättigheter, och från 1921 deltog de i valen på samma villkor som män. Samtidigt började lagar och yrkesregler ändras så att kvinnor kunde vara myndiga, arbeta i fler yrken och själva bestämma över sin ekonomi. Teckningen från 1918 visar hur frågan engagerade även i mindre orter och hur kvinnor i många familjer deltog aktivt i opinionsbildningen inför riksdagens beslut.

*****

Brännvinsmått

 

Arvegods från Kyrkbyns bränneriet 

När arvet efter Dagmars föräldrar delades fick Dagmar hälften av brännvinsmåtten. Detta är alltså bara hälften av bränneriets mått.

Copilot fick bilder av kannorna och analyserade stämplar och utseende. Detta är ett utdrag av svaret:
Samlingen består av fem kopparkannor med stämplade kronor, kontrollerade enligt äldre svensk måttlagstiftning. Den näst största rymmer exakt 1,23 liter, vilket motsvarar ett svenskt stop enligt 1739 års måttsystem. Kröningen – fyra kronor i rad och en femte längre ned – visar att kannan godkänts som handelsmått år 1811. Märkningen "MW" kan avse kontrollant eller tillverkare. Kröningen är placerad precis under volymkanten, vilket förhindrar fusk: slipas kannan ned, försvinner stämplarna.

De övriga kannorna är av varierande storlek och tycks följa ett systematiskt volymintervall, troligen använt i bränneriverksamhet för dosering eller försäljning. Samtliga är tillverkade i koppar, med tydliga tecken på praktisk användning. Stämplarna visar att de varit i bruk under statlig kontroll, vilket gör dem till juridiska instrument snarare än enbart hushållsföremål.

Utöver måttkannorna ingår två omärkta kärl:

• Vattenflaskan är slät och saknar stämplar. Den har praktisk form och kan ha använts för transport eller förvaring av vätska, men inte som kontrollmått.
• Den trefotade vattenkokaren är handgjord med nitar. Den saknar märkning men är tydligt konstruerad för uppvärmning över eld, troligen i hushåll eller verkstad.

Tillsammans utgör föremålen ett konkret exempel på äldre svensk måttkultur, där precision och kontroll var centralt. Samlingen har både tekniskt och kulturhistoriskt värde.

*****

Linnehandduk med äktenskapsmonogram

 Detta är mors Dagmars handduk som
hon förde till boet när hon gifte sig med Paul.

I det här sammanhanget är D  F  P ett äktenskapsmonogram.

Det brukar tolkas så här:
D = Dagmar
F = Forsmark (Dagmars nya efternamn)
P = Paul

I många hemtextilier från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal var det kvinnan som broderade.
Att hon tog med den ”till boet” stämmer perfekt med detta – handdukar, lakan och dukar med monogram var en viktig del av hemgiften.
(ChatGPT har förklarat)

*****

Sjöbacka - fastighetsfakta

Jag frågade Riksarkivet när och av vem Pappa Paul köpte fastigheten Bodafors  4:3 (Sjöbacka), Bodafors, Nässjö kommun. Jag är alltså född i cirkeln.

Karsås strax norr om Bodafors vid Södra stambanan

Svaret: Enligt fastighetsboken för Stg 24C i Bodafors köping får Carl Paul Forsmark köpebrev 1 april 1918. Lagfarten är daterad 15 april 1918, §131. Lagfarten avser stamfastigheten.

Enligt lagfartsprotokollet är säljare Johan Albert Grahn och hans hustru Elna Grahn och det gäller Karsås 1/20 mtl frälse 1:7 Litt C i Norra Sandsjö socken.

Copilot förklarar:

Karsås 1/20 mtl frälse 1:7 Litt C i Norra Sandsjö socken

1. Karsås
Namnet på gården eller hemmanet.

2. 1/20 mtl
Detta anger hemmansdelen – alltså hur stor del av ett mantal gården utgjorde.

• 1 mantal var en skatteenhet, inte ett mått på yta.
• 1/20 mantal är en mycket liten gårdsdel, ofta ett torp eller en mindre avstyckning.

3. frälse
Detta betyder att gården var frälsejord, alltså ägd av adeln och befriad från kronoskatt. Bönder som brukade frälsejord betalade arrende till jordägaren, inte skatt till staten.

