Länk till Kolbäcks Hembygdsförenings PDF i detta ämne: file:///C:/Users/goran/Downloads/Eric%20Ericsson%20Forsta%20(2).pdf
Han övertog Kyrkbyn 1868 efter sin svärfar ???.
 |
| Foto från 1895 |
Eric Ericsson
NÅGRA ORD TILL MINA EFTERKOMMANDE
(Försent började
Memoarer)
Några ord till mina efterkommande, om mina upplevelser i
tiden.
Jag föddes i Forsta Kolbäck den 21 Maj 1834, en torsdag. Det
var inkvartering samma dag, då Nerikes Husarer voro på väg till storläger i
Stockholm. Sådana inkvarteringar voro vanliga den tiden, två à tre gånger
årligen. Min mor måste därför ligga i en brygghuskammare vid min födsel.
Jag hade två äldre bröder: – Anders, född 1829, död ogift i
Stockholm som källarmästare. Han hade en stor begåvning att skriva både vers
och prosa. – Lars, född 1832, blev hemma och hade egendomen, var nämndeman, död
1880 eller 81. (1882!)
Det var andra tider då. Visserligen fanns en skola i
sockenstugan, men ingen utbildad skollärare. Man antog någon som var något mer
erfaren än andra. I början av 1840-talet fick vi skollärare, men sådana
materialer: att skriva i sandbänk som ströks över med en bräda då vi plottat
den full, och sedan börja igen. Sedan fick vi stentavlor att fortsätta
övningarna på, och till sist ett halvt ark papper att skriva prosida på.
Att lära läsa: det var uppsatta tabeller på väggarna, att
börja med A, B, C, D, sedan stava och till sist läsa rent på tabellor med
svenska historien m.m. Vi fingo stå i cirkel, fem à sex stycken, kring tabellen
med en något mer försigkommen yngling som monitör, han hade en stor pekpinne så
kallad stock (tumstock) ½ meter lång den fick uppehålla ordningen i
cirkeln, ja så var det då, sedan var att plugga i katekesen der vi hade läxor
att läsa hemma.
Till sist kom även biblisk historia som vi även hade läxor i, men det fuskades
mycket. Man kan tänka sig hur det kunde vara med barn som hade 3/4 mil, t.ex. .
från Trångfors och Skansen, att gå hem och hit kväll och morgon och sedan läsa
på läxor.
Så fort man gått och läst – blivit konfirmerad – var man
utlärd. Huvudsaken var att kunna katekesen utantill från pärm till pärm, och
likaså den bibliska. För den som hade gott minne gick det bra, men andra fingo
pinas betydligt, i synnerhet vid husförhören där vi fingo stå framme i förhör
för prästen, 6 à 7 stycken, 1 à 2 timmar. Det inträffade även att en och annan
svag svimmade vid sådana tillfällen.
För att, som det hette, få i mig katekesen och bibliskan
fick jag med några flera gå till en gammal korpral (Ågeman på Hässelby äga)
mellan terminerna. Det var en äkta svensk krigsgubbe som varit med och luktat
krut i Tyskland och Norge, som de sade. Han behövde inte säga något för
ordningens upprätthållande – han behövde bara göra en blick, och vi voro
färdiga att fara upp åt väggarna.
Sedan var jag utlärd. Då jag icke var i skolan fick jag
alltid hjälpa till med vad jag kunde göra hemma: hålla rent på gård och backar
m.m. Sedan var det att taga i med varjehanda, skjutsas. Vi hörde till reserven
vid Kolbäck, och då ett visst antal hästar utgått, kom hållkarlen och tog
hästar och skjutskarl med. Det måste vara aldrig så brått – spände hästarna
från plogen, och skjutspojken måste följa med, nästan som han befanns.
Om Kolbäcks krog och gästgivargård skulle kunna vara mycket
att skriva om – där var en samlingsplats för allt slödder. Där fick man se
sådant som nutidens folk skulle rygga tillbaka att se: resande som foro i 2 à 3
spända åkdon, diligenser som gick med 4 hästar i bråd fart från Stockholm,
Malmö, Göteborg fram och åter två gånger i veckan. De voro svåra att möta på de
smala vägarna – det var bäst köra ur vägen långt före, in i skog eller ut på
gården, eller i värsta fall i diket. Det skedde många olyckor, men det fäste
sig ingen vid.
