Albert av Mecklenburg

 

Albrekt av Mecklenburg, även känd som Albrekt av Mecklenburg-Schwerin, var kung av Sverige från 1364 till 1389 och hertig av Mecklenburg från 1384 till sin död 1412. Han föddes omkring 1338 och var son till hertig Albrekt II av Mecklenburg och Eufemia Eriksdotter, som var syster till den svenska kungen Magnus Eriksson. Albrekts anspråk på den svenska tronen var därför baserad på hans moderliga släktband till den svenska kungafamiljen.

Vägen till tronen
Albrekt blev kung av Sverige efter att en grupp svenska adelsmän, som var missnöjda med Magnus Erikssons och hans son Håkan Magnussons styre, bjöd in honom till Sverige. Med stöd av dessa adelsmän samt sin fars tyska trupper kunde han besegra Magnus Eriksson i slaget vid Gata 1365 och blev krönt till kung i Stockholm samma år.

Regeringstid
Albrekts regeringstid präglades av ständiga konflikter, både med den svenska adeln och med Håkan Magnusson, som fortsatte att göra anspråk på den svenska tronen. Albrekt försökte stärka sin position genom att förläna stora gods och privilegier till sina tyska anhängare, något som ledde till ytterligare missnöje bland den inhemska svenska adeln. Han inledde också en rad reformer som syftade till att stärka kungamakten på bekostnad av adelns inflytande.

Fångenskap och avsättning
Albrekts makt minskade gradvis under hans regeringstid, och 1389 led han ett avgörande nederlag i slaget vid Åsle. Han tillfångatogs av en allians ledd av drottning Margareta I av Danmark, som redan styrde över både Danmark och Norge och som nu också ville ta kontroll över Sverige. Albrekt sattes i fångenskap och Margareta blev de facto härskare över hela Norden, vilket banade väg för bildandet av Kalmarunionen.

Senare liv
Efter sex år i fångenskap frigavs Albrekt 1395 under villkor att han skulle avstå alla anspråk på den svenska tronen och betala en lösesumma. Han återvände till Mecklenburg, där han fortsatte att styra fram till sin död 1412.

Betydelse och eftermäle
Albrekts regeringstid betraktas ofta som en period av inre konflikter och utländskt inflytande i Sverige. Hans försök att stärka kungamakten och centralisera administrationen stötte på starkt motstånd från den svenska adeln, och hans regeringstid slutade med att Sverige blev en del av Kalmarunionen under Margaretas ledning. Trots detta var hans regering en viktig period i svensk historia, eftersom den markerade slutet på den svenska medeltidens inhemska kungamakt och början på en period av nordisk union.