4. 1:7
Detta är en registerbeteckning eller löpnummer i jordeboken eller lagfartsregistret. Det kan syfta på:

• Hemmansnummer 1, del 7, eller
• Fastighetsnummer 1:7 i senare fastighetsindelning.

Exakt betydelse beror på årtal och källa, men det är en identifierare.

5. Litt C
"Litt" betyder littera, alltså en bokstavsbeteckning som används i äldre fastighetsakter för att skilja olika delar, handlingar eller kartor åt.

• Litt C kan vara en specifik akt, karta eller bilaga i lantmäteriets handlingar.

6. Norra Sandsjö socken
Gården ligger i Norra Sandsjö socken, Småland (dagens Nässjö kommun).

Sammanfattning
Det betyder alltså:

En liten gårdsdel (1/20 mantal) av frälsekaraktär, registrerad som fastighet 1:7 och betecknad med littera C, belägen i Karsås i Norra Sandsjö socken.

 *****

Forsmarks sommarstuga i Gävle

Vid Gavleåns södra strand före utloppet i Gävlebukten hade min farfar  målarmästaren Hansson en sommarstuga.  

På baksidan finns Pauls förklarande text.

Min kusindotter (Abraham - Karl-Erik) Helene har denna tavla.

Den saknar bland annat segelbåten.

Jag (vi - Helene och jag) vet inte vem konstnären är. Det kan vara målarmästaren själv eller sonen Abraham, som målade tavlor.

En intressantare sak är när tavlorna målades. Ja - delvis framgår det av tavlorna. Hur då? Kan du se det?

*****

a

Paul på Julita gård

Jag har pappa Pauls almanacka från 1916. Han fick den av sina systrar när han besökte dem Gunnarskog julen 1915.

Inlägget kommer att komplettaras och förtydligas när jag får svar på frågor angående Sjöbackas historia, där Paul var lantbrukare under 1920-talet. 

Min bror och jag vet att pappa Paul 'var' på Julitas stora gård. Han kanske praktiserade eller arbetade.
Detta är läs- och begripliga noteringar i hans "Almanacka för alla".

Av ovanstående summariska anteckningar lutar det åt att Paul var på Julita 1916.

*****

Almanackan som sådan är intressant.

a

Hemmet Gunnarskog

Redan 1924 hade Gunnarskog tagit fram två vykort som förmodligen användes i marknadsföringen.

Till Vita Bandets årsmöte den 1 mars 1924 skrev föreståndarinnan Helena Forsmark den rapport.

MEDDELADE Å SMÅLANDS DISTRIKTS-
FÖRENINGS AV VITA BANDET ÅRSMÖTE
– – I VÄRNAMO DEN 1 MARS 1924 – –

---

Ombedd att för Smålands Distriktsförening av Vita Bandet meddela några erfarenheter från arbetet bland kvinnliga alkoholister, ville vi gärna tillmötesgå denna önskan.

Som vi redan i unga år fått blicken riktad på den svåra nöd och det oändliga lidande som dryckenskapen för med sig både för den enskilda, familjen och samhället, var det med glädje vi togo emot erbjudna platser respektive vid Floda Koloni, Vemdalen och Håkanstorp. Vi 4 innehavarinnor av Hemmet Gunnarskog, nuvarande enda erkända alkoholistanstalt för kvinnor i Sverige, ha varit med om de första arbetsåren vid ovannämnda alkoholisthem.

Och det intresse för nykterhetssaken, som redan förut fanns, blev ytterligare stärkt. Då sedermera en ny lag blev antagen med nya förordningar om alkoholistvård, beslöto vi öppna ett litet hem och söka att bliva av Staten erkända, så att mottaga kvinnliga alkoholister både sådana som frivilligt söka sig in och sådana som blivit tvångsinternerade. Detta dels för att själva få ett eget hem tillsammans och dels för att få ägna vår tid åt att hjälpa någon från fördärvet. Men det är ett svårt och mången gång alldeles lönlöst arbete.

