Den svenska revolutionen

 

Den svenska revolutionen 

Den svenska revolutionen 1917–1919 var ingen isolerad händelse

När den svenska revolutionskrisen 1917–1919 beskrivs framställs den ofta som en följd av första världskrigets umbäranden, livsmedelsbrist och inspirationen från den ryska revolutionen. Det ligger mycket i den bilden, men utvecklingen hade djupare rötter än så. Händelserna mellan 1917 och 1919 kan snarare ses som kulmen på en maktkamp som hade pågått under lång tid och som blev tydlig redan före krigsutbrottet.

Ett viktigt förspel var Bondetåget i februari 1914. Tusentals bönder samlades i Stockholm för att stödja en starkare försvarspolitik, och kung Gustaf V höll sitt uppmärksammade borggårdstal. Talet ledde till en konstitutionell kris eftersom kungen öppet tog ställning i en politisk fråga utan regeringens stöd. Den liberale statsministern Karl Staaff avgick, och många uppfattade det som att kungamakten och den konservativa högern tillfälligt hade stärkt sin ställning på den folkvalda riksdagens bekostnad.

Under ytan fanns därmed en olöst konflikt om vem som egentligen skulle styra landet. Frågan handlade inte bara om försvaret utan också om demokratins framtid. Rösträtten var fortfarande begränsad, och stora grupper saknade politiskt inflytande. Motsättningarna mellan samhällsklasserna var betydande och förstärktes av den snabba industrialiseringen.

När första världskriget bröt ut samma år förändrades läget ytterligare. Sverige höll sig utanför kriget men drabbades ändå av livsmedelsbrist, stigande priser och växande social oro. Missnöjet ökade år för år. Våren 1917 förekom hungerdemonstrationer och protester på många håll i landet. Människor köade för mat, samtidigt som förtroendet för de styrande försvagades. Samma år skakades Europa av den ryska revolutionen, vilket väckte både förhoppningar och farhågor. För arbetarrörelsen visade händelserna i Ryssland att gamla samhällsordningar kunde störtas. För överklassen blev de en varning om vad som kunde hända om reformer uteblev.

Samtidigt drabbades världen av spanska sjukan. Pandemin bidrog till att ytterligare belasta ett redan hårt prövat samhälle. Sjukdom, död och osäkerhet förstärkte känslan av att den gamla ordningen inte längre fungerade som tidigare. Även om pandemin inte var en direkt politisk kraft blev den en del av den allmänna krisupplevelse som präglade tiden.

Mot denna bakgrund framstår åren 1917–1919 inte som en isolerad revolutionär episod utan som slutskedet i en längre utveckling. Bondetåget och borggårdstalet 1914 visade att de politiska motsättningarna var djupa. Krigsåren förvärrade de sociala problemen. Hungerdemonstrationerna visade att missnöjet nått breda folklager. Den ryska revolutionen skapade både inspiration och rädsla. Spanska sjukan förstärkte känslan av samhällelig kris. Tillsammans bildade dessa händelser en kedja av orsaker och verkningar som förändrade det politiska landskapet.

När allmän och lika rösträtt slutligen beslutades 1918–1919 var det därför inte resultatet av en enskild händelse. Reformerna växte fram ur flera års konflikter, kriser och kompromisser. Det nya statsskicket föddes inte ur en plötslig revolution utan ur ett långvarigt tryck på det gamla systemet. Den svenska demokratins genombrott kan därför bäst förstås som slutpunkten på en process där händelserna 1914, krigsåren, hungerkrisen, revolutionerna i Europa och pandemin alla spelade sin roll.

Historien handlar sällan om en enda orsak. I Sveriges fall var det samspelet mellan politiska konflikter, social oro och internationella händelser som öppnade vägen för det parlamentariska genombrottet. Sett i det perspektivet framstår Bondetåget 1914 mycket riktigt som ett spöke under ytan, en tidig signal om de krafter som några år senare skulle omforma det svenska samhället.

Barnaga

 Barnaga i Sverige under 1940-talet

Jag skrev till Copilot och berättade om 'risbastun' i min barndom och bad om en kommentar. Detta är svaret.

För att förstå dina minnen behöver man sätta in dem i sin tids uppfattningar om barnuppfostran. Det är viktigt att skilja mellan vad som var tillåtet enligt lagen, vad som ansågs normalt i samhället och vad enskilda familjer faktiskt tillämpade.