Vid gästgivargården var det alltid roligt med alla möjliga
slags folk, resande. Ja, stackars den bonde som inte tog av sig hatten då han
talade vid den herre han skulle skjutsa – då fick han en orre. Där var
skjutsbönder, eller hållbönder som det då hette, vandrande gesäller i mängd,
gamla lantvärnister och tiggare i mängd som gått och tiggt ihop bröd som nu
förvandlades i brännvin.
Dessutom var det kungsskjutsar då de kungliga reste. Kommer
särskilt ihåg då Carl Johan reste förbi här – det var då han 1839 reste till
Norge. Det var en rörelse som ingen nu levande kan göra sig en föreställning
om. Han hade en tross på 200 hästar och rörelsen räckte ett par dagar. Först
kom köksvagnar och annat, till sist han själv med en obeskrivlig ståt – herrar
i lysande uniformer av guld – och det var svårt att urskilja vilken som var
kungen.
Man kan förstå vilken rörelse det var vid sådana tillfällen.
Landshövdingen red i spetsen för kungsvagnen inom sitt län, och kronofogdarna
redo före var och en inom sitt fogderi. Det var inga långa skjutshåll: Västås,
Dingtuna, Kolbäck, Björka i Munktorp och sedan Östtuna i Björskog. Men det gick
fort – svetten rann av djuren – och ett sådant väsen vid ombytet av hästar,
kuskar och länsmän, ofta i gräl. Det var ingen som ville krusa.
En massa skjutsbönder, tiggare i långa banor, och däribland
en massa lantvärnister som varit med i finska kriget. Dessutom en massa
ortsbefolkning som åkt och gått långa vägar för att få se kungen. Det kunde
inträffa att han tittade ut så att någon fick se honom – ja, det föreföll som
han skulle vara ett riktigt vidunder.
Det må skrivas hur mycket som helst om dessa resor, men det
kan inte göras ens en föreställning om hur det verkligen gestaltade sig. Ja,
sådan var tiden då.
Angående utsikten vid Kolbäck då vi stod och inväntade de
kungliga ekipagen, så var det på högsta delen av åsen, belägen mitt för
nuvarande vaktmästarbostaden vid tingshuset. Den var högre där än den är bakom
stationshuset nu, och man kunde se nära till Västerås och till Svinskogen åt
Köpingshållet. Men åsen försvann småningom. Gästgivaren och länsman Birger
Nordeman började med att taga grus där då han byggde sin stora – ja, i den
tiden ovanligt stora – ladugård till fyll (4 börjar) ningar m.m. och sedan
har han minskat så att man nu inte vet att det funnits någon ås där.
Vad åter mitt arbete och verksamhet beträffar, så var det
att stå i så fort man kunde göra något. När vi kom från skolan var det att läsa
läxor, ut och plocka kockor ur dikena m.m.
Då vi blev större var det att upp kl. 3 och tröska med
slagor. Det var det mest pinsamma arbete man kunde tänka sig, i synnerhet innan
krafterna voro utvecklade. Det var bråttom, ty alla ville ha sluttröskat till
jul.
På somrarna var det lika brått med slåttern. Ägorna voro
delade i Forsta på 4 grannar med 8 famnar = 16 meter breda tegar. Så små bitar
var det.
Ifrån vägen upp till byn norrut till Prästlöten, som det då
hette, hade vi först en vret s.k. Skånvreten, omkring 3 tunnland. Där hade vi 4
bitar var, åtskilda från varandra.
Sedan var en äng = Mellanängen, där vi hade 7 tegar var, och
sedan Norrängen som slutade vid Prästlöten med 8 tegar var.
Det var inte äng i nuvarande mening – det var mera skog,
videbuskar, en och björk och tuvor, riktig vildmark.
Där stod en påle i vardera änden av tegen, och så var det
för någon äldre bonde att gå upp ett vad, d.v.s. gå från ena ändan av tegen
till den andra efter en flaggstång som sattes upp vid vadpålen.
Det kunde vara mycket att skriva härom. Jag var den som
övertalade gubbarna att börja odla löten som sträckte sig från en bro som går
över landsvägen norr om byvägen, öster om landsvägen till prästgårdsgränsen.
Vi började med att plöja upp varsin 16 meters teg till ån.
Det blev fina åkrar, men gubbarna beklagade sig över att det var så arbetsamt
att göra åker av småskogen, och grannas Eric – det var jag – fick ofta sitta
emellan för det dryga arbetet.
Vad beträffar arbetstiden då, så var det att börja under
slåttertiden kl. 2 à 3 på morgnarna för att kunna få slå medan daggen var i,
som det hette. Då daggen var borta fick man inte av det dåliga gräset, tåttar
och dylikt.