Men att starta ett aldrig så litet hem i dessa kristider, hade sig ej så lätt. Visserligen fanns ju något att börja med, men det blev i alla fall att börja i stor enkelhet, och vi voro så förvånade att vi fått det så hemtrevligt. Vi lyckades få köpa en liten trevlig lantgård, huvudbyggnad om 7 rum och kök samt Lillstugan om 2 rum (men där vi sedermera ändrat), ladugård och tvättstuga. Och utan någon vidare reparation kunde vi flytta in och taga emot den första inackorderingen redan den 1 nov. 1915. Under de gångna åren ha vi dock gjort en del förändringar och nybyggnader, så att f. n. ha vi plats för 15 intagna. Som arbete i det fria är ett mycket viktigt moment i denna verksamhet hade vi även sökt få åt arbetsmöjlighet för våra blivande inackorderingar. Vi ha alltså till denna vår gård ett litet jordområde och en trädgård samt husdjur. — Allt arbete utföres av hemmets inbyggare, varför vi sökt inreda så att så bekvämt som möjligt, för att arbetet skall underlättas, överallt elektrisk belysning, i köket pump och avlopp likaså i ladugård och tvättstuga. Tvättstugan som tillika är badrum har även klappbassäng. — 1916 i december blev Hemmet Gunnarskog av staten erkänt som allmän alkoholistanstalt. Det innebär att vi ha rätt och även skyldighet att mottaga tvångsinternerade alkoholister, och så ger detta erkännande oss ett visst stöd gent emot våra intagna. Vi ha rätt att begära handräckning av polismyndighet om någon varken frivilligt- eller tvångs-internerad avviker. Ordf. i Hemmets styrelse utnämnes av Kungl. Maj:t, och är för närvarande Fil. Dr. Joh. Boëthius, ordf. för en tid av 4 år. Han är en mycket förstående och intresserad nykterhetsman, och besöker anstalten vid kallelse och på åtminstone 4 sammanträden på året. Som läkare ha vi under de gångna åren haft Stadsläkaren Doktor P. Frehland, Nässjö.

De å hemmet intagna ha kommit från olika samhällslager, men märkvärdigt nog tyckas de ej alls hålla på sin "värdighet" gent emot varandra. De kunna framhålla ofta "det är jag van vid" och "det där tål jag inte alls", men på samma gång kunna de nedlåta sig att hålla skvaller mot var och en som helst av sina medintagna och försöka på allt sätt föra de ledande bakom ljuset. — Osanning och falskhet, följa ofta med dryckenskapen. — Det dröjer ju en tid innan de ledande fått grepp om hur den intagne är funtad och först då kan den ena skall tas och den andra skall behandlas. I regel är det ju så att de intagna indirekt äro tvingade att ingå på hemmet och då blir det först att försöka förklara för oss ledande och för alla de övriga om orsaken till varför de kommit hit. Det är inget fel med dem — det är elaka människor som ställt till detta, m. m. m. och de äro ju alltid mer eller mindre oskyldiga, sällan erkännes rätta orsaken. Sedan blir det att försöka få tag i något att klandra på hemmet, ty menar de det som är i olag och är det ej deras anhöriga så är det hemmets ledning. Ja så blir det för oss att så småningom försöka klargöra var felet ligger och botemedlet, och så vara vaksamma över deras samvaro. Ty det behövs bara en enda missnöjd så kan det lätt vara i samma stämning. Därför få vi försöka vara med överallt, och när då arbetet tränger på, blir det ofta tröttsamt med övervakningen. Som vi förutsett detta, ha vi sammanslutit oss fyra: 3 systrar Stormsmark och vår goda vän och kamrat från Hakarstorps tiden Fröken Anna Lewin. — Som förut nämnts utföres allt arbete i Hemmet av oss ”eget folk”, hushållet med dit hörande konservering och bakning, såväl som vedhuggning och tvätt samt vävning och annan hemslöjd, lantbruket med ty åtföljande arbeten som kunna av kvinnor uträttas. Om vintern är det ju mera löpande sysslor på f. m. och sen handarbete på e. m. under det att någon läser högt. Vi läsa då ofta resebeskrivningar, men även andra skönlitterära saker. Vi ha läst Nordenskölds ”Antarktis färd”, Charles Dickens, Hall Caines, Runa, Ernst Zahns, Agnes Hünthers m. fl. böcker. Och det roar alla. Till söndagarna söka vi att ha underhållning så mycket som möjligt, så att vi få njuta av söndagsvilan. Om somrarna ligga vi då vanligen nere i parken under björkarnas och granarnas skugga och även måltiderna intagas då vädret tillåter det om somrarna ute, antingen i parken eller under kastanjerna eller tidigt på våren på vår veranda. Vi börja vår arbetsdag med frukost kl. 8. Till dess bör var och en ha sitt rum i ordning. Därefter omedelbart morgonbön. Vi sjunger då en psalm eller sång och läser så en morgonbetraktelse, därefter en kort bön och så en psalm. — Därefter går var och en till det för henne bestämda arbetet. Kl. 11 serveras kaffe, 1/2 2 middag, som smakar utmärkt efter de senaste kraftansträngningarna. Om söndagarna är det frukost kl. 9, sen Gudstjänst kl. 11, middag kl. 2. Därefter vila till kaffe kl. 1/2 5. Därefter läsning eller något annat sällskapligt. — Ibland då vi orkar och vädret tillåter det, gå vi även ut på långpromenad eller ströva omkring i hagarna efter svampar, bär eller blommor. — Födelse- och namnsdagar bruka vi även fira med sång och kafferep. Julen firas mycket högtidligt. Då vändes först upp och ned på huset för att få fint i var enda vrå annars känns det ej som högt, och så kommer det vanligen några julgäster och då ha vi alltid så hemtrevligt och riktig julstämning. Det är dock alltid många minnen som då träda fram och för dem som ha man och barn är det ju svårt att vara från dem sådan dag som julafton, men för alla är det förvisso en högtid. För livet att få smaka en sådan julstämning så helt olika det varit en tid.

Under de 8 år vi haft vårt hem ha vi haft rika tillfällen att se och förnimma den nöd som åtföljer alkoholmissbruket. Vi ha haft arbetarhustrur med många barn (en hustru hade 6 barn, en liten flicka om 3 m. då hon kom till oss.) Barnen ha då antingen sänds ut att tigga håll eller får ledaren se till dem då han kommer från sitt arbete, eller också får något av de äldre barnen se efter sina syskon. Men det är ju klart att hemmet lider av kvinnans bortovaro d. v. s. om hon vore ordentlig. Men nu kanske det är en lättnad för de hemmavarande. — Men när hjärnan blir klar och medvetandet vaknar, då komma kvalen. Och många gånger då de få sitta sig till dukat bord och lägga sig i en snygg bädd går tanken till egna hemmet och vad det haft det där och hur de hemmavarande ha det.

De allra flesta ha alldeles förstört sin ekonomi och de ha inga kläder att tala om, även de från de väl situerade hemmen. Pengar kunna de ej alls sköta, inte spara, bara ge ut, så deras inköp få vi ta hand om och se till att de ej gå över tillgångarna.

De flesta av de på Gunnarskog intagna ha varit medelålders hustrur och ha begagnat alkoholhaltiga drycker många år, och när alla andra medel försöks för dem utan resultat, de ha till sist måst intagas å alkoholisthem.

Mången skulle ha kunnat bliva återställd om detta blivit tidigare försökt men i de flesta fall anser man det förskräckligt att bli intagen på alkoholistanstalt. Så att man drager sig för detta in det längsta. Och det kan ej förnekas, men då får man betrakta det som en sjukdom och då är det ju bättre söka bot så fort som möjligt. Och huru många ha ej sagt: "Detta skulle de ha gjort för 20 — 30 år sen, nu är det för sent".

Men interneringstiden är ju en prövotid för den intagna, ty hon är ju berövad sin frihet och innan hon själv stannat för det faktum "att detta är nödvändigt om jag skall bli återställd" är det självfallet plågsamt ej tillfredsställa sina begär. — Men å andra sidan är det för mången ett lugn efter all strid och allt bråk före interneringen och hon känner sig glad att få träda in alla frestelser och allt elände. — Men för att kunna bliva återställd fordras först att det finns innerlig verklig insikt om sitt tillstånd och sen en allvarlig vilja att komma från begäret. Men även hos dem, som verkligen visat ett motstånd före föregående och med allvar sökt bot på värdigare sätt efter interneringen uppstår tidigt och andra påminnelser om föregående alkoholbruk i ängslan och oro. — Så man borde varna alla ungdomar, som i tanklöshet lättsinnigt använda spritdrycker, för den olycka som ligger på botten ty ingen är säker för faran att dukar. Bara att se vinglasen i en ungdoms hand är något hemskt, men de som fått en inblick i den förrädiska dryckens verkningar. — Och ibland behövs inte så många år för att bli i behov av vård. Vi ha haft tvenne fall, då de intagna ej fyllt sina 19 år. — Det är ej bara förvärvat begär utan måhända årlig belastning. Vad skola vi säga om dessa stackars barn? Hur skall man varaktigt kunna hjälpa dem? Det är de vistas hos oss, äro de ju skyddade, men efter utskrivningen? Man kan ej som rekommendation ut i livet säga: Hon har varit på alkoholisthem. Nej då vill ingen ha dem. Och säger man ingenting då kan det ej påräknas någon hjälp i detta hänseende, om de ej komma i en familj, där det råder verkligt nykterhetsintresse. Så ha vi en del unga människor, med mycket svag karaktär, som äro övertygade om nyttan av att vara nykter och som göra de bästa föresatser, men som då de komma tillbaka till sina hem nästan genast återfalla. Deras gamla kamrater göra allt för att få dem ut igen. Vi ha haft fall, då en hustru efter endast ett par månaders vistelse i sitt hem efter 1 års internering återfallit och så blivit internerad 2 år. Hur skall det gå för henne efter dessa 2 år? Hon har en god man, 2 små barn en ordentlig svärmor. Hon bävar nog själv, när hon tänker på framtiden, skall det gå att bli en ordentlig hustru, en god moder, eller skall det bli samma elände? Och ett annat fall. En hustru ur god familj blir intagen. Hon är dyster, och förgrämd. Men vad tiden lider vaknar hon upp, blir glad och får levnadsmod och återvänder till sitt hem som en ny människa. – En del av hennes finare släktingar ha ej velat kännas vid henne under hennes lidande tilldragelse och som åter få vara med vid en finare middag, för att fira en högtidsdag. Men naturligtvis helt undseende för henne, spriten skulle flöda och hon föll. – Det är grymt men sant. Allt hennes lidande betydde ingenting, nu kunde supseden tagas bort för hennes skull. – En hustru av god familj, vars man följde med henne till oss och som var så nedböjd av detta sitt lidande tilldragelse och då det användes spritdrycker i hemmet. Jo det gjorde det, men då framkastade vi den frågan om ej ej vore bäst att helt avvara detta i hemmet. Nej, det gick ej, det skulle bara gömmas för henne. Och själv ansåg hustrun, senare då vi talade om absolutism, att det kunde hon ej begära av sin man. – Så trots ett oerhört långt lidande i sitt äktenskap kunde ej supseden brytas. Men att vårt arbete ej varit förgäves ha vi ju även fått erfara och vi följa med stort intresse våra vänner. Vi försöka underhålla förbindelse med dem så långt möjligt är. Och även där vi ej se något synligt resultat, kan ju ett litet frö, som blivit sått slå rot och bära frukt i sinom tid.

För Hemmet Gunnarskog
H. Forsmark.
Helena

*****

z

Om himlakroppars rörelser i rymden

 Keplers första lag – ellipsens hemlighet

Johannes Kepler, som var verksam på 1600-talet, kämpade med att förstå planeternas rörelser. Han hade tillgång till Tycho Brahes noggranna mätningar, men cirklarna passade inte. Till slut vågade han tänka nytt:
"Tänk om banan är en ellips?"
Och det stämde. Kepler formulerade sin 1:a lag:
"En planet rör sig i en ellips med solen i ena brännpunkten."
Var finns den andra brännpunkten? Den är tom. Bara en punkt i  rymden symmetrisk på storaxeln.

Cirkeln är ett specialfall av en ellips. Framgår av dessa så kallade 'kägelsnitt'.

 

Månar rör sig i ellipser runt sina planeter, som i sin tur har elliptiska banor runt stjärnor/solar.

Asteroiderna, som ligger i ett bälte mellan planeterna Mars och Jupiter följer också oftast ellipser, men kan störas av andra himlakroppars gravitation.

Kometer kan röra sig i både elliptiska banor – där de återkommer regelbundet t ex Halleys komet – och i nästan parabel­formade banor, där de passerar solen bara en enda gång innan de fortsätter ut i rymden och inte binds av något gravitationsfält.

Stjärnor i galaxer rör sig i banor som påverkas av hela galaxens massa.

Rymdsonder som fått gravitationsslungor, till exempel Voyager 1 och 2, kan hamna i hyperbelbanor och därmed lämna solsystemet.

Ellipsens standardekvation:

Ellipsens excentricitet - e, ett mått på hur tillplattad den är.
Den beräknas genom att ta avståndet c från centrum till brännpunkten F dividerat med halva storaxeln a. Formeln blir därför: e = c/a.

*****