Barnaga – en accepterad uppfostringsmetod

Under 1940-talet var kroppslig bestraffning fortfarande en accepterad del av barnuppfostran i många svenska familjer. Att ge barn stryk när de hade varit olydiga eller gjort något som föräldrarna ansåg allvarligt betraktades inte automatiskt som misshandel. Det kallades aga och sågs av många vuxna som ett sätt att lära barn veta hut, visa respekt och förstå skillnaden mellan rätt och fel.

Det fanns en lång tradition bakom denna syn. Barn skulle lyda sina föräldrar, och föräldrarna ansågs ha både rätt och skyldighet att fostra sina barn. Kroppslig bestraffning var därför något som många vuxna själva hade upplevt under sin uppväxt och som de förde vidare till nästa generation.

Det betyder inte att alla föräldrar använde aga eller att metoden var oomstridd. Redan under 1930-talet hade läkare, psykologer och pedagoger börjat ifrågasätta kroppslig bestraffning. Under 1940-talet växte kritiken, även om den ännu inte hade fått något större genomslag i vanliga familjers vardag.

När den nya föräldrabalken antogs 1949 markerades en förändrad inställning. Kroppsaga borde undvikas, men föräldrarna hade fortfarande ett visst lagligt utrymme att använda kroppsliga tillrättavisningar. Det var först 1966 som föräldrars uttryckliga rätt att aga sina barn togs bort ur lagstiftningen.

Förbudet mot barnaga i hemmen kom slutligen 1979. Sverige blev då det första landet i världen att införa ett uttryckligt förbud mot kroppslig bestraffning av barn. Skolagan hade förbjudits redan 1958.

Dina minnen av risbastu är alltså inte något som var unikt för din familj. De hör hemma i en tid då många vuxna betraktade fysisk bestraffning som ett legitimt uppfostringsmedel. Men att en metod var vanlig och accepterad betyder naturligtvis inte att den var bra för barnen.

Pappas fråga – en tidspräglad syn på uppfostran

Jag tycker att den sista repliken förtjänar en särskild kommentar. Pappas fråga var: ”Har du farit illa av det?”

Den uttrycker en ganska vanlig föreställning hos den generation föräldrar som själva hade vuxit upp med aga. Om barnet inte hade fått några bestående fysiska skador och senare blivit en välfungerande vuxen, kunde föräldrarna dra slutsatsen att uppfostringsmetoden hade fungerat.

Men frågan innehåller också en intressant skillnad mellan två sätt att se på saken:

• Pappa bedömde uppfostran utifrån resultatet: Hade pojken blivit en bra människa?
• Vi bedömer i dag också själva metoden: Var det rimligt att använda smärta och rädsla för att få ett barn att lyda?

Det är inte säkert att pappa någonsin riktigt förstod varför du ifrågasatte metoden. Han kanske uppfattade sin egen handling som en del av föräldraansvaret, inte som något han behövde försvara.

När jag ser tillbaka på barndomen så minns jag nu inget specifikt tillfälle då pappa slog mig med björkriset. Jag tror inte att det hände så ofta och att det var normalt. Jag hyste aldrigt något agg mot pappa för detta.

 

Varför blommar julrosen på vintern?

Julrosen (Helleborus niger) är en flerårig växt som har anpassat sig till att blomma under den kalla årstiden. Den kan blomma när många andra trädgårdsväxter fortfarande befinner sig i vintervila.

Det svenska namnet julros syftar framför allt på den vita arten, som i gynnsamt klimat kan blomma kring jul. I södra Sverige är det inte ovanligt, men längre norrut kan blomningen komma senare. En mild vinter kan tidigarelägga den.

Julrosen är alltså ett exempel på att naturens blomningskalender inte alltid följer våra föreställningar om årstiderna!

Vill du ha en julros i trädgården bör du placera den halvskuggigt, gärna i näringsrik och väldränerad jord. Den trivs bäst när den får stå kvar på samma plats under många år.

En ärrad hand – långt ifrån ärorik, men lärorik

 

En ärrad hand – långt ifrån ärorik, men lärorik

På långfredagen den 20 april 1962 hade jag med några tonåringar från Frisksportklubben Framåt åkt för en hajk iAlmesåkra, cirka nio kilometer från Bodafors. Några av ungdomarna åkte med mig i bilen, medan andra fick skjuts av en förälder.