Sedan var det att räfsa bland tuvor och buskar, sätta upp i
såtan eller köra in hö, och arbetet därmed kunde ofta räcka till 9–10 på
kvällarna.
Men då vi gick hem sjöngo vi och voro glada och belåtna,
bättre än nu, i kyrkbyn som var herrgård, som en Löjtnant Unge ägde det då. De
hade ringklocka (vällingklockan på magasinet?) då arbetet skulle börja
och sluta. Då började arbetet kl. 5 på morgon och slutade kl. 8. Då vi hörde
dessa ringningar tyckte vi att statkarlarna hade det ovanligt bra mot vi
bondarbetare.
För övrigt var det många olikheter då och nu. Vad beträffar
hägnader så var det gärdesgårdar efter alla vägar, så att då vi släppte ut våra
svin om våren så kunde de gå ända till Köping. På svinskogen (minns jag
Göran ungefär var den låg) uppehöllo de sig länge och så kommo de (alltså
svinen) hem någon gång med ett stort sällskap, 50 à 60 st., potade upp
dikesrenar, landsvägsrenar, och så gåvo de sig iväg på andra håll en tid och så
kom de igen. Någon annan föda fingo de inte på hela sommaren.
Priserna voro i den tiden billiga. Minns att min fader sålde
en sugga med 10 grisar till en Löjtnant Ulfsparre vid Strömsholm för 10 sgr =
10 kronor, och han tyckte att han fick en samlad styver.
Det var i den tiden ett fasligt göra med stängsel. Om man
ville hava ett rofland, ärtland eller klöverland (det var på senare tider
klöver) så måste man stänga omkring det för grannens kreatur. Man kan förstå
hur skogen sköflades i den tiden. I Forsta, som förut sagts 4 grannar, gick det
åt minst 4 lass stör för vardera per år à 6 tjog per lass. Det blir 1920 st.
för hela byn.
Det var inte så noga var man tog det, ty skogen ansågs som
ett ogräs. Men till slut blev det allt svårare att få. Man fick inte köpa av
ägarna, så måste man köpa av sådana som huggit olovligt. Ja, det blev nästan
omöjligt för hemman utan skog att köpa.
Man kan tänka sig vad det gick åt till gärdesgårdar.
Bönderna i Strömsholms härad, som det då hette, voro ålagda att bruka och bärga
vissa delar av kungsladugården, däribland att hålla viss längd gärdesgård som
lärer i längd utgjort 2 mil = 2000 meter. Det var sällan som den nystängdes
utan reparerades. De blevo därför så påplockade att de blevo 1 meter breda i
botten.
Så var förhållandet då. Tiderna blevo emellertid ändrade
genom nya stängsellagen, där det förordnas att varje ägare skall vårda sina
kreatur att de ej göra ohägn på grannens mark. Det var den bästa lag som
instiftats för jord- och skogsägarnas nytta. Likaså enskifteslagen, då en by
kan delas så att varje ägare får sin del på ett ställe. Dessa båda lagar har gjort
ofantlig stor nytta för jordbruket, mer än någon kan tänka sig.
Det kunde vara skäl ännu en gång tala om trafiken på våra
vägar. Betställen och krogar var det gott om efter stora farlederna. Angående
krogar mellan Wås och Köping, som jag känner till, så var det först
Långängskrogen, krogen vid vägskillnaden som går till Svedvi och Hallsta. Sedan
Madingkrogen vid vägskillnaden till Dingtuna kyrka, sedan Wendle gästgivargård,
så Kolbäck.
Sedan på kyrkby äng (nu Strengboms) Öbergs krog, där det var
betställe för forbönder och Västgötar, mycket anlitad. Så vid vägskelet till
Munktorps kyrka en krog som hette Trekanten. Vidare i Björke by ett stort
tillhåll för forbönder, postförare, fångförare, Västgötahandlare m.m.
Ja, så var det då. Brännvin fanns på alla ställen. En tid —
det var väl på 1840-talet — fraktades mycket brännvin landsvägen från
Askersundstrakten. Det var inte så dyrt då: man fick en kanna = 2,62 liter för
35–37 öre = 18 skilling.
Kyrkotukt var det nog i den tiden, att brottslingar fick
sitta i stocken. Det fanns icke i mitt minne, men väl att stå på kyrkans gång
på s.k. tjuvbalken, offentlig kyrkoplikt. Det såg jag några gånger.
