Moses ben Maimon

 

Moses ben Maimon, också känd som Maimonides var en judisk filosof, läkare och rättslärd född i Córdoba år 1135. Han är en av de mest inflytelserika Torah-lärda (har studerat och är kunnig i judisk lag, etik och traditioner) under medeltiden och skrev verk som Mishneh Torah och The Guide for the Perplexed. Han dog i Kairo, den 12 december 1204.

Bilden hämtad från Internet.

Mishneh Torah är en av de mest inflytelserika verken inom judisk lag och etik. Det är en kodifiering av judisk lag som skrevs av Maimonides på 1100-talet. Verket är uppdelat i 14 böcker och innehåller en sammanfattning av alla judiska lagar som finns i den hebreiska bibeln och dess kommentarer. Mishneh Torah är en av de mest omfattande och välorganiserade samlingarna av judisk lag och har haft en stor inverkan på judisk tradition och kultur.

Maimonides föddes i Córdoba år 1135. Hans far var en domare vid en rabbinsk domstol. Efter att Córdoba föll och almohaderna tog över makten 1148, tvingades Maimonides familj att fly på grund av religiös förföljelse och de emigrerade till Nordafrika. Maimonides levde större delen av sitt liv i Nordafrika och Egypten. Om hans barndom och tidiga ungdomsår finns lite kännedom. Han skrev sina böcker under tiden han bodde i Egypten.

Almohaderna var en muslimsk sekt och dynasti från nordvästra Afrika och Spanien. Dynastins stiftare var berbern Muhammed ibn Tumart, vilken mot slutet av 1000-talet bekämpade almoraviderna, vars stränga ortodoxi inte syntes honom tillräckligt renlärig. Efter att han vunnit talrika anhängare, uppträdde han som imam och mahdi samt gjorde sig till härskare över flera under almoraviderna lydande stamområden. Efter hans död 1128 övertog Abd al-Mumin ledarskapet och grundade almohadernas dynasti. Under almohadernas styre blomstrade vetenskap och konst trots deras stränga renlärighet. Den aristotelisk-nyplatonska filosofin, som genom Avicenna blomstrade i Orienten, bragtes här av Averroës, Ibn Tofeil, Maimonides med flera i den form, i vilken den sedermera övergick till Frankrikes och Italiens skolastiker.

En skolastiker var en person som ägnade sin lediga tid åt studier under högmedeltiden. Skolastiken var den filosofiska och vetenskapliga huvudströmningen under högmedeltiden och berörde alla sidor av det dåtida vetandet. Skolastiken försökte förklara alla trossanningar i termer av förnuftssanningar och strävade att utveckla den teologiska vetenskapen. Skolastiken använde sig av diskussioner, debatter och logik för att uppställa rationella utsagor om Gud, världen och skapelsen.