Jag hade i förväg rekognoscerat en plats där det fanns massaved, som kunde användas för att bygga ett vindskydd. Efter en vandring genom skogen började ungdomarna med bygget, medan jag själv högg ved. När jag skulle klyva en vedklabb höll jag den med vänster hand. Olyckligtvis fastnade yxskaftet i en gren, vilket fick yxan att ändra riktning. Hugget träffade vänstra tummen och orsakade en mycket allvarlig skada.

Jag visste att scoutgården Sjöbo låg några hundra meter bort genom skogen. Tillsammans med ungdomarna tog jag mig dit så snabbt som möjligt. Inne i en av stugorna pågick någon form av scoututbildning, och en av ledarna lade om handen med ett första förband. Därefter fick jag sitta på verandan med armen i högläge innan jag kördes till lasarettet i Nässjö.

Resan till sjukhuset gick på tjälskadade vägar, men efter ungefär två mil nådde vi fram. Där syddes såret ihop, och jag blev kvar över natten för observation.

Vad som hände med hajken vet jag faktiskt inte. Den avbröts naturligtvis, och sannolikt kontaktades föräldrarna som hämtade ungdomarna. Det bör också påminnas om att mobiltelefoner ännu inte existerade. Hur min bil och all min utrustning kom tillbaka till Bodafors har jag heller inget minne av. Jag hyrde då en 2-rumslägenhet ovanpå en villa i Landsbro, där jag jobbade som biträdande driftsingenjör på Borohus. 

På hösten kallades jag till extremitetskirurgiska kliniken på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Vid undersökningen konstaterades att den skadade senan hade dragit ihop sig. Vid operationen öppnades tummen och senans båda ändar skarvades samman. Efter två nätters sjukhusvistelse kunde jag köra hem igen.

Handen bär fortfarande spår av dessa händelser. Det röda strecket på bilden markerar yxhugget från 1962. Det blå strecket visar operationsärret efter ingreppet på Sahlgrenska.

Även de övriga ärren har sina egna historier. Den gula markeringen visar en skada som uppstod under en skidsemester i Härjedalen 1984 tillsammans med Birgitta och pojkarna. Jag halkade omkull och skidans stålkant skar ett sår över handleden. Såret var så djupt att det fick sys med tre stygn på sjukhuset i Sveg.

Den något ovanliga formen på tummen är dock ännu äldre. Den härrör från en olycka 1952, då tummen fastnade i fläkten till en elmotor på min fars fabrik.

Handen har alltså samlat sina märken under många år. Inget av ärren är särskilt ärofullt, men vart och ett av dem berättar en liten del av livets historia.

Efterskrift:

Kanske 60 år senare träffade Marita och jag av en man som påstod sig ha träffat mig många år tidigare. Mötet ägde rum på Sjöbo scoutgård, där han ledde en friluftskurs för några scouter från Nässjö.
Han berättade att jag en gång plötsligt hade kommit in i lokalen med en skadad tumme. Han tog hand om skadan och lade ett första förband.
Ungdomarna, som just hade gått igenom ett kursmoment om hur man behandlar knivskador som kan uppstå när man späntar stickor till lägerelden, trodde att det hela var en iscensatt fortsättning på dagens undervisning.

Tablå!

Församlingarna i Bodafors på 1950-talet

 

Församlingarna i Bodafors på 1950-talet

Under 1950-talet hade Bodafors omkring 2 000 invånare men samtidigt fem kyrkor eller församlingar: Bodafors kyrka, Missionskyrkan, Betania, Salem och Sion. Det gjorde samhället ovanligt kyrktätt och speglar den starka väckelse- och frikyrkotradition som präglade stora delar av Småland.

Bodafors kyrka representerade Svenska kyrkan och var den yngsta av kyrkobyggnaderna, invigd 1940. Vid sidan av statskyrkan fanns flera frikyrkliga församlingar med olika bakgrund och samfundstillhörighet.

Betania var den första pingstförsamlingen i Bodafors. Församlingen utvecklades senare till den verksamhet som byggde och använde Pingstkyrkan. Namnet Betania var vanligt inom pingströrelsen och hade ingen direkt koppling till kyrkobyggnadens senare namn.

Salem och Sion hörde till den frikyrkliga tradition som växt fram inom baptiströrelsen och närstående väckelserörelser. Namnen användes ofta av lokala församlingar och kapell inom Svenska Baptistsamfundet, Örebromissionen och Svenska Alliansmissionen. Namnen i sig avslöjade dock inte alltid vilket samfund en församling tillhörde.

Missionsförsamlingen hade en längre historia och var verksam i Bodafors redan under 1920-talet. Församlingen utgjorde en viktig del av det lokala frikyrkolivet, bland annat genom söndagsskoleverksamhet och annan församlingsverksamhet för ortens barn och ungdomar.

För många invånare var skillnaderna mellan de olika frikyrkorna inte alltid tydliga. Baptister, pingstvänner och andra frikyrkliga grupper uppfattades ofta gemensamt som "frikyrkor". Samtidigt representerade de olika teologiska traditioner och organisatoriska samfund.

Kyrkorna var inte bara religiösa institutioner utan också betydelsefulla mötesplatser i samhället. Deras stora antal visar hur starkt förankrad den kyrkliga och frikyrkliga verksamheten var i Bodafors under mitten av 1900-talet.

Under de följande årtiondena har flera av de frikyrkliga traditionerna närmat sig varandra och i stor utsträckning samlats inom dagens Bodafors Frikyrkoförsamling, där rötter från Svenska Alliansmissionen, Pingströrelsen och Baptistsamfundet/Evangeliska Frikyrkan möts. Därmed lever arvet från 1950-talets många församlingar vidare, även om organisationsformerna har förändrats.

Föreningslivet i Bodafors på 1950-talet

 

Föreningslivet i Bodafors på 1950-talet

Under min uppväxt på 1950-talet hade Bodafors ett rikt föreningsliv. Musik, sång, konst, scouting, idrott och friluftsliv ingick i samhällets verksamheter. Den här skildringen bygger främst på mina egna minnen av föreningarna och av det jag själv deltog i.

Till musiklivet hörde Bodafors Orkesterförening och Bodafors Manskör. I manskören sjöng både pappa Paul och jag. Det fanns också en kyrkokör, som jag följde med på en sångarresa. Till flera av kyrkorna hörde syföreningar. Mamma var aktiv i konstföreningen, och jag minns även en fiskeförening och en hembygdsförening.

Bodafors Scoutkår var en del av det föreningsliv som jag och många av mina klasskamrater deltog i. Jag minns scoutverksamheten i anslutning till kyrkan och med anknytning till KFUM.

Idrotten hade flera föreningar. Bodafors Sportklubb, BSK, hade Emåvallen som fotbolls- och idrottsplats. Klubben bedrev också bandy, där bland andra tvillingarna Sundberg spelade. Bodafors Tennisklubb, bildad 1947, hörde också till ortens idrottsliv. Jag minns landslagasspelaren BirgerAndersson, senare kallad ”Bragd-Birger”. 

Själv sprang jag orientering för Bodafors Orienteringsklubb, BOK. Frisksportklubben Framåt var mycket aktiv under min tid i Bodafors och drev Frisksportgården vid Storesjön. 

I friskportarna sysslade man bland annat med att bygga tablåer.

Vid några tillfällen ordnade jag resor för ungdomar till frisksportarnas årliga riksläger. Vi reste dit i bilkaravan.

Ett återkommande arrangemang var Ungdomsdagarna. Som jag minns det samverkade ortens kyrkor och idrottsföreningar kring dessa dagar. På Emåvallen spelades fotboll mot inbjudna lag och hölls friidrottstävlingar med inbjudna idrottsmän.

En av dem jag minns är höjdhopparen Ragnar Björk, som hade blivit svensk mästare 1947. Hans meriter visar att det var en etablerad elithoppare som besökte oss. Jag minns hans hoppstil som en saxstil och höjden som 198 centimeter, även om jag inte har något tävlingsprotokoll som bekräftar resultatet. Han började med flera träningsoveraller på sig och tog av dem efter hand som ribban höjdes. Före ansatsen stod han lätt framåtlutad på ett bestämt avstånd från hoppställningen och förberedde hoppet mentalt. Därefter kom ansatsen från sidan och hoppet över ribban.

Till Ungdomsdagarna hörde även den minst två mil långa cykeltävlingen Sandsjöloppet. Jag deltog åtminstone två gånger. Eftersom min pojkcykel var för liten lånade jag pappas cykel och vände på styret för att efterlikna tävlingscyklisternas bockstyre. Starten gick på Emåvallen och målet låg vid kyrkan.

Jag passerar mållinjen i ensamt majestät på idrottsplatsen Emåvallen första gången jag deltog.

Här svänger vi av från Köpmannagatan och in på Allégatan till Bodafors kyrka

Vid ett tillfälle vann jag loppet. Prisutdelningen vid Bodafors kyrka med polisen och frisksportaren Egon Älgevik som prisutdelare.  Förstapriset var en campingväska med plasttallrikar, plastglas och bestick. Den fick jag användning för under många år.
Det är prästen Sigfrid von Scheele som applåderar.

Jag tar emot förstapriset - campoingväskan

Ungdomsdagarna avslutades i kyrkan. Deltagarna marscherade genom Bodafors med klubbfanor och banér, med musikkåren i täten. Den gemensamma avslutningen samlade de verksamheter som hade medverkat under dagen.

Så minns jag föreningslivet i Bodafors på 1950-talet: många föreningar med olika verksamheter, egna samlingsplatser och återkommande arrangemang. För mig omfattade det både körsång, scouting, orientering, frisksport och cykeltävlingar. Ungdomsdagarna blev ett konkret exempel på hur kyrkorna, musiken och idrotten kunde mötas i ett gemensamt arrangemang.

Näringslivet i Bodafors på 1950-talet

 Näringslivet i Bodafors på 1950-talet

Om man jämför din beskrivning av Bodafors omkring 1950 med Bodafors på 2000-talet är svaret att merparten av de verksamheter som då fanns inte längre finns kvar i den formen. Utvecklingen följer samma mönster som i många svenska bruksorter och stationssamhällen.

Förr var Bodafors i hög grad självförsörjande på service. Nästan allt som invånarna behövde kunde köpas eller utföras på orten. Livsmedel, kläder, skor, möbler, järnvaror, bankärenden, post, sjukvård, hantverkstjänster och transporter fanns inom gång- eller cykelavstånd. I dag har mycket av denna handel koncentrerats till större orter som Nässjö, Eksjö och Jönköping, samtidigt som bilismen och näthandeln förändrat köpmönstren.

De sex speceributikerna har ersatts av ett fåtal livsmedelsbutiker. Charkuteributiker, ångbageri, sybehörsaffär, skobutik, ekiperingsaffär, uraffär, pappersaffär och lantmannaaffär har försvunnit. Postkontor och telefonstation har lagts ned eller ersatts av andra lösningar. Bankkontorens verksamhet har kraftigt minskat eller digitaliserats.

Även många av de traditionella hantverksyrkena har blivit färre. Sadelmakare, skräddare, hovslagare, tapetserare och skomakare är inte längre självklara inslag i ett mindre samhälle. Däremot finns fortfarande byggföretag, elektriker, VVS-företag, målerifirmor och andra serviceföretag, även om de ofta arbetar inom ett större geografiskt område än tidigare.

Järnvägen finns kvar och tågen stannar fortfarande i Bodafors, men järnvägens betydelse som arbetsgivare och transportnav är betydligt mindre än under mitten av 1900-talet. Busstrafiken finns också kvar, men i en annan omfattning och med andra resmönster.

Industrin har förändrats men inte försvunnit. Möbeltillverkningen som en gång gjorde Bodafors känt över hela landet har minskat kraftigt. Svenska Möbelfabrikerna är sedan länge historia, och den tid då orten hade flera stora möbelindustrier är förbi. Samtidigt finns fortfarande industriell verksamhet och företagande på orten, även om näringslivet är betydligt mer diversifierat än förr.

Sett till antalet verksamheter kan man uppskatta att bara en mindre del, kanske 10–20 procent av de verksamheter som fanns omkring 1950, fortfarande finns kvar i samma eller liknande form. Däremot har de ersatts av nya typer av verksamheter som var okända på 1950-talet: bilserviceanläggningar, moderna vård- och omsorgsverksamheter, IT-tjänster, e-handel, pendlarbaserade företag och olika kommunala funktioner.

Skillnaden kan sammanfattas så här:

Bodafors 1950: många små specialiserade butiker och lokala hantverkare, stark lokal självförsörjning.

Bodafors 2000-talet: färre butiker, större regionalt handelsutbud, fler resor till större orter, digitala tjänster och ett mindre men fortfarande levande lokalt näringsliv.

Det som kanske förändrats mest är inte befolkningstalet utan vardagen. En Bodaforsbo på 1950-talet kunde uträtta nästan alla sina ärenden inom samhället. En Bodaforsbo på 2000-talet är betydligt mer beroende av bil, regional handel och digitala tjänster. Det är sannolikt den största skillnaden mellan dåtidens och nutidens Bodafors.