Ja, det kunde vara mycket att skriva om mina upplevelser,
men jag tröttnar. Det är i dag den 9 juni 1913. Jag fyllde 79 år den 21 maj,
börjar därför bli trött. Jag kunde likväl tillägga att min fader blev död 1863
= 70 år, min moder 1864.
Nu om mig själv: jag blev gift i kyrkbyn 10 oktober 1861,
var sedan hos min svärfader till 1868 då jag övertog gården. Det var mina
värsta hundår. Jag fick vara först och sist. Då de övriga arbetarna hade sin
middagstimme fick jag kasta i mig en bit och sedan skriva, likaså om kvällarna
skriva och räkna då de övriga fick vila.
Min svärfader, en stor sträng man, hade uppsatt ett bränneri
där det tillverkades 600 à 1000 kannor brännvin per dygn, och det var göra i 3
à 4 vintermånader. Jag fick börja lära mig skriva och räkna på nytt, som jag
alldeles glömt, vid 27 års ålder. Det kunde vara mycket att skriva om, men det
får förbigås.
Emellertid mottog jag gården utan inventarier våren 68 mot
65 000 kr. Han hade betalt
53 000 för kyrkbyn och 1 mantal Oxelby och köpt en del
i Wänsta för 4000 =
42 000, men bränneriet tillkom, det var ett svårt missväxtår 1867. På våren 68
gällde rågen 27 à 28 kr per gammal tunna, då var det ofta nära hälften sving.
Jag måste köpa till arbetsfolket.
Och inte hade jag mer pängar än 2400 kronor jag och min
hustru erhållit för vårt arbete hos svärfar i 6 år à 400 kr per år.
Så övertog min broder Lars fastighet och lösören efter min
fader för 15000 kr, varav jag erhöll en tredjedel = 5000 kr. Så var mina
tillgångar, och jag behövde så mycket pengar, i synnerhet att driva
brännerirörelsen.
Men jag ser nu att jag åtnjöt ett ovanligt stort förtroende
av mina grannar. Då jag på hösten för brännerirörelsen behövde minst 30000
kronor, var det några bondgrannar som tecknade sig i borgen för detta belopp,
och jag började. Var själv tillverkare, inspektor och bokhållare, ingen ståt,
satt själv för min häst när jag skulle ut och åka. Sköta ett så stort företag
ensam — men jag fick ligga i. Det var 16 man i bränneriet, jordbruket omkring
20. Vi hade inga maskiner då. Ja, göra var det både dag och natt.
Men jag såg om det jag hade och hade ett stort förtroende
hos folk, vilket jag nu efteråt mera inser. På 70- och 80-talet fick jag många
förtroendeuppdrag, däribland: Landstingsman flera år. Ordförande i Strömsholms
distrikts lantbruksförening och således ledamot i hushållnings-sällskapets
förvaltningsutskott. Ledamot i direktionen för Westmanlands läns knektelego-medelskassa,
avsatt 1905 samma år som kungen blev avsatt i Norge — ändå en tröst. Ordförande
i Kolbäck gästgiveri skjutsförenings styrelse och har låtit upprätta kartor för
tomter över området som ännu är grund för området vid försäljningar. Ordförande
i Kolbäcks sockens kommunalstämma. Ledamot av kyrkorådet. Ordförande i Kolbäcks
mejeriförening ännu. Huvudman i Westmanlands läns sparbank. Ledamot i Snäfringe
härads tingshusdirektion m.m. Ännu ordförande i Snäfringe härads allmännings
styrelse.
Jag är mycken tack skyldig dem som lämnat mig så många rätt
viktiga förtroendeuppdrag.
Tillägg: ledamot i Wägstyrelsen, hvilken befattning jag
afsade mig för ett år sedan. Dessutom, då Wästmanlands Läns Nya Brandstods
A:bolag bildades, var jag dess första ordförande i Kolbäcks sockens
brandstodskommitté, och det var rätt mycket att göra då det var eller blev så
många nya delegare som anmälde sig.
Görans kommentarer 13 jan 2026 sedan jag skannat blåpapperskopiorna som jag fått från Eric och Lena Egerö för många år sedan.
1/ Sidnumreringen i vänstermarginalen i originalet fungerar inte i den löpande
texten.
2/ Jag har gjort några egna kommentarer med kursiv stil inom parentes.
3/ Jag missade, när jag började digitaliseringen med Copilot, att skriva tydliga
anvisningar om att det skulle vara ordagrant och med tidsandans språk. Det har
varit mycket intressant att läsa. Kommer att i bloggen Jöjjes minnesbilder göra en länk
till denna en fördjupning med Gammel-Erics minnen.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar